Okej. Som ni kanske märkte så ville inte min mobil lägga upp alla de 'stora suddiga' bilderna. Täckningen på tåget rent ut sagt sög, så ja, fick vänta tills jag kom hem istället. Men lägger upp dom snart  :)

Okej. Nu ska jag berätta allt. För jag vill kunna kolla bak på detta inlägget och minnas. Allt.

Så detta blir ett långt (kanske tråkigt) inlägg, men det skiter jag i.

Igår vaknade jag vid halv sju, lite tidigare än vanligt. Direkt smsade jag Emelie, hon var lika nervös som jag. Sen packade jag det sista (lite mat och laddare och sånt) och sen stack jag till skolan. Väl där gjorde jag det nationella provet i engelska, och jag kan säga er att det var riktigt segt. Först var det en och en halv timme läsförståelse och sen en timme hörförståelse. Jag var så sjukt okoncentrerad. Jag satt bara och tittade på klockan och 'om två timmar sitter jag på tåget' 'om sex timmar är jag i Stockholm' . Sånt satt jag och tänkte på. Jag hade världens fulaste blandning med kläder på mig också hahah, ett kort linne (som jag skulle ha till ett par höga shorts sen på konserten) och joggingbyxor. Inte en snygg kombination. Folk tittade på mig och bara "Eh ska du se Justin klädd sådär?". Hahah nej, men om jag får välja mellan att gå klädd i shorts eller joggingbyxor i skolan, så blir det joggingbyxor.

Sedan, vid kanske halv tolv (för bajsnationella var framflyttat, jag trodde inte det skulle sluta så sent) så cyklade jag i världens fart till stationen. Jag kom fram där kanske tjugo i, (tåget gick 11.51) och jag var trött och svettig, men i tid. Då ringde Emelie och pga en missuppfattning så var hon fortfarande hemma. Va. Nej. Detta kunde inte hända. Panik.

När Emelie lagt på så panikringde jag till min mamma (onödigt egentligen, vad skulle hon ha gjort?). Jag grät nästan, och gick fram och tillbaka på stationen i panik. När tåget sedan kom så rusade jag fram till en konduktör som såg hyfsat snäll ut och bara "Hej du SNÄLLASNÄLLASNÄLLA min kompis cykel har gått sönder (…) snälla hon kommer när som helst snälla kan vi vänta i bara sådär några minuter snälla snälla snälla (snyft, en liten tår)"

Och TACK OCH LOV var han ganska snäll och försökte på bästa sätt hjälpa mig, han ignorerade i alla fall inte mig, men han hade ju ett jobb att sköta. Så han bara "Alltså tyvärr men vi måste köra nu" och så blåste han  i sin visselpipa och jag gick in i tåget. Fan.

Direkt när jag kom in i tåget tog jag upp mobilen och ringde Emelie. TACK KÄRA GUD. Hon var på. Hon var med tåget. Hennes granne hade skjutsat henne till stationen. Då började jag nästan gråta igen, fast av lycka hahah. Jag mötte upp henne och tillsammans gick vi mot vagn sju (först satte vi oss i fel vagn och bara 'åh vad fint här var' och sen bara 'nähe det var vagn sex'… -.-)

Sen när vi hade hämtat andan (den ena av oss hade ju sprungit genom hela stationen och den andra hade haft smått panik) så blev vi jätteglada och bara "IHHHH vi ska se Justin Bieber IIHHHoHOH". Men glädjen varade inte länge (oj, dramatiskt).

När vi hade åkt i kanske tre kvart så stannade tåget för JAHA då skulle vi vänta in två mötande tåg. Vi väntade och efter en halvtimme ungefär hade det andra tåget kört förbi. Då sa konduktören i högtalarna "Hurra, nu rullar vi!" och så började vi köra. I typ tio minuter. Sen stannade vi igen. Och stod still i kanske en timme i väntan på två mötande tåg till. Både Emelie och jag fick lite smått panik, för insläppet till konserten var kl 18.00 och tåget var beräknat att komma fram (icke försenad tid) 15.40 Men med den försenade tiden var vi beräknade att komma fram 17.20

Vi kom fram till Stockholm ca 17.35, nästan två timmar för sent. Då mötte vi upp Gunilla, en gammal kvinna (HAHA) som jag och Emelie skulle bo hos. Både min mamma och Emelies mamma kände henne så det var skönt. Hon var jättesnäll och trevlig, verkligen rätt person att bo hos över en natt.

När vi hade träffat Gunilla tog vi direkt tunnelbanan till Globen, och vi märkte att vi inte var jättesena. För överallt var det små tjejer med Justin-tröjor och "I ♥ JB" skrivet i pannan. Verkligen överallt. Så vi bara följde strömmen och vips så var vi vid Globen. Gunilla tog våra väskor m.m, vinkade hejdå och lämnade sedan oss utanför Globen. Jag köpte en korv och Emelie köpte en jättesnygg tröja med Justin på. HAHAH. Sedan gick vi in i Globen. Och O M G. Den synen alltså… Det var så mäktigt. På riktigt. Och i mitten av arenan satt det en massa människor. Där skulle vi vara. Vi skulle se Justin Bieber.

Ja, det var då det slog oss. Eller i alla fall mig. Jag hade inte vågat andas ut innan dess. Det var så mycket som kunde gått fel. Tåget kunde varit försenat eller inställt så vi missat konserten.  Vi kunde ha missat tåget eller huvud taget inte kommit in i Globen. Vi hade kunnat bli sjuka, Gunilla hade kunnat bli sjuk, Justin hade kunnat bli sjuk. Tänk om det hade varit fel på biljetterna, både till konserten eller tåget. Jag är expert på att vara orolig. Så mycket hade kunnat gå fel.

Men vi stod nu i Globen. Vi levde. Vi var i tid. Vi hade (eller fick sen) hyffsat bra platser. Herregud.

Det stod på biljetten att konserten skulle börja 19.00, men det gjorde den inte. Ingenting hände 19.00 Det bara strömmade in folk. Massor med folk.

19.45 kom The Fooo in på scenen som förband. Det var fyra killar i 14-16 års åldern. Riktigt bra var dom. Och snygga ;) Läste lite om dom nu i efterhand och fick reda på att de inte hade haft någon spelning som band innan den 22 april (då första Justins konsert var). Så vi fick se deras tredje uppträdande. Fy vad coolt att det första man gör som band är att öppna Justin Biebers konsert. Åh.

När de var klara (de sjöng fyra låtar) så hände ingenting… Inte på en timme i alla fall. Så för att underhålla oss i publiken så körde vi vågen gång på gång i Globen, vi ropade och skrek "Justin Bieber!" om och om igen och körde en massa "Andra sidan är ni klara?!" "JAJAMENSAN FATTAS BARA!". Alla bara taggade varandra. Det var riktigt coolt när ca 12 000 ropade samma sak, skrek samma sak och alla var där av samma anledning. Det var så… överväldigande. Första gången alla skrek så blev jag bara så andlös, ja det går inte riktigt att beskriva… D e t  v a r  b a r a  s å  c o o l t. Helt sjukt.

Sen, klockan 21.08, började nedräkningen. 10 minuter visade klockan längst framme på skärmen, och tiden minskade snabbt. Vid varje 'minutbyte' skrek alla som galningar, och jag skojar inte. Redan då började jag förlora hörseln (och rösten… xd). När det var tio sekunder kvar skrek alla för sina liv. Skulle inte förvånat mig om Globen hade sprängts, där, just då. Så högt skrek alla.

Sen visades en liten film. En mörk man pratade. HAHAH. Ingen hörde var han sa. Alla bara skrek. Det var helt sjukt. När han hade avslutat sitt lilla onödiga tal med ordet "BELIEVE" så dök Justin upp. Trodde vi. Det var i själva verket en film. Han fick vingar, flög runt på skärmarna, alla skrek. SEN, äntligen, så kom Justin. Efter över fem timmar med tåg, nästan fyra timmars väntan i Globen, efter många om och men. Nedflygandes med ett par vingar kom han. Alla grät, skrek, jag stod mitt i allt som förtrollad. Det var så jäkla häftigt. Och snygg var han.

Sen gick konserten jätte fort, men ändå jätte långsamt. Vilket bara var bra. Jag njöt vartenda sekund. Innan konserten hade jag varit trött, varm, hungrig, toanödig. Under konserten märkte jag ingenting av det. Det var när jag strök med handen över pannan och kände hur blöt den var som jag insåg hur svettig jag var. Euw HAHAH.

Emelie stod och grät hela konserten och jag trodde många gånger att hon skulle svimma. Vilket hon tack och lov inte gjorde. Hahah. Jag stod mest och skrek, sjöng med och fotade/filmade. Vissa låtar kunde jag bra, vissa kunde jag mindra bra, men det sket jag i. Jag bara sjöng.

Justin var också grymt duktig. Några låtar lät som playback, men det han sjöng lät jättebra! På riktigt. Och han var ju inte lite snygg, mmmm (han tog av sig tröjan under Baby he he he he).

Och vilken show. Han var skitgrym på att dansa, hans dansare var jätteduktiga och allt var bara bra! Det flög konfetti, smällde fyrverkerier och var fräsiga filmer på skärmarna i bakgrunden. Det var alltid något och titta på och som sagt, jag njöt varje sekund. Konserten var värd allt besvär och vartenda krona.

Och jag är ingen Belieber, men detta var något av det bästa jag någonsin gjort.

Ganska bra film på hur det var (dock från måndagen, den 22:e april).

Jag har varken hörsel eller röst kvar, och inte säker på om jag drömmer eller inte. En av de bästa... Kvällarna. Ever. Omg.

I november 2009 satt två tjejer på ett tåg upp till Stockholm.
De var inte själva, den ena tjejens mamma och bror satt bakom dem. Men de spelade coola och låtsades att de var själva.
De skulle gå på Stockholm Horse Show. De skulle vara i Globen. Trots att de bara var tolv år så fick de denna möjligheten och det var dom jätteglada över.
Påvägen hem från Stockholm nästa dag så satt de och prövade sina nya benlindor de hade köpt. På armarna. Också när de gick på toa tillsammans (ofcourse) så öppnades dörren och hela tågvagnen såg den ena tjejens trosor. Efter det, och även innan det, garvade tjejerna hela tågresan.

Nu sitter dessa två tjejer, fyra år senare, på ett liknande tåg. Påväg till Stockholm. Påväg till Globen. Påväg till Justin Bieber. Det var fyra år sen sist, och trots alla om och men så är de nu här igen.
Dock står tåget still, och de två tjejerna fasar att det ska missa sin konsert. De hoppas och muttrar surt över SJ.


Hahah

Idag hade jag sovmorgon. GISSA OM JAG VAKNADE SJU ÄNDÅ. Ja det gjorde jag.
Dock är jag duktig och gör läxa nu. Ska in till stan med Astrid sen och byta ett par shorts mot något annat. Sen ska jag handla mat och förbereda inför imorn. OH MY GOD AFAGJSKSHSJ. Heheheheheh.

Har också rensat bilder idag. Har tagit bort ca 2000, har ca 2500 kvar. Men det går framåt, min mobil klagar inte längre på att minnet är fullt iaf!

Duktig jag är.

Idag har varit en av de segaste dagarna i historien för jag är så trött. Seriöst. Natten till söndag sov jag bara fem timmar, och jag har inte kommit ifatt med min sömn där. Och jag behöver sömn.
Därför har jag inte gjort någon läxa fast att jag borde gjort det... Men är ledig imorn så gör det då.
Nu på eftermiddagen var jag och shoppade en sväng, sen kom Rebbe hit nu på kvällen. Sen har jag bara varit i skolan och JA... Det är typ det.

I ÖVERMORGON.

Sitter på mattelektionen och leker med Geofix. Här är vi duktiga och jobbar jaaa.
Fast nej. Sitter och bygger små fina former och har tävlingar vilka som kan snurra längst.
Orkar inte jobba. Vår lärare har genomgång om något jag inte förstår.

I mean?...

And I'll make you a heart pendant,
with a pebble held in my hand.
And I'll carve it like a necklace,
so the heart falls where your chest is,
And now a piece of me,
is a piece of the beach,
and it falls just where it needs to be,
and rests peacefully.
You just need to breathe,
to feel my heart against yours now,
against yours now.

Fräsigt.

Lyssnade igenom en massa gamla låtar idag (eller igår men whatever).
En massa Sofijah - låtar.
Lyssnade mycket på henne när jag var typ 11-12 år gammal och trodde jag var typ deprimerad VILKET JAG INTE VAR för nu i efterhand inser jag hur bra jag hade det.
Men alla minnen kom tillbaka.
Tankarna, minnena, låttexterna.
Kan fortfarande några texter, omg haha. Dom har faktiskt satt spår i mig.
Tiden då jag låtsasdeppade och trodde jag hade problem, medan mitt liv egentligen var typ perfekt.

Lyssnar jag på låtarna jag lyssnade på för bara ett år sen så strömmar minnen. Minnen som bara jag har. Minnen som ingen vet om, som jag delar med mig själv. Alla tankar jag tänkte, alla blickar jag kastade, minnen.
Minnen. Överallt. Jag vet inte om jag gillar dom eller ej.

"håll hårt i min hand när änglarna faller
säg ingenting bara håll mig i handen
du är det finaste jag vet, det finaste jag vet"

Tre år sen och en väldigt dramatisk jag.