Idag fick jag göra något jag länge velat.

Efter alla Facebookinlägg, nyhetsinslag och ryktensom spridits i detta land har min lust att göra detta ökat något enormt, och ibland har jag nästan gråtit i frustration över att jag inte gjort det. Efter allt jag skrivit, sagt, tyckt och tänkt, har jag bara väntat på denna dagen.

Idag fick jag nämnligen möjligheten att förändra. 

Det är inte så att den inte funnits där förut, det är bara det att den har varit ganska svår att göra något av. Ganska svår att komma igång med liksom.

Men idag fick jag äntligen, (och jag menar verkligen äntligen) åka till ett flyktingboende för att spendera åtta timmar där iförd en neon-gul reflexväst.

Det är inte så att jag gjorde en massa märkvärdiga saker, och de som jobbade där hade säkerligen klarat sig utmärkt utan min hjälp. Men jag bidrog ändå med något, om det så bara var med ett litet leende. 

För hjälp vad jag har lett mot folk. Jag har lett mot folk som flytt för sina liv, mot folk som lämnat sina nära och kära bakom sig, mot folk som gått igenom så fruktansvärt mycket skit att det borde vara en mänsklig rättighet att slippa det. Jag har lett mot barn, vuxna, gamla, handikappade, kvinnor, män, jag har lett mot så många.

Och det är inte så att jag gick runt som katten i Alice i Underlandet hela dagen, med mungiporna över ögonen och mina tänder gult lysande i solskenet. Nej, jag har avfyrat små leenden mot människorn jag mött, gått förbi eller pratat med. Varför då?

Jo, för att leendena jag fick tillbaka gjorde min dag. Varje gång ett litet barn log mot mig fylldes jag omedelbart med ny kraft, och jag blev så fruktansvärt glad. Varje gång jag mötte en vuxen persons blick och log lite grann, bara genom att höja mungiporna, fick jag tillbaka ett leende som kanske inte var särkilt stort, men det var så äkta. Varje gång jag lyckades hjälpa någon med något så enkelt som att ge dem en tandborste fick jag ett leende till tack tillbaka, och det var så fint.

Och det berör mig så mycket att dessa människor, som inte kan vara de lyckligaste i världen just nu, lyckas le så genuint och fint. De uppskattar liksom de små, små sakerna i världen och verkar uppskatta livet på ett helt annat sätt.

För fy, jag hade inte tyckt det varit lätt att le om jag varit i den situationen de är i just nu. Barackerna de bor i är överfulla och luktar inte alltid som rosor och lavendel om man ska uttrycka det milt, och ofta bor de trångt tillsammans med människor de inte känner, ibland till och med tillsammans med människor från andra länder än vad de själva kommer ifrån. De har rest långt och farligt, och säkerligen gått fruktansvärt mycket. De har typ hela sitt liv och allt de äger nedtryckt i ett par plastkassar som de själva bär runt på, och flera av dem har en massa barn att hålla reda på och ta hand om. De får ingen rätt att bestämma över vad de själva vill, utan slussas runt till olika ställen i världen som om de vore dockor man bara kan flytta på när det passar.

Ändå, så ler dem. Genuina, äkta leenden. Man behöver inte säga något, eller vilja något, man kan bara le, och man får ett leende tillbaka. Vilket är annat än vad man kan säga om oss svenskar. 

Och det är nu, efter min lilla 8-timmars-erfarenhet, som jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor. Jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor som flytt över halva världen, och som egentligen inte gör någon som helst skada i vårt samhälle. Jag får det svårare att förstå hur man kan klaga på dessa människor för att de klagar (när de faktiskt har en anledning att klaga), och bränna ner potentiella asylboenden vilket bara leder till att fler resurser får läggas på att hitta nya boenden. Jag får det svårare att förstå hur man kan nedvärdera dessa människor, tycka de är mindre värda, och se dem som vårt lands vårtor i samhället.

Däremot stärkte mitt lilla 8-timmars-besök på flyktingboendet min tro om att dessa människor är dem som kommer förgylla vårt samhälle. Jag tror att dessa människor kan lära oss så mycket om livet som vi skulle må bättre av att veta, och jag tror att vi kan få en förgylld vardag om vi bara så lite som ler mot dem. Nej, nu säger jag emot mig själv märker jag. 

Dessa människor är inte dem. De är vi. Vi är alla människor som lever, känner och har åsikter. I länderna de flydde ifrån var de invånare, precis som vi är invånare i Sverige. Därför är de inte flyktingar här längre, utan invånare. Så länge de bor här är de en del av Sverige och vi borde ta hand om den delen och göra den till oss. 

Och till alla människor som fortfarande är bittra över att de kommer hit och "snor våra jobb, bostäder, pengar och vill bara hit för att de kan få det bra här";

Dessa människor flyr inte för att de tycker det är kul, eller för att det är något de vill. De flyr inte från sina jobb för att sno våra. De flyr inte från sina hem för att bosätta sig i våra bostäder. De flyr inte ifrån sina hemländer där de har en fast inkomst för att leva på våra skattepengar.

Dessa människor flyr för att de måste, för att överleva. De vill troligtvis inte ens hit, men om man måste välja mellan pest eller kolera så väljer troligtvis de flesta att lämna allt de har, alla sina vänner och hela sitt liv för att fly till säkerheten, om det andra alternativet är att dö. 

Låt Sverige bli landet som gör dem lyckliga. Låt Sverige bli landet som ger dem en säker uppväxt. Låt Sverige bli landet som gör att de inte ångrar att de flydde hit. 

Låt Sverige bli landet som älskar alla sina invånare. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt ...

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns. Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk. ...

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig. ...

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den. Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte ...

Ny gitarr. Finally.