Men ack så vacker.

Är, för första gången på typ hundra år, ägare till ett skrivbord igen. Och denna gången till det sötaste lilla skrivbordet som typ existerar. Jag är så nöjd med mitt köp.

Före vs efter.

Framför dig har du en skål med hundratals målarfärger. Alla färger i din skål är unika nyanser av den vackraste blå man kan tänka sig. Med dessa färger ska du måla dig en tavla. Du har hela livet på dig att måla, och slinter du med penseln är det bara att måla över. Med tiden kanske du ändrar dig och vill måla över något du var nöjd med för länge sen, och det är okej. Du kan göra vad du vill med dina blå färger. Du kan skapa den finaste tavlan i världshistorien. Bara din fantasi kan sätta gränser.

Det du däremot inte kan göra är att måla din tavla tex grön. Du kanske ser hur andra har tillgång färgen grön, och hur deras tavlor blir jättefina, men du själv kan inte göra något med färgen grön. Hur mycket du än vill ha grönt kommer du aldrig få det.

Lär dig därför att älska din blåa tavla, trots att den inte är ett dugg grön. Lär dig älska bristerna, ställena du tycker att du misslyckats med och ställena du målat över. Även om du kanske inte tycker om färgen blå, lär dig älska den, för det är unik och den enda färg du har.
Låt heller inte andra måla på din tavla, eller ändra den till något du inte vill ha. Tillåt ingen att skada din tavla eller hata din tavla. Din tavla är din och endast din, och du bestämmer själv hur du vill ha den.

På samma sätt måste du lära dig att älska dig själv och din kropp. Det finns bara en person i hela världen som ser ut precis som du, som är som du, som tänker som du, och det är du. Gör dig därför till ditt bästa du. Lyft fram vad du tycker är vackert och gillar med dig själv, och låt ingen hindra dig från att vara dig. Lys med den färgen du har, med alla dess nyanser, var stolt över dig och älska dig själv.

med mina kära vänner.

och den enda bilden jag har är från Emmas fantastiska frukost.

Nu är dansen igång igen. men den är inte som vanligt.

Började dansa i Showdansgruppen när jag var 8-9 år gammal, och dansade där fram tils i somras, då jag kände att nä, nu är det dags för lite förändring. Så nu har jag börjat hos Dansstudio14 och shit, jag kan inte vara mer nöjd än vad jag är just nu. Dansen har blivit roligare än någonsin och jag får såna sjuka endorfinkickar varje lektion. Älskar det här. Älskar dans.

Bild från Rock The Night.

I fredags åkte jag direkt från skolan till Lund tillsammans med Alice because it was finally time for Lunds humorfestival tjohooo (partymusik i bakgrunden). I maj/juni tyckte Alice och jag att ja, vi måste se stand up i september, så då köpte vi biljetter.

När vi kom fram vid tre så letade vi upp lokalerna/konserthusen vi skulle se stand up-föreställningarna i, och efter det satte vi oss på världens mysigaste (och dyraste) fik och köpte en varsin liten hallon- och blåbärspaj. Den var som var sänd av gudarna i himlen. Hjälp var god den var.

Efter det traskade vi bort till Lunds Stadshall eller vad den hette och påvägen dit gick vi förbi Soran Isamil (?!?!?! min inre fangirl dog). När vi fangirlat klart ställde vi oss i kön till Jonas Gardells föreställning som skulle börja 17.45 Vi hamnade typ längst bak i kön, men lyckades ändå få en plats längst fram?! (föreställningen var slutsåld men det var inga platsbiljetter, så man fick sitta vart man ville???? och ingen ville sitta längst fram, så vi tog chansen :))
Därefter så kom Jonas ut och min själ å da, hans föreställning var helt underbar. Jag hade ända till precis innan föreställningen började tvivlat på om det var värt att se Jonas (då jag mycket hellre ville se David Batra och Robin Paulsson som hade föreställning samtidigt), men det var bara för att jag inte visste hur han var då jag aldrig riktigt lagt ner tid på att ta reda på vem han är. Nu fick jag äntligen det tack vare föreställningen och åh vad jag vill ha en Jonas Gardell i mitt liv. Han körde bara nytt men ack så roligt material, och tack vare att jag och Alice satt längst fram (och var typ de enda under 20 i hela lokalen) så skämtade han med/om oss. Alltså om mig och Alice. Det var helt underbart.
Tyvärr tog hans 50 minuter slut allt för fort, men jag kommer alltid minnas föreställningen. Helt klart den bästa på hela helgen.

Efter föreställningen stack jag och Alice, helt lyriska, till McDonalds och åt mat. Därefter gick vi tillbaka till konserthuset en och en halv timme innan det var dags för Soran Ismail och Magnus Betnér. Under den tiden satt vi och laddade våra kära mobiler och därefter tog vi plats längst fram i kön så att vi skulle kunna få sitta längst fram igen. Och det var inga problem denna gången heller, vi hamnade på ungefär samma platser igen.

Alltså. Jag älskar Soran Ismail. Jag tycker han är underbar. Och trots att han och Magnus spenderade 50 minuter med att diskutera med varandra i en soffa framför publik, så älskade jag vartenda minut. Hade så velat sitta och diskutera med Soran. Hade så velat vara bästa vän med Soran. Uh.

När ännu en fantastisk föreställning hade tagit slut (Niklas gick på scen först, och jag tyckte han var rolig. Han engagerade hela publiken och jag fick några asgarvsmoment. Han stod och skämtade i kanske en kvart, sen var det Johannas tur. Henne förstod jag inte på mig för fem öre. Hon höll kvar vid skämten liiiite för länge och jag tyckte inte hon var så rolig. Dock var det Johans tur efter henne. Han var mycket mindre och tunnare än vad han ser ut att vara på tv, men lika rolig. Dock märkte jag att skillnaden mellan han och tex Niklas var att alla garvade åt Johan, oavsett vad han sa. Det behövde inte ens vara så roligt. Medan Niklas fick kämpa mer, trots att han kanske hade roligare skämt. I guess its because Johan is känd as fuck.

När den föreställningen var slut (den började kl 22.30) så rusade vi till tåget men missade det precis (det körde ifrån oss på perrongen...). Så vi fick fint vända om och gå tillbaka igen och traska runt i stan en timme till. På vägen tillbaka mötte vi en trött Johan Glans, och Alice fick en kram. Jag vågade inte göra något för jag tryckte han såg så trött ut...

En timme senare åkte vi hem, gick och la oss, vaknade, åt frukost och åkte sen tillbaka till Lund för att se *trumvirvel* William Spetz! Vi såg nämligen (när vi stod i kön till Johan Glans) på en tv-skärm att han också skulle vara på humorfestivalen. Först blev vi ledsna då vi trodde att han redan haft sin föreställning, men efter att jag kollat festivalschemat såg vi att han skulle vara dagen efter, alltså på lördagen. Så vi åkte tillbaka igen. I kön till hans föreställning ångrade vi oss lite när vi såg att vi var typ äldst på stället, men fem minuter in i föreställningen försvann alla tvivel.

Det var så fruktansvärt kul. Kanske inte (som jag läste i en recension) gapskratt-kul, men jag kände mig hemma och mysig, och jag blev liksom glad i själen av att sitta där. Hela konceptet var att en intervjuare (Amelie Nöörgard) intervjuade William, och sen spelade tre asgrymma skådespelare (från Månteatern eller vad det hette) upp scener ur hans liv baserat på vad han berättat. Asroligt var det, och som jag skrev, mysigt.

Efter 50 minuter var även denna föreställningen slut, men till skillnad från de andra vi sett så stannade William kvar för att prata och ta bilder med sina fans. Föreställningen hade gett mig så många frashbacks, så min 15-åriga William-galna sida var nyvaken (efter att ha sovit sen typ 2012) och SÅ redo att träffa sin idol. Så jag och Alice ställde oss bakom alla barn, väntade på att de skulle bli klara och efter kanske en kvart var det bara vi två och William kvar. När vi gick fram till honom så hade jag länge tänkt på något att säga, men innan jag hann öppna munnen utbrast William "men GUD vilken härlig aura ni har runt er????". Efter det kunde jag inte hindra mig själv, utan babblade bara på om vilket stort fan jag var en gång i tiden, och hur vi upplevde högstadiet på samma sätt och hur jag SÅ kunde känna igen mig i hans liv. Tack och lov stod han inte bara och blängde på mig utan verkade lika exalterad som jag. Alltså shit, genuint snällare människa får man leta länge efter. Han var så himla gosig (vill ha honom som min bästa vän också <333).
Sen fick vi två kramar och en dunderfin selfie, och med det var min underbara helg slut (nej alltså helgen var inte slut, men allt det roliga hade tagit slut).

Så ja. Nästa år ska jag till Lunds Humorfestival igen. Förhoppningsvis kan jag se Jonas Gardell, Soran Ismail och William Spetz igen. För shit, vad jag vill ha dom i mitt liv. Friendcrushar så hårt.

OCH JUSTE. För att göra helgen ännu bättre så har jag intrigerat med både Soran och William mer än en gång via sociala medier. Så glad. Fangirling so hard.

(okej. nu ska jag sluta. jag är bara så glad. okej)

(och ja jag har min mobil inställd på norska)

Jag är ju sämst på att blogga. Men jag bryr mig inte.

Skolan äger. Konstigt nog. Den är sjukt rolig. Har ingen ångest eller panik över någonting som har med den att göra, och känner mig taggad på det mesta (bortsett från de normala ämnena som är pisstråkiga. men musikämnena är skoj).

För två helger sen var jag och såg joddla och det var typ den roligaste helgen på länge. Spenderade den med mina fellow klasskompisar och shit vad kul det var.

På helgen efter, alltså helgen som var nyss, var vi på Åkersberg med kören. Det var jättekul, faktiskt. Fredagen innan kollade vi på Rock the Night i röda salongen och jeeeez vad bra det var.

Usch vad flummigt detta blev. Men ville uppdatera mig själv och er lite. Ha deeeet.