Saknar mina buddies.

(bilderna är tagna av Oliver)

Jag är inte rädd för döden. 

Vi kommer alla dö. Vi lever inte föralltid. Och jag är inte rädd för var jag kommer hamna. Tror man på och älskar Jesus hamnar man kanske hos honom, syndar man och är elak hamnar man kanske hos hans röda motsats i helvetet, tror man på återfödelse blir man kanske någon ny person eller något nytt djur och tror man inte på någonting hamnar man väl i ingenting. Vi vet inte och lär inte veta förrän vi dör. Det enda vi vet är att vi nån gång kommer dö och hamna någonstans eller ingenstans. 

Och detta skrämmer mig inte ett dugg. Det är något jag bara accepterat. 

Däremot är jag sjukt rädd för att, precis som Gus i The Fault In Our Stars, bli glömd. 

Om 150 år kommer ingen minnas mig. Jag kommer bara vara ett foto, ett namn eller någons mormor. Eller så kommer någon kanske stå vid min grav och tänka på minnen de haft med mig, även om människan bara känt mig i några år. Jag kommer bara vara ett minne. Och tillsammans med min kropp kommer minnet av mig att tyna bort. En kropp som har skrattat, gråtit, mått bra och dåligt, känt smärta och vuxit kommer bara vara ett tomt skal. Jag kommer bara vara en kropp. Kroppsdelar. Allt som gör mig till den jag är kommer vara borta. Mina funderingar, tankar, you name it. Och det får mig att bli så fundersam. Att jag, som lever så mycket, kommer vara död. Jag är 100% levande och kommer vara 100% död. Min kropp kommer försvinna. Om 200 år kommer jag inte ens vara ett minne, utan bara ett namn i släkten. Jag vill inte vara det. Jag vill att folk ska träffa mig och känna mig. Jag vill att folk ska minnas mig för den jag är och inte för historierna om mig. Jag vill inte vara ett minne, och framförallt inte bli glömd. 

Jag mår också dåligt av att tänka på att det finns en person i världen som blir den sista jag någonsin pratar med. Som jag ser. Träffar. Kramar. Det finns en sista gång för allt. Äta mat, gå på toa, skratta, sova, vakna. Och det skrämmer mig. Kommer jag veta om sista gången jag spelar gitarr eller borstar tänderna? Eller kommer det bara vara en vanlig dag? Kommer jag känna på mig att slutet är nära eller kommer jag inte ana ett skit? Vill jag ana något? Kanske inte. 

Anledningen till dessa djupa funderingarna var att jag idag fick reda på att den fd idol-deltagaren Tristan har dött. Han blev nitton år gammal. Nitton. Man kan inte bli mer levande än när man är nittion. Man är i slutet av en fas och påväg in i en ny. Barn och vuxen. Tonåring och... vuxen. Början på livet, slutet på början. Man har så mycket framför sig. Förutom Tristan. Han finns inte mer. Nu är han en kropp nånstans. Allt som fick han att vara just han, är borta. Personligheten, förmågan att känna, rösten, allt. Han är bara en människa nu. Fast ändå inte. 

Det är detta som får mig att bli galen. Jag kommer någon gång vara Agnes, fast utan delen som gör mig till just Agnes. Men jag vill ju vara jag. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Massor. För jag älskar livet.

Fick en uppgift idag i skolan att skriva om en dröm, vad som krävs för att nå den och vad jag kan göra åt det just nu. Jag visste inte direkt vad jag skulle skriva om. Trodde jag. För helst plötsligt satt jag med en A4 sida framför mig fylld med ord som beskrev min dröm och vad jag vill bli. Orden hade bara runnit ut ur min hjärna, genom armen, ut genom handen, ner till pennan och ut på pappret. Det var som om hela jag visste vad jag vill bli, förutom mitt medvetande. 

Min dröm är svår att nå. Det hör inte till vanligheterna att folk lyckas med det så pass att de kan livnära sig på det. Men det finns några stycken, och den största av dom är min förebild. Jag vill bli som honom. Göra alla saker han gjort, alla misstag, ta del av de erfarenheter han har. Jag vill gå i hans fotspår, följa vägen han tog och vara lika 'fearless' och osjälvisk som honom. Jag vill våga satsa. 

Jag vet att jag aldrig kommer lyckas. Jag är för bekväm, rädd och hemmakär. Jag är egentligen ganska nöjd med hur jag lever och vad jag gör. Jag känner att jag fyller mitt liv med värdefulla saker och umgås med underbara människor. Jag har ingen anledning att bryta mig loss. Jag har inte umgåtts med hemska människor eller upplevt saker som fått mig att vilja fly från mig själv och mig omgivning. Jag har haft en bra upppväxt och har till största delen varit lycklig.

Men ibland drömmer jag mig bort. Till en dröm bortom verkligheten. Till ett liv där jag kan påverka människor på ett bra sätt och förändra liv. Till ett liv där jag kan hjälpa bara genom att finnas till. Till ett liv där jag kan leva min dröm och samtidigt livnära mig på något jag älskar.

Till det livet han lever, fast på mitt vis. 

Har inte hänt ett skit de senaste dagarna. Hade studiedag igår då jag var hos tandläkaren, kollade sommarjobb på Coop och bakade kladdkakemuffins. Idag efter skolan hängde jag lite med Rebbe. Vi stack till Finja, Bjärnum och till hennes häst och fixade lite saker. På väg hem från Bjärnum råkade vi, seriöst, köra på en katt. Usch. Tack och lov klarade den sig men verkade få ont (konstigt nog). Vi letade upp ägaren, berättade om katten och hittade den (den hade sprungit iväg) och ägaren lyckades ta in den. Hoppas den klarar sig.

För övrigt är jag sjukt förkyld, liksom alla andra i Sverige just nu. Har druckit typ åtta koppar te på tre dagar och väntar bara på att det ska ta slut.

Igårkväll var jag sjukt trött och skrev detta. Vad rolig jag är.

Har varit på turné med skolan hela denna veckan. Spelade i HTS aula, i Bjärnum, på T4 och Västerskolan. Har varit så sjukt kul, en av de bästa veckorna någonsin. Har varit ansträngande men helt klart värt det.

Dagarna har sett ut så att vi kom till vår 'spelplats' på morgonen, och direkt började packa ur alla saker ur vår turnébuss. Efter det kopplade vi in allting och ställde allt på sin plats, det hela tog kanske runt 1.5-2 timmar? 

Efter det var det soundcheck, då vi spelade igenom våra låtar, dansade och övade extra på något om det behövdes. Sen åt vi oftast lunch, för att efter det ha mellan en och tre konserter. Sen var det bara att packa ihop allt igen inför nästa dag. 

Så ja, finns inte så mycket mer att säga än att det varit underbart skoj. Är så lyckligt lottad över att få gå med så underbara klasskompisar och lärare på en fantastisk linje där jag får dansa, spela och sjunga på skoltid. Estet är lätt det bästa som hänt mig. Kärlek.