Fick en uppgift idag i skolan att skriva om en dröm, vad som krävs för att nå den och vad jag kan göra åt det just nu. Jag visste inte direkt vad jag skulle skriva om. Trodde jag. För helst plötsligt satt jag med en A4 sida framför mig fylld med ord som beskrev min dröm och vad jag vill bli. Orden hade bara runnit ut ur min hjärna, genom armen, ut genom handen, ner till pennan och ut på pappret. Det var som om hela jag visste vad jag vill bli, förutom mitt medvetande. 

Min dröm är svår att nå. Det hör inte till vanligheterna att folk lyckas med det så pass att de kan livnära sig på det. Men det finns några stycken, och den största av dom är min förebild. Jag vill bli som honom. Göra alla saker han gjort, alla misstag, ta del av de erfarenheter han har. Jag vill gå i hans fotspår, följa vägen han tog och vara lika 'fearless' och osjälvisk som honom. Jag vill våga satsa. 

Jag vet att jag aldrig kommer lyckas. Jag är för bekväm, rädd och hemmakär. Jag är egentligen ganska nöjd med hur jag lever och vad jag gör. Jag känner att jag fyller mitt liv med värdefulla saker och umgås med underbara människor. Jag har ingen anledning att bryta mig loss. Jag har inte umgåtts med hemska människor eller upplevt saker som fått mig att vilja fly från mig själv och mig omgivning. Jag har haft en bra upppväxt och har till största delen varit lycklig.

Men ibland drömmer jag mig bort. Till en dröm bortom verkligheten. Till ett liv där jag kan påverka människor på ett bra sätt och förändra liv. Till ett liv där jag kan hjälpa bara genom att finnas till. Till ett liv där jag kan leva min dröm och samtidigt livnära mig på något jag älskar.

Till det livet han lever, fast på mitt vis.