Igår kollade jag på musikalen Peter Pan i Kristianstad. Den var skitgrym, inte den bästa jag sett, men fortfarande så fruktansvärt bra. Jag satt och njöt hela tiden och jag vet inte vad det är med mig, men jag har blivit helt galen på senaste tiden, i allt som har med musikaler, teatrar, filmer och böcker att göra. Okej, jag har de tre senaste veckorna varit på turné, haft en konsert, sett tre musikaler och läst ut tre böcker, så man kan ju säga att jag fastnat lite i drömmarnas värld. I fredags skedde även en grej i skolan som jag inte tänker berätta om än, tar det en annan gång, men kan ju säga att det tillsammans med alla musikaler väckte en ny sida inom mig. En sida som som innehåller hopp och som så många år blivit omedvetet nedtryckt.

Unga skådespelare, sångare, konstnärer och författare får ofta höra att de inte kan leva på vad de älskar. Hur många gånger har inte jag hört att musiken får förbli en hobby, medan jag får skaffa mig ett vanligt jobb som livnäring bredvid? Åtminstone under hela min uppväxt. Men nu har ett hopp vaknat inom mig, en känsla som är främmande för mig och helt underbar. En känsla och ett hopp att jag faktiskt kan få jobba med vad jag älskar. Jag måste bara kämpa.

Jag kan livnära mig som sångare. Jag kan livnära mig om musikalartist. Eller dansare. Eller skådespelare. Allt kan gå så länge jag verkligen vill, och så länge jag verkligen lägger mitt hjärta och min själ i det. 

Troligtvis försvinner denna känslan snart, sånt här brukar inte hålla i sig så värst länge. Men så länge den finns här ska jag njuta av den och dra nytta av den. För tillfället ser min framtid ljus ut.

Kristianstads teater.

Jag borde blogga mer, trots att jag sagt till mig själv att inte blogga. Därför kommer de bli fes-inlägg lite då och då, och om det går flera dagar utan att jag bloggar så vet ni varför.

Imorgon avslutas hip hop-turnén, sorgligt nog. Det har varit så skönt att i en och en halv vecka bara varit med estetare och tagit det lugnt. Eller, det har egentligen varit stressigare än vanligt, men vi har inte haft någon läxa och det har varit så fruktansvärt skönt. Jag mår så bra nu.

Men nu har vi bara konserter kvar imorgon också. Verkligheten börjar hinna ifatt mig nu, körkortet, alla sångjobb och alla danser jag ska kunna. Samtidigt går tiden bara snabbare och snabbare, trots att jag vill sakta ner den. Det är snart april???? Det betyder att mer än halva terminen gått, och vips så har jag ut tvåan. Sen kommer trean gå ännu snabbare och typ imorgon kommer jag stå med studenthatten och undra vart fan tiden tog vägen. Samtidigt som jag vill gå ut skolan och ge mig ut i världen (eller något) och söka in på skolor, så vill jag inget hellre än att gå kvar på estetiska linjen på Hässleholms Tekniska Skola förevigt. Skolan är underbar.

Nej nu blir jag helt nedstämd. Usch. Jaja, om en timme ska jag på danslektion och sen ska jag sova för shit, jag är helt slutkörd. Det tar på krafterna att turnérna, även om det bara är i en vecka.

En suddig men glad bild från nyår. Som var för tre månader sen. Tre.

Har nog glömt att skriva det här, men hade temavecka förra veckan och turnévecka denna veckan. Temat denna gången är hip hop, och det är fruktansvärt kul. Berättar mer om det sen, sålänge får ni dagen i bilder.

Härom dagen slutade min snapchat att fungera pga att jag inte uppdaterat min mobil. Det enda sättet att lösa det är att uppdatera min mobil vilket den inte lär klara av. Efter någon timme av "sorg" efter att den lagt av slog en konstig känsla mig. Lättnad. Lugn. Och en konstig form av lycka.

Att min snap slutade fungera kan vara något av det bästa som hänt mig på länge. Det känns så himla skönt att inte behöva kontaka människor, behöva svara människor eller se snygg ut för människor (trots att jag oftast skickar fula dubbelhakebilder på mig själv till mina kompisar). Det känns lite som när man åker utomlands och tvingas vara utan internet, vilket efter ett tag blir väldigt skönt. Det blev liksom en sak mindre i mitt liv att hålla reda på.

Denna minihändelsen har satt igång något i mig som inte varit igång på länge. Min kreativitet. Min känsla av frihet. Min lust att leva. Sedan jag blev av med min snapchat har jag läst ut en och en halv bok, "lämnat" ett av mina twitterkonton och blivit lyckligare. Jag har lämnat mobilen mer och struntat i att kolla den jämt. Mobilen är inte längre det sista jag håller  med på kvällen eller det första jag håller på med på morgonen. Jag har helt enkelt börjat leva mer, om än bara lite grann.

Ända sen jag ungefär 14 år har jag varit fixerad vid internet dagligen. Jag har bloggat, twittrat, varit inne på facebook eller instagrammat. Varje dag har jag spenderat åtskilliga timmar med näsan i min mobil. Mina föräldrar har påpekat mitt mobilberoende, till och med mina kompisar har gjort det, men jag har alltid tyckt att äh vad fan vad kan man göra istället för det här? Finns ju ingenting att göra utanför internet. Det är ju där jag har mina kompisar och mitt... liv.

Åh så fel jag har haft. Det finns så mycket. Jag har vetat om det, jag har märkt det under semestrar och tyckt det varit skönt. Men varje gång jag åkt hem jag har fångats av mobilens magiska kraft igen och mitt mobilberoende har ibland varit frukasvärt. Och jag har varit medveten om det. Men jag har insett nu, bara av att en liten app slutade fungerade, att shit, vad har jag spenderat min tonår på? Varför har jag suttit och skrivit ner saker om mitt liv istället för att njuta av dom? Varför har jag tittat ner i den lilla lysande skärmen istället på att kolla på andra ljusa saker i mitt liv? Hur mycket har jag missat och många chanser har gått förlorade för att jag har varit beroende av min mobil? 

Vad har jag tjänat på att twittra, blogga eller instagramma?

Ingenting. Inte ett skit. Det har bara gett mig stress, ångest och ett enormt bekräftelsebehov. Visst, jag har känt tillfällig lycka, men nu är jag trött på att vara beroende av andras känslor och tankar om mig. Jag är trött på att behöva få många likes för att känna mig bekräftad, eller att twittra/blogga om allt som händer för att känna mig lugn eller nöjd med vad jag gjort. Jag är trött på att behöva bocka av de sociala medierna som om det fanns på en lista som jag var tvungen att gå igenom varje dag.

Nej nu är det nog. Nu får jag fan ta tag i mitt liv. En app har redan försvunnit och ett konto har lämnats, och fler ska det ta mig tusan bli. Jag tänker lämna tvånget om att behöva bekräfta mig på internet, och lägga mer tid på verkligheten. Öppna ögonen, se mig omkring, och räta ut den ständigt böjda nacken. Jag vill se. Människor, naturen, världen. Och inte genom en skärm. Utan genom mina egna, helt fungerande ögon.

Jag hade som nyårslöfte att vara mindre på internet, och fram tills nu har det känns hopplöst. Men nu är jag redo, har en känsla jag inte känt på hur länge som helst och den inspirerar mig. Jag ska iallafall försöka. Jag vill kunna kolla tillbaka på min ungdom och vara stolt över vad jag gjorde, och inte vara sur över att jag spenderade år bakom en skärm. Nej nu är det minsann dags.

Jag skrev ju i början att jag läst ut en och en halv bok, och böckerna jag läst är de två första av fyra från min älskade Iron Fey-serie, med andra ord böckerna jag läste under hela semestern på Kreta sommaren 2012. Dessa böckerna förtrollar mig och får mig att flyta bort från verkligheten och inte minst internet. Shit varför har jag inte läst mer på sistonde?

Dessutom är teknologin och internet en dålig sak i Iron Fey-böckerna. Mobiler, tv-apparater och datorer är något som förstör drömmarnas värld och dödar sagoväsen. Detta är något som trots böckernas vridna historia och handling är ganska sann. Det är som en metafor för vår värld. Det kanske inte sker lika tydligt som i böckerna, där träd skrumpnar och lukten av järn gör sagoväsena sjuka. Men kollar man nogrannt ser man likheterna. Träd skrumpnar inte, de huggs ner. Sagoväsen dör inte, de aldrig hinner födas. 

Våra fantasi-drömmar krossas inte av teknologin, för vi hinner aldrig utveckla dom. 

Nu har jag varit sådär dryg och dålig på att blogga igen. Men jag har faktiskt inte hunnit. Denna veckan har varit hemsk. Har haft prov och tal och redovisningar och grejer, och addera lite stress och omotivation på det. Har dessutom kollat på genrepet till Bjärnums Musik-och teaterskolans show och haft konsert. Så japp. Det har inte hänt så mycket kul heller, bortsett från de två sistnämnda sakerna, så har liksom inte funnit något kul att blogga om. 

Showen vi kollade på i Bjärnum i onsdags var sååå bra. Dom lyfte fram fyra olika musikaler, Jesus Christ Superstar, Ghost, Sweet Charity och Mamma Mia. Ghost var bäst enligt mig, den var så fruktansvärt bra. Jag blev också så furktansvärt motiverad när jag såg denna showen. De ser ut att ha så kul. Shit alltså, jag ska komma in på den skolan i framtiden. 

Och igår hade vi då ensemblemaraton, och jag spelade gitarr i en ensemble och sjöng i en annan. Jag var även konferencier (?!) under den första konserten och det kändes ju sådär. Kände att jag ville utmana mig själv och göra något jag inte är van vid och det gjorde jag verkligen. Skämde ut mig några gånger, bland annat när jag sa "ha det bra!" till publiken i början av konserten (...), men överlag kändes det helt okej. Jag blev helt klart godkänd iallafall.

Veckorna som följer kommer vara skitgoa, förhoppningsvis. Vi ska nämligen ha tema- och turnévecka och temat för denna turnén är hip hop! Det kommer bli fett. Så inga läxor eller tråkiga lektioner på två veckor, ah vad jag älskar estet.

Bilder från igår, tagna av Johannas lillasyster. 

Idag ska jag inte göra något särskilt, kanske läsa en bok eller se någon film eller något. Var igång hela dagen igår så är väldigt trött idag. Ha det bra!   

Jag ber om ursäkt.

La upp denna för två år sen och såg nu att man måste ha länken för att kolla på klippet så här har ni. 

Den är helt underbar. 

Lyssna. Bara lyssna.