...................

Blogginlägg från januari:

...................

Ett halvår senare:

8 mm. Jag lyckades.

"Starkt av dig!"

"Bra Agnes, styrka är inom dig"

"Du har all min respekt"

"Så himla starkt av dig! Blir så varm i hjärtat att du står för den du är"

"Fan vad grym du är, you go girl"

"Vad modig du är"

"Det inspirerar verkligen mig med människor som dig som vågar vara ärliga mot sig själva"

"Du vågar vara dig själv, och det beundrar jag dig sjukt mycket för"

............................

Detta är bara lite av vad jag fått sagt/skrivet till mig sen jag postade mitt inlägg igår. Jag vet att jag borde vara glad och tacka, men jag vet ärlig talat inte vad jag ska göra.

Vad har jag gjort för att förtjäna all denna respekt? Vad har jag gjort för att förtjäna alla kramar, lovord och all kärlek jag har fått det senaste dygnet?

Don't get me wrong, jag uppskattar det verkligen. Men jag är bara så förvirrad. Det enda jag gjort är att vara mig själv. Det enda jag gjorde var att skriva ett inlägg om mina känslor, tankar och min syn på kärlek. Tänk om alla som skrev såna åsiktsinlägg blev lika prisade som jag.

Idag kom en bekant fram till mig, kramade mig med tårar i ögonen och sa: "Shit vad stark du är. Tänk om fler vågade vara sig själva, som du vågar".
Och det gjorde mig rädd. Jag blev på riktigt rädd. För jag började direkt undra; hur många i vårt samhälle är inte sig själva? Hur många i vårt samhälle trycker undan sina känslor eller gömmer sitt rätta jag? Hur många vågar inte, och lever därför hela sitt liv med djupa hemligheter?

Jag tror det är ganska många, och det var när jag insåg det som jag blev fruktansvärt nedstämd. Varför förneka sig själv, sina känslor, tankar och åsikter? Vi har bara ett liv att leva, och det vore ju onödigt att slösa bort det på att vara någon annan.
Tack vare att jag skrev blogginlägget i förrgår som kanske tog 20 minuter, så försvann en kedja runt mig som funnits där i flera år. Och det är så himla skönt. Jag är så lättad. Jag kan äntligen leva ut och vara jag, utan någon som helst rädsla eller hinder, för detta är jag. Ni vet allt om mig nu.

Så om det finns någon där ute som på något vis trycker ner/gömmer sig själv, sina tankar eller känslor, och mår dåligt pga det, detta är till dig:

Va dig själv. Jag vet att det kan vara läskigt, obehagligt eller ovant, men snälla, var dig själv. Har du något inom dig som tynger ner dig; ut med det, berätta om det, sprid det med vinden. Det är inte bra att varken trycka ner sig själv och den man är, eller att bära på hemligheter för länge. Bara spotta ut det, det kommer kännas bättre efteråt. Om alla håller inne på sina funderingar, så tror ju alla att de är "onormala och inte som alla andra", och då blir det ju att man går runt och hatar sig själv för att man anser sig vara onormal. När alla egentligen tänker samma sak.
Och ju fler som vågar vara sig själva och berätta om sig själva, desto vanligare kommer det att bli. Jag hoppas att mitt inlägg kan vara en droppe i havet på något nytt, och att folk blir inspirerade till att berätta och stå för sig själva.

Och till dig som är rädd för reaktionerna du kan få; snälla var inte det. Det kommer alltid finnas rövhål som anser sig ha rätten att bestämma hur du ska tycka eller tänka, men skit i dem. Jag kommer alltid stå på din sida. Jag kommer kanske inte alltid stötta dina åsikter, men jag kommer alltid stötta din rätt att vara dig själv och din rätt att uttrycka dina åsikter. Och jag lovar att det finns det fler som kommer göra. För varje hatare finns det många älskare.

Nu börjar vi närma oss slutet på mitt lilla inlägg, och jag tänker avsluta med ett litet Martin Luther King-moment (när jag ändå redan är djup och dramatisk):

Jag har en dröm att alla ska våga vara sig själva. Att ingen människa ska gå som så många människor redan gör, och förneka sig själva, hata sig själva och trycka ner sig själva.
Jag har en dröm om ett samhälle där vi inte kategoriserar. Ett samhälle där alla får vara precis som de vill, utan att få stämplar i ansiktet eller bli satta i fack.
Jag har en dröm om ett samhälle där ingen reagerar på om en är attraherad av män, kvinnor eller mellantinget. Ett samhälle där alla blir accepterade och älskade för att de har förmågan att älska.

Och framförallt har jag en dröm om att jag inte ska bli överröst med respekt, lovord och kärlek för att jag vågar vara mig själv. I min dröm är alla sig själva, och det är inget konstigt med det.

Alltså, denna dagen har varit så himla skum. Blogginlägget jag skrev igår skrev jag ganska mycket catched by the moment, efter att ha sett allas fina regnbågsprofilbilder. Jag delade det på twitter och så men tänkte inte så mycket mer på det.

Idag fick jag dock för mig att jag skulle dela med mig av det på Facebook, och innan jag visste ordet av det låg en av mina djupaste hemligheter öppet för allmänheten att se. Minuterna efter jag la upp det ångrade jag mig så mycket, sen kom inget annat än kärlek mot mig. Shit vilka människor jag har runt mig. Helt fantastiska. Något som började med ett litet blogginlägg slutade i en av mina mest gillade och kommenterade statusar någonsin. Alla har varit så fantastiska och överröst mig med kärlek.

Jag skrev inte bara blogginlägget för att lätta på mitt hjärta, utan en stor anledning till att jag gjorde det var för att jag ville avdramatisera hela grejen med att tycka om någon av samma kön. För varje människa jag känner som kommit ut ur garderoben så har jag blivit mer och mer inspirerad att själv berätta hur jag känner och tänker. Och jag hoppas att mitt inlägg fått någon att öppna upp sitt sinne lite, eller kanske hjälpt någon till att acceptera det faktum att alla inte vill kategorisera sin kärlek i fack. Det finns ju trots allt folk som varken ser sig som heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, utan bara älskar, oavsett tex kön. Typ jag.

Jag tänkte också på när jag skrev inlägget att inte försöka göra det till en stor grej. För det borde inte vara en stor grej att komma ut, det borde inte vara något alls. Jag drömmer om ett samhälle där folk inte reagerar om man faller för folk av samma kön, eller där folk inte är beroende av att kategorisera kärlek.

Till sist skrev jag inlägget för att jag vill stötta. Jag vill inte ändra min profilbild till en regnbåge, jag vill vara en del av regnbågen. Det finns folk som har dött när de kämpat för LGBT-communityn, och jag vill inte bara glida in i bakgrunden på en räkmacka. Jag vill fightas med alla andra. Jag vill göra en skillnad och på alla sett jag kan kämpa för LGBT's rättigheter i samhället.

.............................................

Jag är pansexuell.

Det skakar lite i fingrarna när jag skriver detta, trots att dom inte borde göra det. Det är ju ingen stor grej egentligen. Det är ju inte så att jag blir en helt ny person. Jag har känt såhär i flera år. Det här är ju jag.

Det här är inte mitt sätt att komma ut ur garderoben, för jag gick ut därifrån för ett par år sen. Och det är inte så att jag gick ut med värsta meddelandet att "tjenis penis, jag kan bli kär i alla", utan jag anser att jag kom ut inför mig själv den dagen jag började acceptera mina känslor. När jag accepterade mig själv. Dock höll jag tyst om det, och har gjort sen dess. Fram tills nu.

Jag gick i några år i högstadiet och hatade mig själv. På riktigt. Jag kände mig intryckt i ett skal, och i ett samhälle där normerna styrde var det sjukt jobbigt att öppna upp sig och berätta. Till och med jag, som normalt sett har lätt att prata om mina känslor, fann det oerhört jobbigt och därför var det helt uteslutet att berätta för någon annan än min dagbok om mina känslor. Jag var helt enkelt svinrädd, och kände mig så himla fel.

Men efter några år av självförakt var det som om jag blev upplyst. Jag kom till en punkt när jag insåg att det inte är något fel på mig. Jag behöver inte skämmas. Jag är ju liksom inte den enda i världen blir kär i killar, tjejer och mellantinget, trots att jag kände mig som det. Och även om jag hade varit det, så äh, fuck it. Jag är inte alls konstig eller äcklig på något vis, utan precis som alla andra.

Ja, jag har attraherats av killar. Ja, jag har attraherats av tjejer. Och ja, jag har attraherats av mellantinget. Och det gör mig inte ett dugg onormal, utan snarare alldeles normal. (vad normal nu innebär). För jag blir kär i människor.

Jag gillar ju inte, som ni kanske vet, att sätta etiketter på kärlek. Jag tycker alla uttryck som heterosexuell, homosexuell och bisexuell är bullshit. Förutom ett. Pansexuell. Det innebär nämligen att man blir kär och attraheras av personligheten hos en person, och inte könet. Och det är, för mig, kärlek. Så tycker jag att alla borde känna. För könet borde inte sätta gränserna för vad man får älska och inte älska. Låt kärleken styra. #LoveWins

Midsommaren spenderades med Alice och hennes vänner. Jag sjöng även i hembygdsparken.
Dagarna efter kollade jag och Alice på ungdomsfilm, klättrade på tak, skejtade och stannade uppe hela nätterna.

Alltså shit, vilka spänningar som släppte idag.

Skrev igår att jag var i Kristianstad och gjorde en grej men ville inte säga vad. Kan säga nu att jag skrev teoriprovet, och trots att jag pluggat flera timmar i veckan i två månader så var det sjukt svårt, men jag klarade det! Idag var det då dags för uppkörningen, som jag varit mer nervös över. Men kvart över fyra fick jag berättat för mig att jag klarat uppkörningen och jag fick lycklig köra tillbaka bilen till körskolan. Själv. (visserligen med min lärare körandes i bilen bakom, men ändå)

Detta är så himla skönt. Jag har varit nervös och våndats över detta i flera månader, till och med drömt mardrömmar, men nu är det äntligen över. Trodde ärlig talat inte att jag skulle klara uppkörningen, men det gjorde jag, och nu sitter jag här, en trött, sliten, lättad och ganska glad nybliven 18-åring.

Idag har jag fyllt arton. Jag är numera myndig. Jag får bestämma över mig själv. Jag får dricka, köpa tobak (för det vill jag ju. not), ta körkort, ha tillgång till mina fonder på nätet, sjukanmäla mig själv och jag behöver inte längre "målsmans underskrift". Det är lite sjukt att tänka så.

Dagen började med att Tilda stack till England och jag till Kristianstad. Där fixade jag en grej som jag kanske skriver om imorgon. Efter det åt jag kinabuffée med mamma, shoppade i Kristianstads nya galleria (hittade en ny bikini <3) och körde sedan hem. Vid sex stack jag på en steppkurs och hjälp vad kul det var. Efter det stack jag hem, åt mat, duschade och kollade på en serie, och nu ligger jag här helt slutkörd. Dagen har varit bra, om än lite konstig, men jag är helt klart nöjd. Dock känns det inte som min födelsedag. Det känns som om det var min födelsedag i lördags när jag firades. Det var ett riktigt roligt släktkalas som jag spenderade med både släkt och vänner.

Nej nu ska jag sova. Det är en dag imorgon också.

Den sista bilden la Alice upp på min Facebook idag. Helt underbar bild.

Skolavslutning och halka idag. Sjukt skönt att få sommarlov. Lär dock inte kunna slappna av förrän om typ tre veckor. Ha de.