.............................................

Jag är pansexuell.

Det skakar lite i fingrarna när jag skriver detta, trots att dom inte borde göra det. Det är ju ingen stor grej egentligen. Det är ju inte så att jag blir en helt ny person. Jag har känt såhär i flera år. Det här är ju jag.

Det här är inte mitt sätt att komma ut ur garderoben, för jag gick ut därifrån för ett par år sen. Och det är inte så att jag gick ut med värsta meddelandet att "tjenis penis, jag kan bli kär i alla", utan jag anser att jag kom ut inför mig själv den dagen jag började acceptera mina känslor. När jag accepterade mig själv. Dock höll jag tyst om det, och har gjort sen dess. Fram tills nu.

Jag gick i några år i högstadiet och hatade mig själv. På riktigt. Jag kände mig intryckt i ett skal, och i ett samhälle där normerna styrde var det sjukt jobbigt att öppna upp sig och berätta. Till och med jag, som normalt sett har lätt att prata om mina känslor, fann det oerhört jobbigt och därför var det helt uteslutet att berätta för någon annan än min dagbok om mina känslor. Jag var helt enkelt svinrädd, och kände mig så himla fel.

Men efter några år av självförakt var det som om jag blev upplyst. Jag kom till en punkt när jag insåg att det inte är något fel på mig. Jag behöver inte skämmas. Jag är ju liksom inte den enda i världen blir kär i killar, tjejer och mellantinget, trots att jag kände mig som det. Och även om jag hade varit det, så äh, fuck it. Jag är inte alls konstig eller äcklig på något vis, utan precis som alla andra.

Ja, jag har attraherats av killar. Ja, jag har attraherats av tjejer. Och ja, jag har attraherats av mellantinget. Och det gör mig inte ett dugg onormal, utan snarare alldeles normal. (vad normal nu innebär). För jag blir kär i människor.

Jag gillar ju inte, som ni kanske vet, att sätta etiketter på kärlek. Jag tycker alla uttryck som heterosexuell, homosexuell och bisexuell är bullshit. Förutom ett. Pansexuell. Det innebär nämligen att man blir kär och attraheras av personligheten hos en person, och inte könet. Och det är, för mig, kärlek. Så tycker jag att alla borde känna. För könet borde inte sätta gränserna för vad man får älska och inte älska. Låt kärleken styra. #LoveWins

 

Göran

27 juni 2015 23:37

Du har SÅÅÅ rätt!!!

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt ...

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns. Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk. ...

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig. ...

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den. Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte ...

Ny gitarr. Finally.