Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt att blogga. Jag gör det ju endast för min skull och för att jag vill kunna kolla tillbaka på minnen och sånt, men ändå stressar det mig. "Måste blogga, måste skriva nåt, måste uppdatera". Om jag nu bara gör det för min skull kan jag ju lika gärna skriva dagbok eller något, för jag är SÅ trött på att sitta framför en skärm. Jag orkar inte med det mer, det är så onödigt.

Så detta blir mitt sista inlägg på länge. Det kan hända att jag slänger in något inlägg om något stort händer, men annars får det vara.

Dock tänker jag sammanfatta året som gått i detta inlägget, för att själv reflektera över vad jag gjort och åstadkommit. Därför gör jag nu listan som jag annars gjort den 1 januari.

Vad hände 2015?
- jag invigde året bland fina vänner
- jag började på körskola och började plugga till körkortet
- jag sjöng på fyra bröllop och en begravning (inte riktigt, men en massa dop och tillställningar under våren och sommaren iallafall)
- jag var med på en fantastisk tema-och turnévecka med skolan med temat Hip Hop
- jag sökte typ 15 sommarjobb men fick inte ett enda
- jag började skriva och läsa berättelser på Wattpad
- jag var med på min nionde (tionde?) och sista dansshow i Showdansgruppen
- jag slutade tvåan
- jag fyllde 18
- jag tog körkort dagen efter
- jag hade en underbar midsommar
- jag blev officiellt pansexuell
- jag var med i en musikal som min fina vän höll i
- jag var i Stockholm med mamma
- jag gick med i Köpenhamns Prideparad med Alice
- jag började mitt tredje år på gymnasiet
- jag var på Lunds Humorfestival och såg Johan Glans, Jonas Gardell, Soran Ismail och William Spetz
- jag började dansa hos Dansstudio14
- jag var på Åkersberg och i Göteborg med kören
- jag blev för första gången på 8 år utan djur då Villemo dog, och två och en halv månad senare även Silje
- jag var med och anordnade en estetfest
- jag köpte mig en ny gitarr
- jag gjorde min första dansaudition
- jag såg Jonas Gardells föreställning Mitt Enda Liv med Rebecca
- jag började läsa Harry Potter-böckerna (bästa beslutet ever)
- jag var för första gången med om en nära släktings bortgång, min morfar
- jag var med i musikalen Annie där jag spelade Annie
- jag gick två luciatåg
- jag var med i en dansshow på vintern där jag dansade Hip Hop och Jazz
- jag hade en underbar jul

Gjorde du något i år (2015) som du aldrig gjort förut?
- vågade vara mig själv (löklök)
- dansade på dansaudition
- bytte dansförening
- spelade huvudrollen i en musikal
- var på stand-up
- tog körkort
(typ det jag skrivit där uppe)

Hur har ditt 2015 varit?
Helt fantastiskt. Många har sett detta som ett hemskt år, fyllt av hat och förtryck. Det är delvis sant. För världen har inte detta varit ett bra år. Men för mig, som individ, har detta året varit underbart.

Vilket datum från 2015 kommer du aldrig glömma?
Vet inte riktigt. Kanske den 16 juni, då jag tog mitt körkort. Det var ganska najs.

Vad är din största framgång 2015?
Tja, förutom hela "jag vågade vara mig själv"-grejen så får jag nog säga att jag kämpat som en gnu detta året. Har alltid haft något att göra, allt från körkort till sångjobb till skolan, och jag har tagit mig igenom allt förvånansvärt bra. Dock gick jag typ-ish in i väggen i våras, och efter det är jag inte lika stresstålig längre, men bortsett från det har det gått bra.

En annan framgång är att jag lärt mig säga "nej" till saker jag inte orkar med. Det fick jag som läxa efter våren, och det har gått helt okej faktiskt.

Bästa köpet?
Troligtvis min gitarr. Den är fantastisk. Kanske också vissa klädesplagg jag köpt i år som jag fullkomligt älskar.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mitt körkort och allt som hör till. Det är ju sjukt hur dyrt det är med körkortsutbildning. På plats nummer två kommer nog min gitarr som inte heller var superbillig.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ahhhh, livet.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2015?
För min egen del är det låtar med Ed Sheeran (han hänger med alla år hahah), Ylvis, The Ark, Matt Corby och Tom Odell. Sen har vi enskilda låtar som jag inte vill komma ihåg, och till sist såna som spelats på radio typ Sun is Shining, Waiting for Love och Shut Up and Dance with Me (eller vad de nu heter).

Vem har du umgåtts med mest?
Min familj, Astrid, Alice och mina klasskompisar.

Har du haft ett förhållande under 2015?
Nej

Vart reste du 2015?
Bortsett från Köpenhamn så var det bara Stockholm.

Är det något du saknar år 2015 och vill ha 2016?
Faktiskt inte. Lite mer mod kanske. Och lite mer tid.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Skrev skrev körteoriprovet, firade för att jag klarat det och blev nervös inför körningen dagen efter.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Ja. Vi hade inte behövt uppleva alla dödsfall som jag och mina nära och kära upplevde. 2015 har varit fylld med sjukt mycket död. För mycket.

Vem saknade du?
Gud. Nej haha, vet inte. Beror väl på.

De bästa nya människorna du träffade?
Öh. Har inte träffat så många nya människor. Har det bra som det är med mina nuvarande vänner.

Vad vill du säga till dig själv inför 2016?
KÖTTA. Du kan klara allt bara du vill det. Lägg undan mobilen, läs mycket, sticka, sjung, spela gitarr och satsa på det du älskar. Livet ligger framför dig, det är bara för dig att ta det. Kör hårt, du är bäst.

Idag fick jag göra något jag länge velat.

Efter alla Facebookinlägg, nyhetsinslag och ryktensom spridits i detta land har min lust att göra detta ökat något enormt, och ibland har jag nästan gråtit i frustration över att jag inte gjort det. Efter allt jag skrivit, sagt, tyckt och tänkt, har jag bara väntat på denna dagen.

Idag fick jag nämnligen möjligheten att förändra. 

Det är inte så att den inte funnits där förut, det är bara det att den har varit ganska svår att göra något av. Ganska svår att komma igång med liksom.

Men idag fick jag äntligen, (och jag menar verkligen äntligen) åka till ett flyktingboende för att spendera åtta timmar där iförd en neon-gul reflexväst.

Det är inte så att jag gjorde en massa märkvärdiga saker, och de som jobbade där hade säkerligen klarat sig utmärkt utan min hjälp. Men jag bidrog ändå med något, om det så bara var med ett litet leende. 

För hjälp vad jag har lett mot folk. Jag har lett mot folk som flytt för sina liv, mot folk som lämnat sina nära och kära bakom sig, mot folk som gått igenom så fruktansvärt mycket skit att det borde vara en mänsklig rättighet att slippa det. Jag har lett mot barn, vuxna, gamla, handikappade, kvinnor, män, jag har lett mot så många.

Och det är inte så att jag gick runt som katten i Alice i Underlandet hela dagen, med mungiporna över ögonen och mina tänder gult lysande i solskenet. Nej, jag har avfyrat små leenden mot människorn jag mött, gått förbi eller pratat med. Varför då?

Jo, för att leendena jag fick tillbaka gjorde min dag. Varje gång ett litet barn log mot mig fylldes jag omedelbart med ny kraft, och jag blev så fruktansvärt glad. Varje gång jag mötte en vuxen persons blick och log lite grann, bara genom att höja mungiporna, fick jag tillbaka ett leende som kanske inte var särkilt stort, men det var så äkta. Varje gång jag lyckades hjälpa någon med något så enkelt som att ge dem en tandborste fick jag ett leende till tack tillbaka, och det var så fint.

Och det berör mig så mycket att dessa människor, som inte kan vara de lyckligaste i världen just nu, lyckas le så genuint och fint. De uppskattar liksom de små, små sakerna i världen och verkar uppskatta livet på ett helt annat sätt.

För fy, jag hade inte tyckt det varit lätt att le om jag varit i den situationen de är i just nu. Barackerna de bor i är överfulla och luktar inte alltid som rosor och lavendel om man ska uttrycka det milt, och ofta bor de trångt tillsammans med människor de inte känner, ibland till och med tillsammans med människor från andra länder än vad de själva kommer ifrån. De har rest långt och farligt, och säkerligen gått fruktansvärt mycket. De har typ hela sitt liv och allt de äger nedtryckt i ett par plastkassar som de själva bär runt på, och flera av dem har en massa barn att hålla reda på och ta hand om. De får ingen rätt att bestämma över vad de själva vill, utan slussas runt till olika ställen i världen som om de vore dockor man bara kan flytta på när det passar.

Ändå, så ler dem. Genuina, äkta leenden. Man behöver inte säga något, eller vilja något, man kan bara le, och man får ett leende tillbaka. Vilket är annat än vad man kan säga om oss svenskar. 

Och det är nu, efter min lilla 8-timmars-erfarenhet, som jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor. Jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor som flytt över halva världen, och som egentligen inte gör någon som helst skada i vårt samhälle. Jag får det svårare att förstå hur man kan klaga på dessa människor för att de klagar (när de faktiskt har en anledning att klaga), och bränna ner potentiella asylboenden vilket bara leder till att fler resurser får läggas på att hitta nya boenden. Jag får det svårare att förstå hur man kan nedvärdera dessa människor, tycka de är mindre värda, och se dem som vårt lands vårtor i samhället.

Däremot stärkte mitt lilla 8-timmars-besök på flyktingboendet min tro om att dessa människor är dem som kommer förgylla vårt samhälle. Jag tror att dessa människor kan lära oss så mycket om livet som vi skulle må bättre av att veta, och jag tror att vi kan få en förgylld vardag om vi bara så lite som ler mot dem. Nej, nu säger jag emot mig själv märker jag. 

Dessa människor är inte dem. De är vi. Vi är alla människor som lever, känner och har åsikter. I länderna de flydde ifrån var de invånare, precis som vi är invånare i Sverige. Därför är de inte flyktingar här längre, utan invånare. Så länge de bor här är de en del av Sverige och vi borde ta hand om den delen och göra den till oss. 

Och till alla människor som fortfarande är bittra över att de kommer hit och "snor våra jobb, bostäder, pengar och vill bara hit för att de kan få det bra här";

Dessa människor flyr inte för att de tycker det är kul, eller för att det är något de vill. De flyr inte från sina jobb för att sno våra. De flyr inte från sina hem för att bosätta sig i våra bostäder. De flyr inte ifrån sina hemländer där de har en fast inkomst för att leva på våra skattepengar.

Dessa människor flyr för att de måste, för att överleva. De vill troligtvis inte ens hit, men om man måste välja mellan pest eller kolera så väljer troligtvis de flesta att lämna allt de har, alla sina vänner och hela sitt liv för att fly till säkerheten, om det andra alternativet är att dö. 

Låt Sverige bli landet som gör dem lyckliga. Låt Sverige bli landet som ger dem en säker uppväxt. Låt Sverige bli landet som gör att de inte ångrar att de flydde hit. 

Låt Sverige bli landet som älskar alla sina invånare. 

Framför dig har du en skål med hundratals målarfärger. Alla färger i din skål är unika nyanser av den vackraste blå man kan tänka sig. Med dessa färger ska du måla dig en tavla. Du har hela livet på dig att måla, och slinter du med penseln är det bara att måla över. Med tiden kanske du ändrar dig och vill måla över något du var nöjd med för länge sen, och det är okej. Du kan göra vad du vill med dina blå färger. Du kan skapa den finaste tavlan i världshistorien. Bara din fantasi kan sätta gränser.

Det du däremot inte kan göra är att måla din tavla tex grön. Du kanske ser hur andra har tillgång färgen grön, och hur deras tavlor blir jättefina, men du själv kan inte göra något med färgen grön. Hur mycket du än vill ha grönt kommer du aldrig få det.

Lär dig därför att älska din blåa tavla, trots att den inte är ett dugg grön. Lär dig älska bristerna, ställena du tycker att du misslyckats med och ställena du målat över. Även om du kanske inte tycker om färgen blå, lär dig älska den, för det är unik och den enda färg du har.
Låt heller inte andra måla på din tavla, eller ändra den till något du inte vill ha. Tillåt ingen att skada din tavla eller hata din tavla. Din tavla är din och endast din, och du bestämmer själv hur du vill ha den.

På samma sätt måste du lära dig att älska dig själv och din kropp. Det finns bara en person i hela världen som ser ut precis som du, som är som du, som tänker som du, och det är du. Gör dig därför till ditt bästa du. Lyft fram vad du tycker är vackert och gillar med dig själv, och låt ingen hindra dig från att vara dig. Lys med den färgen du har, med alla dess nyanser, var stolt över dig och älska dig själv.

"Starkt av dig!"

"Bra Agnes, styrka är inom dig"

"Du har all min respekt"

"Så himla starkt av dig! Blir så varm i hjärtat att du står för den du är"

"Fan vad grym du är, you go girl"

"Vad modig du är"

"Det inspirerar verkligen mig med människor som dig som vågar vara ärliga mot sig själva"

"Du vågar vara dig själv, och det beundrar jag dig sjukt mycket för"

............................

Detta är bara lite av vad jag fått sagt/skrivet till mig sen jag postade mitt inlägg igår. Jag vet att jag borde vara glad och tacka, men jag vet ärlig talat inte vad jag ska göra.

Vad har jag gjort för att förtjäna all denna respekt? Vad har jag gjort för att förtjäna alla kramar, lovord och all kärlek jag har fått det senaste dygnet?

Don't get me wrong, jag uppskattar det verkligen. Men jag är bara så förvirrad. Det enda jag gjort är att vara mig själv. Det enda jag gjorde var att skriva ett inlägg om mina känslor, tankar och min syn på kärlek. Tänk om alla som skrev såna åsiktsinlägg blev lika prisade som jag.

Idag kom en bekant fram till mig, kramade mig med tårar i ögonen och sa: "Shit vad stark du är. Tänk om fler vågade vara sig själva, som du vågar".
Och det gjorde mig rädd. Jag blev på riktigt rädd. För jag började direkt undra; hur många i vårt samhälle är inte sig själva? Hur många i vårt samhälle trycker undan sina känslor eller gömmer sitt rätta jag? Hur många vågar inte, och lever därför hela sitt liv med djupa hemligheter?

Jag tror det är ganska många, och det var när jag insåg det som jag blev fruktansvärt nedstämd. Varför förneka sig själv, sina känslor, tankar och åsikter? Vi har bara ett liv att leva, och det vore ju onödigt att slösa bort det på att vara någon annan.
Tack vare att jag skrev blogginlägget i förrgår som kanske tog 20 minuter, så försvann en kedja runt mig som funnits där i flera år. Och det är så himla skönt. Jag är så lättad. Jag kan äntligen leva ut och vara jag, utan någon som helst rädsla eller hinder, för detta är jag. Ni vet allt om mig nu.

Så om det finns någon där ute som på något vis trycker ner/gömmer sig själv, sina tankar eller känslor, och mår dåligt pga det, detta är till dig:

Va dig själv. Jag vet att det kan vara läskigt, obehagligt eller ovant, men snälla, var dig själv. Har du något inom dig som tynger ner dig; ut med det, berätta om det, sprid det med vinden. Det är inte bra att varken trycka ner sig själv och den man är, eller att bära på hemligheter för länge. Bara spotta ut det, det kommer kännas bättre efteråt. Om alla håller inne på sina funderingar, så tror ju alla att de är "onormala och inte som alla andra", och då blir det ju att man går runt och hatar sig själv för att man anser sig vara onormal. När alla egentligen tänker samma sak.
Och ju fler som vågar vara sig själva och berätta om sig själva, desto vanligare kommer det att bli. Jag hoppas att mitt inlägg kan vara en droppe i havet på något nytt, och att folk blir inspirerade till att berätta och stå för sig själva.

Och till dig som är rädd för reaktionerna du kan få; snälla var inte det. Det kommer alltid finnas rövhål som anser sig ha rätten att bestämma hur du ska tycka eller tänka, men skit i dem. Jag kommer alltid stå på din sida. Jag kommer kanske inte alltid stötta dina åsikter, men jag kommer alltid stötta din rätt att vara dig själv och din rätt att uttrycka dina åsikter. Och jag lovar att det finns det fler som kommer göra. För varje hatare finns det många älskare.

Nu börjar vi närma oss slutet på mitt lilla inlägg, och jag tänker avsluta med ett litet Martin Luther King-moment (när jag ändå redan är djup och dramatisk):

Jag har en dröm att alla ska våga vara sig själva. Att ingen människa ska gå som så många människor redan gör, och förneka sig själva, hata sig själva och trycka ner sig själva.
Jag har en dröm om ett samhälle där vi inte kategoriserar. Ett samhälle där alla får vara precis som de vill, utan att få stämplar i ansiktet eller bli satta i fack.
Jag har en dröm om ett samhälle där ingen reagerar på om en är attraherad av män, kvinnor eller mellantinget. Ett samhälle där alla blir accepterade och älskade för att de har förmågan att älska.

Och framförallt har jag en dröm om att jag inte ska bli överröst med respekt, lovord och kärlek för att jag vågar vara mig själv. I min dröm är alla sig själva, och det är inget konstigt med det.

Alltså, denna dagen har varit så himla skum. Blogginlägget jag skrev igår skrev jag ganska mycket catched by the moment, efter att ha sett allas fina regnbågsprofilbilder. Jag delade det på twitter och så men tänkte inte så mycket mer på det.

Idag fick jag dock för mig att jag skulle dela med mig av det på Facebook, och innan jag visste ordet av det låg en av mina djupaste hemligheter öppet för allmänheten att se. Minuterna efter jag la upp det ångrade jag mig så mycket, sen kom inget annat än kärlek mot mig. Shit vilka människor jag har runt mig. Helt fantastiska. Något som började med ett litet blogginlägg slutade i en av mina mest gillade och kommenterade statusar någonsin. Alla har varit så fantastiska och överröst mig med kärlek.

Jag skrev inte bara blogginlägget för att lätta på mitt hjärta, utan en stor anledning till att jag gjorde det var för att jag ville avdramatisera hela grejen med att tycka om någon av samma kön. För varje människa jag känner som kommit ut ur garderoben så har jag blivit mer och mer inspirerad att själv berätta hur jag känner och tänker. Och jag hoppas att mitt inlägg fått någon att öppna upp sitt sinne lite, eller kanske hjälpt någon till att acceptera det faktum att alla inte vill kategorisera sin kärlek i fack. Det finns ju trots allt folk som varken ser sig som heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, utan bara älskar, oavsett tex kön. Typ jag.

Jag tänkte också på när jag skrev inlägget att inte försöka göra det till en stor grej. För det borde inte vara en stor grej att komma ut, det borde inte vara något alls. Jag drömmer om ett samhälle där folk inte reagerar om man faller för folk av samma kön, eller där folk inte är beroende av att kategorisera kärlek.

Till sist skrev jag inlägget för att jag vill stötta. Jag vill inte ändra min profilbild till en regnbåge, jag vill vara en del av regnbågen. Det finns folk som har dött när de kämpat för LGBT-communityn, och jag vill inte bara glida in i bakgrunden på en räkmacka. Jag vill fightas med alla andra. Jag vill göra en skillnad och på alla sett jag kan kämpa för LGBT's rättigheter i samhället.

.............................................

Jag är pansexuell.

Det skakar lite i fingrarna när jag skriver detta, trots att dom inte borde göra det. Det är ju ingen stor grej egentligen. Det är ju inte så att jag blir en helt ny person. Jag har känt såhär i flera år. Det här är ju jag.

Det här är inte mitt sätt att komma ut ur garderoben, för jag gick ut därifrån för ett par år sen. Och det är inte så att jag gick ut med värsta meddelandet att "tjenis penis, jag kan bli kär i alla", utan jag anser att jag kom ut inför mig själv den dagen jag började acceptera mina känslor. När jag accepterade mig själv. Dock höll jag tyst om det, och har gjort sen dess. Fram tills nu.

Jag gick i några år i högstadiet och hatade mig själv. På riktigt. Jag kände mig intryckt i ett skal, och i ett samhälle där normerna styrde var det sjukt jobbigt att öppna upp sig och berätta. Till och med jag, som normalt sett har lätt att prata om mina känslor, fann det oerhört jobbigt och därför var det helt uteslutet att berätta för någon annan än min dagbok om mina känslor. Jag var helt enkelt svinrädd, och kände mig så himla fel.

Men efter några år av självförakt var det som om jag blev upplyst. Jag kom till en punkt när jag insåg att det inte är något fel på mig. Jag behöver inte skämmas. Jag är ju liksom inte den enda i världen blir kär i killar, tjejer och mellantinget, trots att jag kände mig som det. Och även om jag hade varit det, så äh, fuck it. Jag är inte alls konstig eller äcklig på något vis, utan precis som alla andra.

Ja, jag har attraherats av killar. Ja, jag har attraherats av tjejer. Och ja, jag har attraherats av mellantinget. Och det gör mig inte ett dugg onormal, utan snarare alldeles normal. (vad normal nu innebär). För jag blir kär i människor.

Jag gillar ju inte, som ni kanske vet, att sätta etiketter på kärlek. Jag tycker alla uttryck som heterosexuell, homosexuell och bisexuell är bullshit. Förutom ett. Pansexuell. Det innebär nämligen att man blir kär och attraheras av personligheten hos en person, och inte könet. Och det är, för mig, kärlek. Så tycker jag att alla borde känna. För könet borde inte sätta gränserna för vad man får älska och inte älska. Låt kärleken styra. #LoveWins

Du klagar på att du väger för mycket.
Du klagar på att du aldrig lyckas med att sminka dina ögonbryn.
Du klagar på att din mage inte är platt nog.
Du klagar på att du inte är tillräckligt tränad.
Du klagar på dina finnar.
Du klagar på dina lår.
Du klagar på ditt ansikte.
Du klagar på din kropp.

Men vet du vad?

Det ger ingenting. För din kropp är din. Du kan aldrig få någon annans, hur mycket du än försöker så kommer alltid din kropp att vara din.

När ni nu ska spendera resten av livet tillsammans så får ni lära er att tycka om varandra. Hälften är redan avklarat då din kropp redan tycker om dig. Den ägnar nämligen hela sitt liv åt dig. Dina ben bär dig, din hjärna tänker åt dig, ditt hjärta slår för dig. Den ger hela tiden 100% för att du ska må bra och är inte den som sviker först.

Varför hatar du då din kropp? Varför hatar du din mage som tar upp näringen från maten du äter och ger dig energi? Varför hatar du benen som bär dig och går flera tusen steg åt dig varje dag? Varför hatar du läpparna som hjälper dig att prata, ögonfransarna och ögonbrynen som håller dina ögon rena från skräp och armarna som gör saker åt dig? Vad har din kropp gjort för att förtjäna ditt hat? Varför?

Det är samhällets fel. Samhällets normer och ideal får dig att hata dig själv. Enligt samhället är du aldrig bra nog, fin nog, eller duktig nog. Men fuck it. Låt inte samhällets ideal hata dig.
Älska istället, det är mycket roligare. Älska och tacka. Tacka ditt hjärta, dina lungor och dina stämband. Älska ditt ansikte, dina ben och din mage. Tyck att din kropp är fin, för den gör det bästa den kan. Hur hade du känt om någon hatade dig trots att du ägnade ditt liv åt att behaga denna personen?

Härom dagen slutade min snapchat att fungera pga att jag inte uppdaterat min mobil. Det enda sättet att lösa det är att uppdatera min mobil vilket den inte lär klara av. Efter någon timme av "sorg" efter att den lagt av slog en konstig känsla mig. Lättnad. Lugn. Och en konstig form av lycka.

Att min snap slutade fungera kan vara något av det bästa som hänt mig på länge. Det känns så himla skönt att inte behöva kontaka människor, behöva svara människor eller se snygg ut för människor (trots att jag oftast skickar fula dubbelhakebilder på mig själv till mina kompisar). Det känns lite som när man åker utomlands och tvingas vara utan internet, vilket efter ett tag blir väldigt skönt. Det blev liksom en sak mindre i mitt liv att hålla reda på.

Denna minihändelsen har satt igång något i mig som inte varit igång på länge. Min kreativitet. Min känsla av frihet. Min lust att leva. Sedan jag blev av med min snapchat har jag läst ut en och en halv bok, "lämnat" ett av mina twitterkonton och blivit lyckligare. Jag har lämnat mobilen mer och struntat i att kolla den jämt. Mobilen är inte längre det sista jag håller  med på kvällen eller det första jag håller på med på morgonen. Jag har helt enkelt börjat leva mer, om än bara lite grann.

Ända sen jag ungefär 14 år har jag varit fixerad vid internet dagligen. Jag har bloggat, twittrat, varit inne på facebook eller instagrammat. Varje dag har jag spenderat åtskilliga timmar med näsan i min mobil. Mina föräldrar har påpekat mitt mobilberoende, till och med mina kompisar har gjort det, men jag har alltid tyckt att äh vad fan vad kan man göra istället för det här? Finns ju ingenting att göra utanför internet. Det är ju där jag har mina kompisar och mitt... liv.

Åh så fel jag har haft. Det finns så mycket. Jag har vetat om det, jag har märkt det under semestrar och tyckt det varit skönt. Men varje gång jag åkt hem jag har fångats av mobilens magiska kraft igen och mitt mobilberoende har ibland varit frukasvärt. Och jag har varit medveten om det. Men jag har insett nu, bara av att en liten app slutade fungerade, att shit, vad har jag spenderat min tonår på? Varför har jag suttit och skrivit ner saker om mitt liv istället för att njuta av dom? Varför har jag tittat ner i den lilla lysande skärmen istället på att kolla på andra ljusa saker i mitt liv? Hur mycket har jag missat och många chanser har gått förlorade för att jag har varit beroende av min mobil? 

Vad har jag tjänat på att twittra, blogga eller instagramma?

Ingenting. Inte ett skit. Det har bara gett mig stress, ångest och ett enormt bekräftelsebehov. Visst, jag har känt tillfällig lycka, men nu är jag trött på att vara beroende av andras känslor och tankar om mig. Jag är trött på att behöva få många likes för att känna mig bekräftad, eller att twittra/blogga om allt som händer för att känna mig lugn eller nöjd med vad jag gjort. Jag är trött på att behöva bocka av de sociala medierna som om det fanns på en lista som jag var tvungen att gå igenom varje dag.

Nej nu är det nog. Nu får jag fan ta tag i mitt liv. En app har redan försvunnit och ett konto har lämnats, och fler ska det ta mig tusan bli. Jag tänker lämna tvånget om att behöva bekräfta mig på internet, och lägga mer tid på verkligheten. Öppna ögonen, se mig omkring, och räta ut den ständigt böjda nacken. Jag vill se. Människor, naturen, världen. Och inte genom en skärm. Utan genom mina egna, helt fungerande ögon.

Jag hade som nyårslöfte att vara mindre på internet, och fram tills nu har det känns hopplöst. Men nu är jag redo, har en känsla jag inte känt på hur länge som helst och den inspirerar mig. Jag ska iallafall försöka. Jag vill kunna kolla tillbaka på min ungdom och vara stolt över vad jag gjorde, och inte vara sur över att jag spenderade år bakom en skärm. Nej nu är det minsann dags.

Jag skrev ju i början att jag läst ut en och en halv bok, och böckerna jag läst är de två första av fyra från min älskade Iron Fey-serie, med andra ord böckerna jag läste under hela semestern på Kreta sommaren 2012. Dessa böckerna förtrollar mig och får mig att flyta bort från verkligheten och inte minst internet. Shit varför har jag inte läst mer på sistonde?

Dessutom är teknologin och internet en dålig sak i Iron Fey-böckerna. Mobiler, tv-apparater och datorer är något som förstör drömmarnas värld och dödar sagoväsen. Detta är något som trots böckernas vridna historia och handling är ganska sann. Det är som en metafor för vår värld. Det kanske inte sker lika tydligt som i böckerna, där träd skrumpnar och lukten av järn gör sagoväsena sjuka. Men kollar man nogrannt ser man likheterna. Träd skrumpnar inte, de huggs ner. Sagoväsen dör inte, de aldrig hinner födas. 

Våra fantasi-drömmar krossas inte av teknologin, för vi hinner aldrig utveckla dom.