Vad tror jag på?

Den frågan har jag ställt mig några gånger på den senaste tiden, och jag har funnit ett svar. Tror jag.

Jag är kristen. Jag sjunger i kör, går i kyrkan och läser trosbekännelsen med alla andra. Jag tar nattvard, firar jul/påsk och ber 'Vår Fader'. Jag är döpt, konfirmerad, och kan stolt säga att ja, jag är kristen. 

Jag tror inte på Gud.

För att nej, man behöver inte tro på Gud för att vara kristen. Man behöver inte tro på Gud för att gå i kyrkan. Man behöver inte tro på Gud för att bli präst. För ja, en av prästerna jag känner tror inte på Gud.

"Men varför konfirmerade du dig då? Man bekräftar ju sin tro på Gud när man konfirmerar sig"

Nej. Man bekräftar sin kristna tro, inte sin tro på Gud. Sen om du bekräftar dig tro på Gud under tiden har jag ingen aning om, men det är inget måste för att bli konfirmerad.

De flesta jag känner ser Gud som en gubbe. Vitt hår, vit klänning, sittandes på ett moln i himlen. Om jag tvunget ska se en Gud framför mig så är den bilden det sista jag ser. Jesus däremot, kan passa in i den bilden. Min bild. För jag säger inte att alla måste föreställa han såhär. Detta är vad jag tycker. För det är min blogg, mina åsikter, vad jag tycker.

Jag tror på en kraft. Och inte på en kraft som i... ett svävande moln som flyger runt på jorden, utan jag tror på en god kraft som varje människa har inom sig. På ett sätt är det som en Gud. "Men du trodde ju inte på Gud". Nej jag vet, men det sa jag inte. Jag tror på en kraft, som är som en Gud. Inte på att Gud är en god kraft. (väligt deep, men ifrågasätt inte :c)

Iallafall, jag tror att varje människa har denna goda kraften. Varje människa har den när de föds, ända tills de dör. För nyfödda är "goda" när det föds. De har inga planer på att döda mänskligheten eller mobba sina framtida klasskamrater, utan de är goda. De lever bara fyllda av sin goda kraft. 

Sen använder man inte alltid sin goda kraft. Den finns alltid inom en, men vi alla missbrukar den eller struntar i den någon gång i livet. Andra saker kommer ivägen som ilska, maktgalenhet (?), avundsjuka och så vidare. Jag tror att alla människor är goda innerst inne, men deras handlingar är mindre goda.

Juste, det vill jag också ta upp. Folk måste lära sig att skilja på att "hata en person" och "hata en persons handlingar". Man hatar inte folk. Inte bara sådär. Hata är ett väldigt starkt ord, som missbrukas och används allt för ofta nu för tiden. Jag tror inte alltid att folk inser hur starkt ordet är. "Jag hatar min mattelärare". Nej. Det gör du inte. Ogillar väldigt starkt möjligtvis, men inte hata.

Och folk måste också lära sig att det oftast är en persons handlingar man ogillar, inte själva personen. Du "hatar" inte ditt ex, du ogillar vad människan gjorde. Inte själva människan. Utan handlingarna.

Tex Hitler (SORRY DÅLIGT EXEMPEL). Vi kan inte "hata" Hitler, för vi vet inte alls hur han var som person. Han var kanske världens snällaste. Dock ogillar vi väldigt starkt det han gjorde. Hans handlingar. Men inte själva honom. För vi känner inte honom. Vi har bara hört hemska saker om honom och det han gjorde och därefter bildat oss en egen uppfattning på hur han var. (ska sluta jämföra med Hitler, får rysningar). 

En liten parantes bara hahah.

Så ja, jag tror att alla har en god kraft inom sig, men alla använder den inte rätt. Den finns där, hela tiden, från det att du föds till att du dör.

Jag är medveten om att min tro har brister, och om ni skulle börja fråga en massa "men om det här..." "men om..." "men hur..." så skulle jag nog inte kunnat svara på alla frågor. Men jag tror, och det är det som är det viktigaste. 

"The link between man & GOD is FAITH. That is all that keeps things alive and moving." 

Alltså. Jag har alltid varit en stolt hässleholmare. HAHAHAHAHAH.
Nej men jag åh det är så jobbigt när något händer i ens stad och folk bara "åh så jävla stolt Perstorpare!1!!!1!" och man bara eh va.
Jag är jättestolt över Robin. Omg ja. Som han vuxit. Inte liksom fysiskt, men psykiskt. Och han såg så söt ut. Jublade rakt ut när han vann.
Men jag är inte mer stolt över min stad bara för det. Jag är inte mer stolt över att bo i min stad bara för det. Liksom, han hade ju inte varit sämre om han bott någon annan stans. Det är inte Hässleholm som gjort honom som artist. Det hade kanske varit lite annorlunda om han bott/kommit ifrån typ Sthlm, men nu gör han inte det. Jag blir inte mer stolt över att komma från Hässleholm bara för han gör det. Hahah alltså nej.
Missuppfatta inte. Är som sagt jättestolt över HONOM.

Jaha som sagt, folk har nog fattat att Robin vann. Oh my god vad glad jag är. På riktigt. Nu är jag lite lättad. Haha.

På tal om ingenting, har drömt VÄRLDENS konstigaste drömmar dom senaste dagarna. I förrgår natt drömde jag att jag var gravid och födde två (wait for it) hundar. En stor hund och en hundvalp. Jag var liksom gravid i nio månader osvosv, men jag födde... Hundar? Eh. Va.
Igår natt drömde jag att jag började röka. Vänta... Va. Jag, anti-rökaren Agnes började röka. Och det var jättegott och jätte... Bra? Mysigt? Roligt? U get it. Och jag gjorde värsta rökringarna, jag var skit grym hahah. Eh. Va.
Och inatt drömde jag värsta katastrofdrömmen om flodvågor och tornados och folk som brann upp... Det var JÄTTELÅNG, vill ni veta av hela så har jag skrivit ner den i min mobil, bara att skicka den ;) haha. Vänta. Eh. Va.

Fattar ni nu. Vad är det för fel på mig hhahahahah. Är nog lite trött aka stressad aka vimsig i huvudet.

GymnastN.

Jag måste vara riktig jobbig att hanskas med. Det slog mig... innan.

Jag har ju insett det innan haha men jag kom och tänka på det idag när jag stod och städade (nej jag stod inte alls och tänkte ut hur hela detta blogginlägget skulle se ut, när jag städade.......) iallafall.

Jag ska skriva vad jag menar (om du inte redan känner mig så väl så du insett att jag är en jobbig typ) (eller man behöver inte känna mig såååå väl för att inse det). IALLAFALL.

Jag älskar uppmärksamhet. Jag tror alla älskar att få uppmärksamhet, även om man inte vill erkänna det. Men jag gillar inte all uppmärksamhet, och jag gillar inte alltid att få det heller.

Det finns många olika sorters uppmäksamhet. Dels finns det den som jag ogillar skarpt: "Åh allihopa kolla på Agnes!" osså vänder alla sina huvuden mot en och beundrar en och pratar om en och nej. Det gillar jag inte. Alls. 

Däremot gillar jag mer uppmärksamheten man får av ett få personer. När någon säger att man har en fin tröja, att man sjunger fint, att man är en snäll person (dåliga exempel, brist på fantasi). Men ni fattar va. Den uppmärksamheten gillar jag. Det lilla, det man blir så glad över. Det ska inte vara en massa folk som alla tycker att: wow vad fantastisk du är, och står runt en och drar i ens nya fina hår och ni fattar. Det blir så överflödigt. Det ska vara personligt och fint.

Nu låter jag som ett sånt barn som bara vill ha uppmärksamhet hela tiden och aldrig är själv och så men nej. Så är det inte. Att vara själv är något av det mest underbara som finns. Min ensamtid är min bästa tid. Ibland blir jag bara lite väl ensam.

Jag låter också som en sån som skulle bli sur och arg om många ger mig uppmärksamhet/ger mig komplimanger. Klart gillar jag det. Håll det bara på en viss nivå.

Sen finns det ju dålig uppmärksamhet också. När folk uppmärksamhetar (?) en på ett dåligt sätt. Sånt vill jag hålla ifrån mig.

Jag är också en sån person som inte alltid vill ha komplimanger. Jag blir ibland sur och bara "jaja okej sluta" när folk ger mig komplimanger vid fel tilfälle. Och sen ibland kan jag sitta hemma själv och vara as ledsen för att ingen säger något.

FÖRSTÅR NI NU VAD JAG MENAR. Jag kan inte vara lätt att handskas med. Jag vill att människor ska... vara som jag vill. Å andra sidan anpassar jag mig ibland så att jag blir som människor vill att jag ska vara. ÅH SÅ DJUPT.

Jag säger också mot mig själv. Jag tycker en sak, men ändå inte... Jag tycker så mycket, gör så lite.

Jag måste sluta tänka på sånt här. Detta inlägget blev inte ens intressant.

Och jag skrev som om uppmärksamhet och komplimanger är samma sak. Jaja. Bara läs detta inlägget. Ifrågasätt inte.

Jag är också väldigt bra på att trycka ner mig själv

Och att trycka ner mina egna problem

Och att le fast att jag bara vill gråta sönder

Och att lyssna på mina kompisar

Och att skratta bort saker som jag egentligen blir ledsen för

Jag är väldigt bra på att twittra också, oh ja

Och att stalka folk

Och jag är proffs på att vara ful

Jobbig

Konstig

Någon ens kompisar skäms över

Jag är bra på att vara störig

Men samtidigt osynlig

Vill du inte ha några killar i din närhet så kom till mig för dom är jag jätteduktig på att hålla borta från mig

Jag är duktig på att läsa bloggar och vilja ha andras liv

Jag är duktig på att drömma mig bort

Längta efter saker jag inte kan få

Jag är jättebra på att glömma min läxa

Och att glömma andra saker, proffset over here

Jag är asduktig på att vilja se ut som någon annan

Jag är också väldigt grym på att skriva blogginlägg som ingen läser

Borde jag inte bli glad nu
Jag som är bra på så mycket

Nu ska jag skriva om en sak som är väldigt vanligt, väldigt viktigt för vissa och väldigt... Ja. Ni fattar.
Pojk- och flickvänner.
Folk blir ju kära osv osv hela tiden, vilket är ganska vanligt, om du inte är asexuell. Folk skaffar sig då pojk-/flickvänner.
Det är något jag aldrig upplevt. Eller okej, på dagis. Och när jag gick i tvåan. Men jag minns inte mycket. Minns bara att jag inte ville att någon skulle veta det men han sa det ändå till en massa människor, och jag tyckte det var extremt pinsamt. Sen har jag ju såklart varit kär i folk oxå, men dom har aldrig vetat om det. Förutom en gång. Men det berättade jag via sms och det gör jag inte gärna om för det var extremt pinsamt. Tack och lov gick det ganska bra tror jag.

Men de flesta jag känner är på g nu eller är tillsammans med någon. Alla verkar så glada och kära, osså kommer jag haha. Men det är ok. Jag har mina vänner, One Direction, twitter och min kanin. Det duger iallafall. Och kändiskär är jag ju. Ganska jobbigt, då jag vet väldigt mycket om han och han inte ens vet att jag existerar. Men alla har väl varit kändiskära någon gång, och vet hur det känns.

Idag pratade jag och mina kompisar om komplimanger. Vi pratade om finaste komplimangen vi fått av tjejer/killar. Av tjejer kom jag på några st, bla en kompis som nyligen sa att när hon vill ha barn vill hon att barnen ska bli som jag (vet att du läser detta ;)). Då blev jag väldigt glad, även om hon kanske inte var seriös.
När jag skulle tänka ut komplimanger jag fått av killar kom jag faktiskt inte på något. Visst, man har fått av några peddos på x antal hemsidor, men det är ju inte som dom gillar en. Sen har ju pappa sagt att jag är klok (tack pappa) och jag har en killkompis som tycker jag är rolig. Punkt. Det är liksom det. Jag har nog en avstötande effekt när det gäller killar. Jaja. Jag är somsagt ganska glad ändå. Hade det här varit för två-tre år sen hade jag varit as deppig, men nu har jag 'vant' mig vid att jag är forever alone ;)

Wow, ett riktigt i-landsproblem är det. Haha. Ganska löjligt att man lägger så mycket tid på det ändå.
Jahaja. Lite tidsfördriv var väl detta. Nu ska jag till stan och kolla in rean på MQ. Chiao!

Men det finns en sak. Min mage.
Det låter konstigt, men jag gillar den.
Oftast. (inte alltid)
Den är ganska mysig att gosa med ha ha osså tycker jag att den är ganska lagom stor.
Och nej jag är inte egoistisk bara för att jag gillar min mage.
(i Sverige får man inte tycka om sig själv, för då är man egoist)
Jag gillar mina armar också ganska mycket. Och mina fötter.
Mina armar är liksom lagom "vältränade", enligt mig själv. HAHAH usch.
Och mina fötter är små. Stl 35-37 (beroende på vilken affär). Det gillar jag.
Något jag inte gillar är mina ben. Tycker mina vrister är för smala. Låter lite konstigt, men det är sant. Har förr haft "komplex" över att mina ben varit för smala. Gillar ben med lite "hull", eller kroppar med "hull" över huvud taget.
Mitt ansikte är jag heller inte nöjd med. Det är mitt "största" komplex. Gillar nästan inget med mitt ansikte. Tycker jag har för stora läppar, för stor näsa, för tunna kinder, för ljusa ögonfransar och ögonbryn, för finnigt ansikte, stor dubbelhaka, alltså nej jag gillar inte det. Annars tycker jag min kropp är ganska "ok" över lag, men ansiktet är det något fel på. Usch.
Ja, detta inlägget har har ingen aning om vrf jag skrev, men det krävdes lite haha.
Hoppas ni där ute är nöjda med era kroppar. Om ni inte är det, bli det. Ni är vackra allihopa. Så det så. Chiao.

Jag skulle vilja vara känd. Weeh fattar inte det själv. Och inte sådär svensk-"jag-tror-jag-är-as-känd"-känd, utan liksom riktigt känd. Hollywood, stora galor, röda mattan, you get it.
Jag fattar inte riktigt själv, varför skulle man vilja vara känd? (bekräftelse-hormonerna spökar)
Men å andra sidan måste det finnas en bra sida också på kändisskapet, för hade det varit förjävligt hade inte så många varit det.
Jag skulle vilja bli känd som skådespelare. Göra musikaler eller långfilmer. Huvudroll till statist, det kvittar. Bara stå och spela in (gärna lyckliga filmer).
Jag hade också velat bli känd sångare. Stå på scenen med en massa människor i publiken, en massa människor som lyssnar, bryr sig.

Men helst hade jag velat bli känd som Nialls flickvän.