Härom dagen satt jag och pratade med ett gäng kompisar. Efter att en kompis hade nämnt något som hon var bra på så sa en av mina kompisar: vad bra att du känner att du är bra på det, för det är du. men tänk på att inte nämna det för högt inför andra för mycket, det kan tolkas som skryt.

Va.

Alltså, jag tycker om Sverige. Vi är ett väldigt fint accepterande land. Men det finns en sak jag inte förstår mig på. Och det är att man som svensk aldrig kan få känna sig duktig/tillräcklig/grym på något, utan att bli klassificerad som en person som skryter. Man kan aldrig komma och bara "shit vad nöjd jag är med min insats på jobbet idag, jag lyckades verkligen med allt jag skulle" eller "fan vad bra det gick på min sånglektion, min lärare sa att det lät superbra" för då blir man plötsligt egoistisk, självupptagen och störig. Eller så kontrar någon med att säga något negativt om något/någon/sig själva och positiviteten som för några sekunder fanns där dör på direkten. 

Vi förväntas prestera på topp, men vi får inte mycket för det. Misslyckas vi får vi höra det direkt i form av kritik, kommentarer och "skitbra... fast du hade kunnat göra såhär istället...", och presterar vi bra får vi, om vi har tur, en kommentar om det. Annars är det bara "normalt" att prestera på topp. Det ses liksom inte som något speciellt att man lyckas med saker, eller om man är duktig på något, för det är bara vad man förväntas göra. 

Jag vet själv att jag ibland kan sucka inombords om någon nämner att dom är nöjda med något dom gjort, mer än en gång. Men varför gör jag det egentligen? Varför kan jag inte vara glad för någon annans skull och bara "shit vad grym du är"? Det är ju inte så att jag får en massa negativ energi av det. Jag menar delad glädje är dubbel glädje. 

Nej jag önskar att framförallt vi i Sverige kunde glädja oss mer åt andra människors glädje. Vad förlorar vi på det? Har man en dålig dag brukar ju lycka hjälpa, och är ens kompis lycklig så vad tusan, sno lite av lyckan och var glad för din kompis skull. Om du istället stör dig på att personen "skryter", tänk såhär:

Vad tjänar jag på att inte vara glad för min kompis skull?

Hade jag velat bli behandlad såhär om det var jag som hade lyckats med något i livet?

Varför vara sur när man kan vara glad??????

Nej nu är jag jättetrött och flummig, I'm outta here. Ha en go kväll :)

Nämnde ju igår att jag i helgen bröt ihop. Jag grät i säkert en och en halv timme medan jag pratade med mamma, och tack vare det samtalet fick jag mer rätsida på vad jag vill.

Jag vill mycket. Och jag gör mycket. Just nu går jag i skolan, umgås med mina kompisar, dansar tre gånger i veckan, sjunger i kör, övningskör och pluggar till körkortet, jobbar då och då, sjunger i en ensemble, spelar gitarr i en ensemble, tar sång- och gitarrlektioner samtidigt som jag försöker vara en bra dotter osvosv. Det tär på mig, framförallt när jag är en människa som inte klarar av att ha alltför många bollar i luften då jag har sjukt hög prestationsångest och lätt oroar och stressar mig själv.

Samtidigt som jag vill lyckas bra på prov så vet jag att jag inte kan misslyckas när jag står på scen och spelar gitarr och därför får jag panik. Jag vet helt enkelt inget vad jag ska plugga på/lägga tid på. Ämnet jag får ett betyg i eller låten jag ska framträda på scen? En läxa kan man göra klart på en timme, en låt blir man aldrig klar med. Den kan man öva på i evigheter. Men de vanliga ämnena är kanske viktigare, borde jag lägga mer tid på de istället? 

Samtidigt som detta cirkulerar i mitt huvud vill jag ta körkort. Jag står faktiskt mycket hellre i början av sommaren med ett körkort än med toppbetyg. Konstigt, isn't it? Plus att jag vill lyckas på dansen. Har sex danser jag ska kunna om lite drygt två månader. Och jag kan inte dem än. Och kören orkar jag inte ens tänka på.

Och det är här det knyter sig i min hjärna. Jag vill prioritera saker framför de "vanliga" skolämnena (svenska, engelska, samhälle, historia). Estetämnena, dansen, körkortet, allt går före. Men är inte skolan viktigare egentligen?

Alltså. Krasst sett. Om jag vill bli något där det behövs. Men det vill jag inte. Jag vill gå Bjärnums Musikteaterskola efter studenten, och efter det vill jag in på en musikhögkola. Och det är audition som räknas då. Och då behöver jag inte högsta betyg i typ historia. Så att eh?

Förra våren satt jag i samma situation som nu, nämnligen att jag gjorde för mycket. Jag satsade och ville för mycket. Så det slutade med att jag fick plocka bort saker från min "fritid", nämnligen pianot och orgeln. Samma sak tänker jag göra nu, eller nästan. Med tanke på att jag tänker ta teorilektioner till körkortet (som är tisdagar, onsdagar och torsdagar kl 16.40-18.00 :))))), sämsta tiden och dagarna) så kommer jag ta ett steg tillbaka med kören. Har sjungit i kören utan några som helst uppehåll i 11 år, och känner att då vi inte har något "viktigt" i vår (det enda viktiga vi har missar jag pga dans) så kan jag lika gärna hoppa över de övningar då jag inte har tid. Jag ska inte ta en paus eller så, vill bara inte känna mig tvingad att dyka upp på alla körlektioner. Orkar helt enkelt inte. 

Jag tänker också ta ett steg tillbaka med skolan. Japp, saken som ska komma först och inte får prioriteras bort tänker jag ta i andra hand. Självklart tänker jag lägga krut på estetämnena men inte de andra. Känner att jag inte har någon nytta av dem eller av betygen jag får. Det avgör inte hela min framtid om jag får C eller A i engelska. Och om det skulle göra det, så är det inte helt omöjligt att läsa upp betyget senare i livet. 

Så denna våren ska jag ägna mig åt mina kära estetämnen i skolan, som jag tycker är fruktansvärt roliga. Även körkortet, som jag mer än gärna vill ha i början av sommaren. Tänker också lägga krut på danserna, mina framträden och mitt instrument. Vill inte misslyckas på scen, plus att jag tycker det är sjukt kul att uttrycka mig estetiskt. 

Står hellre i sommar och känner att jag haft en rolig vår där jag lagt min tid på saker jag tycker om, än att jag känner att jag gjort en massa saker jag stressats av/känt mig tvingad till att göra. Har hellre lite fesna betyg än A rakt igenom, om det innebär att jag mår bra. Hatar att stressa och vill inte lägga ännu en vår av mitt värdefulla liv på det. 

Så nu för att få mig på bättre tankar tänker jag lyssna på Magnus Tingsek och ta en dusch, sen ikväll ska jag se klart Harry Potter och Hemlighetens Kammare som vi började på igår. Det är viktigt att känna att man kan ta det lugnt, och det känner jag nu.

Tjenare! (detta är ett fruktansvärt flummigt inlägg utan logik, varnar redan i förväg)

Det finns en grej jag funderat på ett tag nu. 

SD är väldigt måna om att "bevara Sverige svenskt". När jag tänker efter är väldigt många är måna om att bevara Sverige som det är och har varit. Väldigt många är oroliga över att invandringen kommer förstöra vårt land och göra oss till mindre svenska än vad vi är nu. Folk är rädda helt enkelt, och sura för att våra partier i riksdagen inte gör något åt denna "massinvandring" som vi tydligen är drabbade av.

Jag fattar inte. 

Jag läste nyligen en artikel som hette Allah bestämmer inte i Sverige (http://www.samtiden.nu/7074/allah-bestammer-inte-sverige/#sthash.4ij5l5YZ.dpbs) och trots att jag kan hålla med om enstaka saker i denna artikeln tycker jag det mesta är väldigt konstigt. Ett exempel är det sista stycket, som lyder:

"Svenska medborgare måste agera varje gång någon religion försöker kränka det sekulära samhället. Det sekulära samhälle som vi har fått ärva är vi skyldiga att upprätthålla, även om debatterna och handlingarna som upprätthåller det sekulära samhället känns obekväma ibland. Men förr eller senare måste man slå fast att Allah inte bestämmer i Sverige."

Jag fattar inte.

Jag lyssnade till en fruktansvärt bra predikan (eller tja, mer av ett tal) på julavslutningen nu i julas. Personen som stod framme på scenen och pratade var min kära favoritpräst Ubbe och han sa speciellt en mening som fastnade i mitt huvud. "Vi och de-tänket funkar inte". Med det menar han att vi inte kan se varandra som olika pga vad vi tror på eller var vi bor. Vi kan inte ge oss själva "regler" eller privilegier som bara gäller oss, och inte "dem". Vi kan inte se oss själva som bättre jämfört med "dem".

Vi måste se oss allihop som människor, som alla är lika mycket värda. Allihop kan vi älska, hata, gråta och vi har alla känslor.

Vi och de-tänket funkar inte.

Och det är här jag inte fattar grejen med att bevara Sverige svenskt. Vad är det som gör oss så bra att vi behöver bli bevarade? Vad är det som gör oss så speciella att vi måste värna om vårt samhälle? Vad är det vi måste spara och behålla som det är? (menar självklart inte att man ska riva gamla "viktiga" hus och grejer, men ni fattar).

Vi svenskar ser oss som så bra och goda. Vi tycker vi har rätt att resa rundor i olika länder och ha världen för våra fötter, men in i Sverige vill vi inte låta folk komma. Sker dåliga saker i samhället skyller vi ifrån oss på invadrarna, för varför skulle en svensk göra så mot sitt eget hem? Vi har alltid rätt, vi har rätt till att ha det bra och vi är måna om att alla ska ha det bra runt oss.

Förutom tiggare. För dom är inget annat är delar av stora ligor som kommit från fjärran länder för att tjäna enoooorma summor på sitt tiggeri. För det är ju det man gör. Och kul är det att sitta och tigga också. Nej, ut med tiggarna, de är bara i vägen.

Och flyktingar. Flyktingar som flytt från blog och krig och sökt sig till Sverige i hopp om att få leva tryggt, de är bara ivägen. Och otaksamma. Varför accepterar dom inte hjälpen vi skickar till deras hemländer? Pengarna och kläderna? Varför fly när de får saker de behöver av oss?

För att inte tala om de arbetslösa invandrarna som lever på bidrag. Tar våra skattepengar gör dom, och sen bara gottar de sig bland alla sina pengar utan att behöva jobba ett skit. Vilken lyx, fy vad orättvist.

Samtidigt klagar vi på att barnbidraget är för lite pengar. Och på att skolmaten är för äcklig. Och på att tågen är försenade varje morgon.

Ser ni ironin? Hur bortskämda vi svenskar är? Vi vill verkligen ha förändring, samtidigt bevara Sverige, när vi å andra sidan inte orkar göra ett skit. Vi skyller alla ekonomiska problem på människorna som flytt för sina liv till oss när vi inte inser att det är vi som är problemet. Vi lägger pengarna på fel saker och skyller på andra.

Är detta vad vi vill bevara?

Vi har det för bra i Sverige. Ja, för bra. Vi klagar på saker som i våra ögon är stora problem, utan att inse hur mycket vi tar för givet. Det faller inga bomber över oss, vi får välja själva vad vi vill tro på och du blir inte satt i fängelse om du är homosexuell. De flesta av oss har råd med mat, kläder, tak över huvudet och lite därtill. Men hade alla levt som oss hade vi behövt 4 jordklot.

4 jordklot.

Fattar ni? Det finns inte resurser för alla att leva som oss i Sverige. Vi förbrukar så fruktansvärt mycket och tar så himla mycket för givet att vi inte inser hur mycket vi gör av med. Men hur går detta då att lösa?

Vi får ha det sämre. 

Med tanke på att vi alla är hyresgäster på jorden är det gaska orimligt att vissa ska ha det skitbra, medan andra dör av fattigdom. Tänk vad underbart det hade varit om vi kunde leva på en nivå där alla får tillgång till mat, tak över huvudet, kläder och undervisning. Det kan gå. Det är möjligt att genomföra. Om alla som har det för bra delar med sig till dom som inte har det så bra, får alla det bra i slutänden. 

Och det är här "bevara Sverige svenskt"-tänket blir så konstigt. Varför ska vi hindra folk som har det svårt från att komma hit och ta del av vårt "fina land"? Varför ska sitta som det tjuriga barnet i hörnet av lekrummet med alla leksakerna i famnen, medan de andra barnen inte har några leksaker alls? Varför är vi rädda för nya religioner, kulturer och människor? Vad är det för fel med att förändra Sverige? Varför måste vi vara ett sekulärt samhälle när vi kan vara ett mångkulturellt?

Vi måste öppna upp oss. Våga ta emot folk. Våga låta folk tro. Våga tro att Sverige kan bli ett land där människor med olika religoner och kulturer kan leva tillsammans. Våga acceptera folk för vad de tror på och står för. För seriöst, på vilket sätt blir jag påverkad negativt av att allt fler muslimer kommer till Sverige? (ang första artiklen jag länkade) Det är ju inte så att jag blir tvingad att tro på Allah. 

Vi måste börja våga acceptera. Vill någon ha en slöja, låt personen ha det. Vill någon tro på Allah, låt personen göra det. Vill någon komma till Sverige, låt personen göra det.

Tänk om vi kunde sträva efter att bevara världen tillgänglig för alla, där varje land är ett hem. Varför är det så viktigt att bevara just Sverige svenskt?  

Sommaren 2013. En period då jag var en flykting inuti mig själv i Sverige, men fann mig själv i England.

Okej, jag är väldigt sen när det gäller mycket. Jag hänger inte alltid med i de sociala svängarna och vad som är "coolt" och grejer.
Men det hindrar mig inte från att kritisera saker. Saker jag inte förstår mig på.

Ett exempel är inspo-bilder, som det så fint kallas. Eller bara "inspiration"?

Dessa (oftast) collage med ljusa, fluffiga bilder finns överallt. Det finns hemsidor bestående av bara inspo-bilder och många bloggar nuförtiden postar dem i sina inlägg under rubriken "lite inspiration" eller "inspo".

Dessa bilder föreställer ofta exotiska djur, fint uppskurna frukter eller tjejer i boyfriend-jeans. Läppar, naglar i fint nagellack och platta magar. Även push-up-sportbehåar, underkläder på långa rader och bilder på långt, lockigt hår. Och det är här jag slutar fatta grejen.

Vad är det jag ska inspireras av? Bilden av läpparna? Bilden på den exotiska tigern? Bilden på de trashiga jeansen?
Vad är det jag ska inspireras att göra? Jag blir inte motiverad till någonting. Inte till att ha en positiv syn på livet, eller till att lägga mig i tid på kvällen. Heller inte att skriva fler låtar eller göra läxor. Jag blir inte ens inspirerad till att "leva". Bilderna får mig inte att vilja göra något vettigt alls som kan ta mig längre fram i livet eller få mig att göra någon som helst nytta.

Nej, jag blir istället inspirerad till att följa samhällets mallar. Till att ha ett, ur samhällets perspektiv, perfekt rum med ljusslingor och kläder i fina rader. Till att vara smal, vältränad och äta en massa nyttig mat och frukt. Till att ha söta kläder, stort långt hår och välmålade naglar. Bilderna är till för att inspirera mig till att bli "det bättre", så som samhället vill se mig.

Och detta tycker jag är synd. Att tjejer, och även killar, kollar på bilder på nätet och försöker efterlikna detta i verkligheten. Det blir en sån falsk fasad. Att sätta upp en liten scen där man fotar sin polaroid-kamera för att det är så djupt och inspirerande blir kanske bra på bild, men hur ser det ut i verkligheten? När de perfekta jeansen inte sitter bra, när det perfekta läppstiftet kletas ut när man äter, när det inte ligger ett ljust filter över verkligheten. Vad händer då? Ja då märker man plötsligt att "shit, jag kan inte vara lika perfekt som inspo-bilderna, vad är det för fel på mig? Är det jag som är dålig? Är jag inte fin och perfekt nog?"

Nej alltså vafan, slopa inspo-bilderna. De ger bara en falsk bild av en vardagsperfektion som inte existerar annat än på bild. Var lite operfekt istället, det är mycket roligare. Skit i om håret inte ser perfekt ut, eller om dit rum inte är tillräckligt "tumblr" eller "weheartit". Bry dig inte om de fina fruktbitarna i fina skålar, det går lika bra att äta frukterna hela också. Bli inte ledsen om din rygg inte är lika smal och brun som på inspo-bildena, eller om du inte har alla det där coola kläderna. Är du säker på dig själv så gör det inget om du har finnig rygg, korta skitiga naglar eller slitet hår, vilket jag har. Det är mer normalt och rimligt. Åk bara till ett badhus och kolla på människorna, hur många ser ut som från en inspo-bild? Inte många. Istället ser man en massa olika människor, inte bara pinnsmala, bruna och vältränade. Så det är synd att folk strävar efter att se ut så. Bara för att några få personer på bilder på nätet representerar hur hela befolkningen ska vara och se ut. Det är skit.

Så det jag ville få fram var att inte efterlikna eller försöka leva på inspo-bilderna. Jag kan garantera att du kommer älska dig mer om du försöker sträva mot din egna perfekta sida, och inte samhällets version av en perfekt sida. För visst är du hellre perfekt på ditt eget vis, än perfekt på ett inspo-vis?

Och vem vill du tillfredställa och göra nöjd egentligen, dig själv eller samhället?

- Varför röker folk fortfarande?

Seriously. Det är något av det äckligaste, ofräschaste, dummaste, konstigaste och mest onödiga man kan göra, och folk gör det frivilligt? Fortfarande? Det är år 2015, varför är rökning inte förbjudet än? Det finns inget bra med rökning, inte ens när jag tänker efter. "Det är en social grej". Ja men om alla slutar röka så kan vi ju vara sociala på något annat sätt istället? Vi som inte röker är ju inte direkt osociala? 

Och alla tonåringar som börjar röka för att "alla andra gör det" (alla = personer i ens umgägeskrets, för långt ifrån alla människor röker, tack och lov), snälla, don't. Once you get there, it's so hard to get out. Du kommer bli fattig, illaluktande, beroende och dö i förtid. Plus få en massa följdsjukdomar. Hur jävla kul låter det på en skala? Och juste, små barn få gå runt på andra sidan jorden och plocka ihop tobaken som du tuttar eld på och sedan skitar ner vårt samhälle med. 

Nej, rökning är helt värdelöst och fullkomligt onödigt. Hade jag kunnat ändra på saker i världen hade en av de första sakerna varit att få människor att sluta röka (och gärna snusa när jag ändå håller på) för att så mycket skulle bli bättre i världen.

- Varför gör min töjning fortfarande ont?

Jag satte i en 3mm för snart 4 veckor sen, pls stop hurting. Jag vet inte heller om jag bara inbillar mig, eller om det faktiskt gör ont. Och jag vet inte om det är ett sår där, då det varken blöder eller varar, eller om det är något annat. Jag tvättar och smörjer in den varje kväll, but idek. Får väl vänta och se. 

- Vad är det speciella med Spotify?

Jag har inte kommit på det än iallafall. Jag tycker att min gamla version av iTube funkar finemang.

- Varför tar jag inte åt mig komplimanger?

Folk kan säga så snälla saker till mig, jag svarar "tack" och sen är det inget mer med det. Säger däremot någon något inte lika snällt till mig, så kan jag komma ihåg det i flera år och bli ledsen pga det bara sådär. 

- Varför ser jag bara det jag vill se?

Låt oss säga såhär. Ställer en person en fråga till mig, då svarar jag. Råkar en person gå in i mig, så flyttar jag mig. Får jag ögonontakt med en person, slår jag fast att det nog var av "misstag".

Om däremot en person jag tycker lite extra om ställer en fråga till mig, kan det göra hela min dag. "Omg han vill veta något om mig, han bryr sig". Om en person som jag "fancy"ar (svengelskt ord) råkar gå in i mig, ser jag det som att han stöter på mig. Om jag får ögonkontakt med en person jag vill ha ögonkontakt med, blir jag glad och till mig.

Varför ser jag bara det jag vill se? Varför tar jag samma handling från två olika personer så olika? Jag blir så sur på mig själv. Jag har gått halva mitt liv inställd såhär och det får mig att missa saker som sker rakt framför mina ögon. Det får mig att omedvetet blunda för en annan sanning än den jag vill se. Jag vill vara öppen, se allt som har med mig att göra, istället för att kolla på saker som inte har med mig att göra. För det slutar bara med att jag inser att jag kollat snett hela tiden, och inte bara missat saker utan också inbillat mig en massa skit. Vad är meningen med att se om man inte inser? (där fick jag minsann till det).

- Varför är jag så omotiverad till allt som inte har med musik att göra?

Jag har aldrig varit så omotiverad som jag är nu. Skiter fullständigt i läxorna (eller nästan heh) och orkar knappt komma i tid till skolan (inte för att jag brukar komma i tid, men jag brukar iallafall försöka). Jag är lite rädd för mig själv. Sitter bara hemma och kollar på film, möglar, äter och sticker på danslektioner. Det är tack och lov fortfarande kul. Nästan roligare än vanligt faktiskt. Kören däremot, skit vad trött jag är på den. Men jag vill inte sluta, för det kommer bli kul snart igen, hoppas jag iallafall. 

Brukar inte längta till lov, för jag tycker om skolan sjukt mycket. Men trots min kärlek till min klass vill jag inget annat än att ha sommarlov nu. Eller påsklov. Jag vill fylla 18. Jag vill tatuera mig. Jag vill sommarjobba. Jag vill skriva låtar. Jag vill vara på Siesta. Jag vill umgås med mina kompisar. Jag vill bada. Jag vill träna. Jag vill gå runt i tunna kläder, trots att jag älskar tjocka koftor, min vinterjacka och mina kängor. Jag vill känna vinden i håret. Jag vill bli solbränd. Jag vill gå barfota. Jag vill till och med få myggbett.

Jag vill inte sitta inne. Jag vill inte pluffsa igenom snö. Jag vill inte läsa om ordklasser och ta ut satsdelar. Jag vill inte läsa historia. Jag vill inte halka omkring med min cykel. Jag vill inte sitta i mörker redan klockan sex på kvällen. Jag vill inte plugga glosor. Jag vill inte frysa. Jag vill inte ha ont i huvudet. Jag vill inte sitta inne. Jag vill inte sura.

För jag är så sur just nu. Min o-motivation gör mig fruktansvärt grinig och lättantändlig. Varför är jag så sur. Jag orkar inte med det, det tar så mycket kraft och energi från mig. Jag vill vara glad, sprallig och pigg. Inte sur, slö och trött. Det är det jag är just nu. Januaridepressionen har aldrig varit värre.

- Varför uppskattar jag inte mig själv?

Åh nej, göm er. Här kommer lite egoboost. Sånt får man inte skriva eller prata om i Sverige. Här ska vi bara höra från andra hur bra vi är.

Men nu säger jag till mig själv att jag är bra. Jag är jag, ingen annan. Jag är rolig. Den roligaste människan jag vet faktiskt. Ingen får mig att skratta så mycket som jag själv får. Jag är smart. Jag tänker ofta utanför boxen och är duktig på att analysera (vilket kan vara dåligt då det leder till att jag överanalyserar, heh). Jag är kreativ. Jag kan skriva låtar, rita och måla. Önskar bara jag hade mer tid till det. Jag är musikalisk. Jag kan dansa, sjunga, spela gitarr och piano. Jag kan göra mycket av det samtidigt och jag älskar det. 

Jag älskar mig själv. Det gör jag. Jag är så glad över att jag är jag, för jag hade inte velat vara någon annan. Visst, ibland har jag dagar jag bara vill slå mig själv och är fruktansvärt sur på mig själv, men de dagarna blir färre och färre. Idag är dock en sån dag, och det är därför denna punkten fick vara med  detta inlägget. Idag har jag varit arg, frustrerad och bara velat gå ifrån mig själv för att låta mig själv vara ifred. Jag har sagt saker jag ångrat, gjort saker jag ångrat och handlat på sätt som gett konsekvenser som inte varit så bra. Därför behöver jag denna påminnelsen, att jag faktiskt är bra. Och att folk tycker om mig. 

Kom ihåg, det är inte coolt att fejka dåligt självförtroende. Det enda som händer att du får ett gäng människor som inte orkar ge dig komplimanger längre då du bara förnekar komplimangerna eller säger emot dom. Och dåligt självförtroende. Att fejka att må dåligt resulterar oftast bara i att man mår dåligt på riktigt efter ett tag.

Så därför fejkar jag nu lycka för att må bra. 

- Varför ägnade jag en timme åt ett varför-inlägg?

För att det behövdes. I regret nothing. 

Jag älskar Pirates of the Caribbean-filmerna. På riktigt älskar. Dom är underbara. Ibland ser man ju filmer som man bara "shit jag vill vara som dem/leva i deras värld" (ofta Harry Potter och liknande) och så känner jag när jag ser Pirates of the Caribbean-filmerna. Jag vill vara en pirat. Segla rundor, leva på ett skepp, kunna slåss med svärd. Jag vet att jag låter så töntig, för pirater plundrar och mördar och stjäl saker, men jag vill vara typ en god pirat.
Dock hindrar detta inte mig från att vara på piraternas sida i dessa filmerna. De onda, giriga, skitiga piraterna. Som slåss mot de 'goda' engelsmännen. Jag hejar alltid på piraterna.

Vad är det för fel på mig.

Jag har rensat. Och inte bara i källaren eller på mitt rum (det jag gjort de senaste dagarna) utan även i mitt liv. Jag har rensat bort människor, minnen och platser jag inte vill ha i mitt liv.

Jag har haft perioder då jag mått skit. Jag intalade mig väldigt ofta att jag minsann mådde bra, och jag trodde jag var lycklig. Nu i efterhand tycker jag nästan att jag borde sökt hjälp. Att läsa inlägg, se bilder eller bara minnas tiden får mig nästan att må dåligt.
Ett exempel är ju de första halvåret på min blogg. När jag kollar tillbaka på mina tidiga inlägg så kommer känslan tillbaka, känslan av att "jag har hittat mig själv, det här är jag, såhär vill jag vara", när det egentligen var tvärt om. Jag var långt ute och yrade och det var verkligen inte så jag ville vara, hur mycket jag än försökte. Jag försökte desperat vara en konstgjord version av mig själv.

Mycket av detta berodde på människorna i min närhet. Jag har aldrig riktigt umgåtts med "fel personer" utan har alltid haft bra människor runt mig, men under denna perioden påverkade många människor mig negativt. De kunde omedvetet få mig att göra saker jag inte ville eller säga saker till mig som jag tog åt mig och använde för att trycka ner mig själv. Inget av detta var människornas fel, det var bara det att dom inte var rätt för mig/funkade för mig. Vissa människor funkar helt enkelt inte ihop. Kan tillägga att detta var i åttan, och då var folket i min närhet 14 år gamla. Det är i den åldern alla är lite lost, det kan ha påverkat mig väldigt mycket också.

Jag var lite vimsig ända tills förra sommaren/hösten. Då genomgick jag två stora förändringar genom att åka till England och börja gymnasiet. Mitt liv började på ett nytt, fräscht kapitel och min tunga bakgrunds-ryggsäck trillade av min rygg. Grundskole-åren var slut, jag kunde lämna människor som följt mig under halva livet och inte direkt fått mig att må bättre bakom mig och jag förändrades något enormt, fast till det bättre. Nu är jag så jag vill vara, jag vågar göra saker jag vill göra och jag har aldrig varit så bekväm med mig själv som jag är just nu.

Så nu försöker jag rensa. Bort med de onda tankarna, minnena och känslorna. Väck med människorna som inte får/fick mig att må bra. Jag vill inte gå runt och tänka på mina första tonårsår, även fast att jag inte gör det så mycket. Jag vill leva nu, lättad, avslappnad och fri som en fågel.

Rebbes hund Mascot. Typ så känner jag mig nu.

Tjenis tjenis. Idag har jag bara storstädat källaren, sjukt skönt nu i efterhand men sjukt jobbigt att hålla på med. Men det var inte det jag kom hit för att skriva om.

Jag fick ju, om någon missat, Ed Sheerans självbiografi i julklapp. Jag kom egentligen på att jag önskade mig den bara några veckor innan julafton. Sökte på hemsidor där man kunde hitta "+" och "x" (Eds album) som vinyl (då jag önskade mig dom också) när den plötsligt dök upp som "saker du kanske också är intresserad av". Och då kände jag mest att ja men jag tycker ju om Ed så varför inte önska mig hans bok. Hade inte hört eller läst så mycket om den förut, visste bara om att den existerade. Men om Ed skrivit den kunde den ju inte vara annat än bra. Så redan samma dag sa jag till min faster att jag önskade mig den i julklapp och nu sitter jag här med den.

Alltså shit.

Jag bara läst halva än så länge (eller bara och bara, det är ganska mycket text och så är den på engelska) men jag har redan fastnat helt och älskar om möjligt Ed ännu mer nu. Alltså shit (igen). Vilken människa. Jag blir så sjukt inspirerad av honom så det finns inte.
(om du inte redan slutat läsa så vill jag varna för idoldyrkan lvl 1000 om tre
två
ett)
Han började verkligen från botten och jobbade sig uppåt. När han var 16 hoppade han av skolan och flyttade till London för att satsa på det han älskar. Musiken. Under några år hade han inte ens någonstans att bo, utan sov på tunnelbanorna på morgnarna (de är stängda på natten), skrev låtar på dagen och spelade på barer/klubbar på kvällen och natten. Han enda inkomst var från ställena han spelade på eller CD'sarna han lyckades sälja. Och pengarna som blev över (de som inte användes till tunnelbanebiljett eller mat) sparade han så att han kunde spela in och köpa fler CD's som han därefter kunde sälja. Han kämpade verkligen. Och jag ser upp till honom så sjukt mycket pga det. Han blev inte upptäckt av någon känd människa via youtube, eller via en talangjakt. Han blev gradvis mer sedd och uppskattad, och trots motgångar gav han aldrig upp.

Jag vill också ha den drivkraften. Tänka att "äh vafan" och flytta till en stor stad och våga ta för mig. Våga synas och spela och göra det jag älskar. För jag vet att det inte är omöjligt. Ed lyckades. Och han var som jag från början, bortsett från att han hade tvåhundra gånger mer drivkraft än mig.

Jag vill försöka. Jag vill våga.