Ny gitarr. Finally.

Idag fick jag göra något jag länge velat.

Efter alla Facebookinlägg, nyhetsinslag och ryktensom spridits i detta land har min lust att göra detta ökat något enormt, och ibland har jag nästan gråtit i frustration över att jag inte gjort det. Efter allt jag skrivit, sagt, tyckt och tänkt, har jag bara väntat på denna dagen.

Idag fick jag nämnligen möjligheten att förändra. 

Det är inte så att den inte funnits där förut, det är bara det att den har varit ganska svår att göra något av. Ganska svår att komma igång med liksom.

Men idag fick jag äntligen, (och jag menar verkligen äntligen) åka till ett flyktingboende för att spendera åtta timmar där iförd en neon-gul reflexväst.

Det är inte så att jag gjorde en massa märkvärdiga saker, och de som jobbade där hade säkerligen klarat sig utmärkt utan min hjälp. Men jag bidrog ändå med något, om det så bara var med ett litet leende. 

För hjälp vad jag har lett mot folk. Jag har lett mot folk som flytt för sina liv, mot folk som lämnat sina nära och kära bakom sig, mot folk som gått igenom så fruktansvärt mycket skit att det borde vara en mänsklig rättighet att slippa det. Jag har lett mot barn, vuxna, gamla, handikappade, kvinnor, män, jag har lett mot så många.

Och det är inte så att jag gick runt som katten i Alice i Underlandet hela dagen, med mungiporna över ögonen och mina tänder gult lysande i solskenet. Nej, jag har avfyrat små leenden mot människorn jag mött, gått förbi eller pratat med. Varför då?

Jo, för att leendena jag fick tillbaka gjorde min dag. Varje gång ett litet barn log mot mig fylldes jag omedelbart med ny kraft, och jag blev så fruktansvärt glad. Varje gång jag mötte en vuxen persons blick och log lite grann, bara genom att höja mungiporna, fick jag tillbaka ett leende som kanske inte var särkilt stort, men det var så äkta. Varje gång jag lyckades hjälpa någon med något så enkelt som att ge dem en tandborste fick jag ett leende till tack tillbaka, och det var så fint.

Och det berör mig så mycket att dessa människor, som inte kan vara de lyckligaste i världen just nu, lyckas le så genuint och fint. De uppskattar liksom de små, små sakerna i världen och verkar uppskatta livet på ett helt annat sätt.

För fy, jag hade inte tyckt det varit lätt att le om jag varit i den situationen de är i just nu. Barackerna de bor i är överfulla och luktar inte alltid som rosor och lavendel om man ska uttrycka det milt, och ofta bor de trångt tillsammans med människor de inte känner, ibland till och med tillsammans med människor från andra länder än vad de själva kommer ifrån. De har rest långt och farligt, och säkerligen gått fruktansvärt mycket. De har typ hela sitt liv och allt de äger nedtryckt i ett par plastkassar som de själva bär runt på, och flera av dem har en massa barn att hålla reda på och ta hand om. De får ingen rätt att bestämma över vad de själva vill, utan slussas runt till olika ställen i världen som om de vore dockor man bara kan flytta på när det passar.

Ändå, så ler dem. Genuina, äkta leenden. Man behöver inte säga något, eller vilja något, man kan bara le, och man får ett leende tillbaka. Vilket är annat än vad man kan säga om oss svenskar. 

Och det är nu, efter min lilla 8-timmars-erfarenhet, som jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor. Jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor som flytt över halva världen, och som egentligen inte gör någon som helst skada i vårt samhälle. Jag får det svårare att förstå hur man kan klaga på dessa människor för att de klagar (när de faktiskt har en anledning att klaga), och bränna ner potentiella asylboenden vilket bara leder till att fler resurser får läggas på att hitta nya boenden. Jag får det svårare att förstå hur man kan nedvärdera dessa människor, tycka de är mindre värda, och se dem som vårt lands vårtor i samhället.

Däremot stärkte mitt lilla 8-timmars-besök på flyktingboendet min tro om att dessa människor är dem som kommer förgylla vårt samhälle. Jag tror att dessa människor kan lära oss så mycket om livet som vi skulle må bättre av att veta, och jag tror att vi kan få en förgylld vardag om vi bara så lite som ler mot dem. Nej, nu säger jag emot mig själv märker jag. 

Dessa människor är inte dem. De är vi. Vi är alla människor som lever, känner och har åsikter. I länderna de flydde ifrån var de invånare, precis som vi är invånare i Sverige. Därför är de inte flyktingar här längre, utan invånare. Så länge de bor här är de en del av Sverige och vi borde ta hand om den delen och göra den till oss. 

Och till alla människor som fortfarande är bittra över att de kommer hit och "snor våra jobb, bostäder, pengar och vill bara hit för att de kan få det bra här";

Dessa människor flyr inte för att de tycker det är kul, eller för att det är något de vill. De flyr inte från sina jobb för att sno våra. De flyr inte från sina hem för att bosätta sig i våra bostäder. De flyr inte ifrån sina hemländer där de har en fast inkomst för att leva på våra skattepengar.

Dessa människor flyr för att de måste, för att överleva. De vill troligtvis inte ens hit, men om man måste välja mellan pest eller kolera så väljer troligtvis de flesta att lämna allt de har, alla sina vänner och hela sitt liv för att fly till säkerheten, om det andra alternativet är att dö. 

Låt Sverige bli landet som gör dem lyckliga. Låt Sverige bli landet som ger dem en säker uppväxt. Låt Sverige bli landet som gör att de inte ångrar att de flydde hit. 

Låt Sverige bli landet som älskar alla sina invånare. 

Massa random facts 'bout moi tjoho.

- jag tar alltid balsam först, sen schampoo 

- jag sätter alltid på vänster sko först... eller är det höger?

- jag tål inte särskrivningar, men har på senare tid upptäckt att jag själv särskrev fruktansvärt mycket som typ 14-åring-ish

- jag har aldrig druckit energidricka

- jag avskyr att prata i telefon

- jag och Emma ska ha en välgörenhetskonsert i januari till förmån för flyktingbarn

- jag ska kanske köpa ny gitarr snart wohooo

- jag är kär i mellanspelet i Fix You av Coldplay

- jag äter glass just nu

- jag sover alltid iförd strumpor

- jag har ständigt kalla händer 

- jag är med i lottakåren

- jag tycker att ett glas apelsinjuice på morgonen är typ det godaste jag vet

- jag är sjukt duktig på att stalka folk på internet, men...

- ... har väldigt dålig koll på folk jag borde känna till i min närhet/ålder, typ mina kompisars pojkvänner osv

- jag lyssnar på musik minst en timme varje dag

- jag vet inte om jag någonsin har hållt i en cigarett

- jag älskar att kolla på behind the scenes-klipp till filmer som Harry Potter och Pirates of the Caribbean

- jag kollar inte på tv-serier, bortsett från Sherlock, Awkward och Faking It (de två sista är lite av guilty pleaures)

- jag tycker progg är ascoolt men klarar inte av att lyssna på det

- jag är kär i min jeansjacka som jag köpte på second hand i somras och som är typ fem storlekar för stor

- jag har min mobil inställd på engelska

- jag har ätit upp min glass nu och börjar tröttna på det här

Ha det.

Grattis kära blogg, fyra år tillsammans. Tycker om dig.

Party

Men mitt liv rullar på så fint att jag inte bryr mig om att blogga längre. Jag önskar jag orkade göra det för det är ett sånt himla roligt dokument att kolla tillbaka på, men mitt liv dokumenteras på så många andra ställen ändå så jag glömmer liksom bort bloggen.

Imorgon ska jag ha filmkväll med mina kära vänner, och nästa vecka är det höstlov. Efter det har vi tema- och turnévecka i skolan (med tema disco :')) och sen är det bara några veckor kvar till jullovet. På den tiden ska jag ha dansshow, gå lucia och spela upp Annie i skolan så jag kommer ha att göra. Sen i januari ska jag och Emma ha vår välgörenhetskonsert, och tja, sen efter det tar jag typ studenten känns det som.

Vad har hänt då? I fredags hade vi estetfest och det ägde, igår hade vi solistkonsert och den ägde, och ja, jag älskar att dansa på Dansstudio14.

Vet inte riktigt mer vad jag ska säga mer än att min blogg fyller fyra år imorgon *hipphipphurra*. Får se om jag slänger in ett inlägg.

Men ja, nu ska jag sova. Puss och kram alla fina, ta vara på er och kom ihåg att det är så mycket roligare att älska varandra än att hata varandra.

This is for you my best friend. I know you're reading.

(bilden passade förvånansvärt bra in)

Fina skolan.

Fina människor.

Fina vi.