För ett år sen och fyra minuter sen la jag upp ett inlägg på bloggen.

Dagen efter la jag upp detta. 

Och en bild till. Detta var för ett år sen. Ett år sen. 

Ändå är minnena lika klara som om det var igår. Jag satt och åt godis i vardagsrummet framför datorn. Ida ringde. Jag tyckte det var lite märkligt för hon brukar inte ringa mig. Jag svarade.

Jag: Hej? 

Ida: Hej Agnes. Hur mår du?

Jag: Bara bra.. vadådå?

Ida: Va bra.. Vad gör du just nu?

Jag: Sitter vid datorn? (började undra nu)

Ida: Okej *djupt andetag* Vill egentligen inte säga det här via telefon men jag är rädd att du ska få reda på det från någon annan först och det vill inte jag.

Jag: ....okej?.... (hann tänka på så mycket dessa sekunderna. Hade Habibi skadat sig? Hade någon jag kände skadat sig? Hade någon dött?)

Ida: Misty är död.

Jag: (andades in. hjärtat stannade. jag såg rakt fram. nej. fan)

Ida: Tyvärr..

Jag: .....okej..... *tårar* (fan)

Ida: *började snyfta*

Jag: ?!?!? (stannade upp. Har aldrig sett/hört Ida gråta)

Jag och Ida grät en stund. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var helt stel. Visste inte vart jag skulle ta mig till. Jag ville ingenting. 

Jag: Men... ja...

Ida: Jag är ledsen.

Jag: Jag också..

Ida: *snyftande*

Jag: *snyftande*

Ida: Men... Är du själv hemma?

Jag: Nä... Min syster är också hemma..

Ida: Bra.. 

Jag: *tårar*

Ida: *svälj* klarar du dig nu?

Jag: Ja...

Ida: Vi ses på fredag.

Jag: Japp. Hejdå.

Ida: Hejdå.

Sen grät jag. Och grät. Och grät.

Typ. Min älskade vän Emelie kom och vi pratade jättelänge. Tack ♥

Efter detta har jag gråtit mycket. Jag har drömt drömmar om Misty som jag gråtit över när jag vaknat. Jag har tänkt på alla stunder med henne. Det kommer aldrig finnas en häst som Misty, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Det värsta är att jag börjar glömma. Jag vill komma ihåg allt, men jag börjar glömma. Jag minns exakt hur hennes skritt trav och galopp var, och hur hon kändes att sitta på. Jag minns exakt hur hon kändes när hon var påväg att busa och hur hon busade. Jag minns hur hon var att spänna sadelgjorden, hur hon var att tränsa, hur hon såg ut och tittade på en när man kom in i stallet. Jag minns exakt hur hon hade mulen när hon flemade. Men det är de små sakerna jag börjat glömma. Kom hon till mig i hagen? Hur var hon att borsta, hon stod väl ganska still? Hur lät hennes gnägg? Hur kändes hennes päls? Hennes mule? Den var väl ganska mjuk? Eller nej? Det är såna saker jag börjat glömma, och ju längre tid det går desto mer försvinner ur mitt minne. Jag hatar det. Jag vill komma ihåg. Allt.

Nu har det alltså gått ett år sen. Ett år sen hon tog sitt sista andetag. Ett år sen hon försvann. 

Det har gått två år sen vi var med i ponnyallsvenskan. Till våren har det gått två år sen vi var med på Pay n Jump. 

Till sommaren har det gått fyra år sedan jag tog den där första bilden på den vackra ponnyn i hagen, som jag direkt efter det blev förälskad i. Fyra år. Sånt här får mig att gråta. 

Jag älskar dig. Jag vet att folk redan har sett såna här inlägg om dig Misty, men jag kan aldrig skriva för många. Jag kommer aldrig glömma dig. Du väntar på mig där uppe väl? Isåfall ses vi ♥

Eller inte riktigt. Men nästan.
Men allvar. Åh. Varför ser jag ut så som jag gör? :(

Era små mofo's.

Bara för att jag skriver att jag har det bra så kommer säkert något dåligt hända. Bara för att.

Bloggar från datorn. Har inte gjort det på evigheter.

Är alltid inne på min älskade mobil. Den duger. Faktiskt.

Just nu känns det som om jag är jämt orolig. 

Eller jämt ledsen.

Eller jämt arg.

Eller lycklig.

Jag är nästan allt man kan va.

Jag älskar mitt liv. Eller alltså, jag älskar att leva. Jag skulle inte vilja dö. Alls. Men jag är bara lite deppig typ. Tror att ca 99.8 % av folket vet vad jag menar. Och jag vill inte gå tillbaka i tiden. Jag gillar nu:et.

Fast på ett sett inte. Jag vill tillbaka till det gamla stallet. Jag vill ha tillbaka Misty. Jag vill ha tillbaka allt dumt jag ha gjort.

Men å andra sidan vill jag inte gå miste om typ 1D. Det där lät töntigt men det är så. De tar upp en ganska stor del i mitt liv. Och i morgon/på måndag släpps biljetterna till deras konsert. (andledningen till att jag är orolig).

Sen är det mitt andra hem. Älskar så nära jag har kommit människorna. Fast på ett sett gillar jag inte det. För två och ett halvt år sen va allt underbart. Den enda gången man grät var när ens älsklingar åkte. Nu gråter man bara hemma i sin säng. Man var aldrig sur eller arg. Nu är man det jämt. När man mådde dåligt gick folk och tröstade en. Nu väntar folket på att det ska gå över. På att man ska må bra igen. Läka. Det gör man ju inte. Inte utan rätt sorts tröst. Och den får man inte. Eller inte jag. Eller kanske egentligen bara från en speciell person.

Fast egentligen ska jag inte klaga. Jag har ett bra liv. Jag har två armar, två ben, fungerade lungor, ögon och öron. Jag har inte cancer och jag får gå i skolan. Jag måste inte ta en massa mediciner. Mina föräldrar är inte döda. Jag är älskad. Jag har vänner och är inte mobbad. Jag är inte överdrivet fattig. Jag mår relativt bra. Så varför klagar jag?

Jo för att jag kan klaga. 

Jag kan reta mig på småsaker för att jag har det bra.

Jag har det bra.

När jag intalar mig det kommer jag på en massa saker som inte är bra. Saker i hemmet, i stallet, med mina kompisar, att jag är forever alone. Men jag har det ganska bra.

Eller det beror på vad man jämför med?

Man jämför sig oftast med folk i Afrika (nu drar jag alla i Afrika över en kam och det är taskigt men ni fattar), och jämfört med dom har jag det bra.

Men har jag det dåligt jämfört med någon?

"Ja jämfört med kändisar! Mycket pengar blablabla"

Nej. Jag skulle inte vilja vara en kändis (om det inte var för att jag typ blev känd pga att jag var Niall Horans flickvän elr ngt sånt haha). 

Men annars skulle jag inte det. Tror jag inte. 

Jag har det bra. Och dåligt. Men det är jag själv som gör det dåligt, ingen annan. Det är jag som letar felen med mitt liv. 

Tror inte någon orkade läsa hit, men om ni gjorde det klicka då upp denna låten. Den. Är. Så. Bra. 

Perfekta depp medicinen.

Så det var allt för mig. Tjoho :)

KLICKA ON IT.

NÄMEN SER MAN PÅ. BILDER SEN TYP ATRONHUNDRATALET.