Min profilbild på facebook.

Och jag måste byta. Hahah.

Idag har varit en ganska bra dag, fram tills nu, för jag fick en sån fruktansvärd huvudvärk så jag vet inte... Usch.
Imorse vaknade jag halv sju (ALLTSÅ VARFÖR?) och somnade inte om... Så jag har varit vaken sen halv sju. Wey hey.
Sen stack jag till stallet, FÖR TRÖG SOM JAG ÄR FATTADE JAG INTE ATT DET INTE VAR RIDNING, så ja... Jag trodde det var lektioner. Så jag kom dit och bara "var är alla?...". Det var helt öde, omockat och skitigt. Efter några sms till folk och minuter av tänkande så insåg jag då att det inte var några lektioner, och att det inte skulle vara några heller, så jag fick tänka om. Jag började mocka istället. Jag trodde någon skulle komma till stallet efter ett tag, men när jag hade mockat alla 14 spiltor och boxar så hade det fortfarande inte kommit någon. Och det var fortfarande en timme kvar tills mina föräldrar skulle hämta mig (skulle till mina släktingar precis efter) så jag började sopa. Och fixa hos kaninerna. Jag blev klar med allting lagom tills mina föräldrar kom, så jag lämnade en lapp då ingen hade kommit.

Sen stack jag till mina kusiner (på pappas sida) och "firade påsk". Det känns ju inte riktigt som påsk, det är ju fortfarande snö ute. Eh.
Och nu sitter jag och tittar på Harry Potter (5:an). Eller, tittar och tittar, jag bloggar mest. Fast om några minuter blir det Fångarna På Fortet :)

Så... Glad Påsk allihopa!

Det bästa som hänt i mitt liv. 

MEN HALLÅ. VAD ÄR DET HÄR FÖR FRÅGA. Hur ska jag kunna svara på denna. Detta blir ju bara svårare och svårare...

Men okej. Det bästa som hänt i mitt liv är nog att jag liksom... Har det livet jag har. 

Jag har en underbar familj, underbara vänner, går i en 'underbar' klass, har möjligheten att få göra det jag älskar mest i mitt liv (ex rida, sjunga, dansa) osv. 

Liksom att jag har det så bra, och att jag föddes just i denna familjen är nog det bästa som hänt mig.

Jag vet, detta var ett tråkigt svar, men jag kommer inte på något bättre. Jag har liksom inte gift mig än eller ens skaffat pojkvän, och jag har inte fått barn osv... Det är sånt man brukar svara på såna här frågor, men jag har inte upplevt det än. Så därför kan jag inte svara det ^^

Skulle nu då hitta den perfekta bilden för att visa hur bra mitt liv är, med hamnade lite långt in i arkivet, fick ont i huvudet, så tar istället en gammal bild från första tävlingen. Jag var kanske 10-11?    

Oups, lite sent på det, men det är fortfarande dag 15 säger vi!

Den största förändringen i mitt liv. 

Okej. Den största förändringen... Alltså, det måste nog va när jag började rida. Det var på min åttaårsdag som jag fick min första orangea lapp, där det stod ungefär "Grattis Agnes på 8-års dagen blablabla, du får en ridlektion som du kan få rida blablabla hemma hos blablabla osv". Jag fick den av min faster, därav den orangea färgen.
Iaf, då, några dagar efter detta, så fick jag åka bort till några vi kände och rida min första ridlektion. Jag hade såklart ridit förr, men aldrig en hel lektion. Jag fick rida Lisa, en isabellfärgad islänning. Jag red för en kompis till min faster och mina föräldrar, Thea heter hon. Hon var kanske sjutton/arton då?
Hos henne red jag i kanske två år. Jag fick rida två-tre olika hästar, beroende på vilka som var där. Varje lektion varade i kanske två timmar, med andra ord lärde jag mig grymt mycket. (världens bästa Thea). Dock red jag kanske bara varannan vecka, men det räckte.
Jag minns att jag ett tag inte ville rida när jag väl var där, men när jag åkte hem ville jag bara dit igen (gillade att bara vara med hästarna). Det var nog mest pga en häst som hette Olle som jag inte "ville" rida. Jag red han ganska mycket och han var bokstavlig talat en apa att rida. Riktigt jobbig, men lärorik.
Sen, på vintern när jag var ungefär tio, så fick jag reda på en torsdag att jag skulle rida onsdagen därpå. På ridskola. Ooohh. Det var min s t ö r s t a dröm, och jag blev så lycklig när jag väl fick börja. Och här jag kvar. På ridskolan. Woho xd

Så detta är nog den största förändringen i mitt liv. Och nu är det en av de största delarna i mitt liv. Min livsstil. Hästarna och ridningen.

Första ridlektionen!

Tankar som snurrar
Ju mer jag tänker ju mer förvirrad blir jag
Måste göra något, för att sluta tänka
Blir galen

Tror jag gör lite läxa, det låter fint
Och städa huset verkar roligt
Ja. Det får bli det jag gör på min första lovdag.
Läxa och städa.
Najs.

Ojdå.

Detta är mitt 500:e inlägg! Woho! 500 inlägg om allt och ingenting på denna lilla blogg men minimalt antal läsare, men jag är glad.

Ett fint minne.

Åh, jag har så många fina minnen. På riktigt, jag vet inte vad jag ska ta.
Och jag har så många fina minnen från olika ställen, typ stallet, hemma, konfan, mina kompisar, skolan, osv, osv.
Men om jag måste välja något så får det nog bli ett Misty-minne. Vilket minne ska jag då ta? (finns för många att välja mellan)...

Jag skriver "lite kort" om två av dom. Båda av dom är från klubbtävlingar, som ingen fotade eller filmade, lite därför jag vill skriva ner det oxå... Glömmer det annars.

Den första var den 4/10-2010. Det var en maskeradhoppning i stora ridhuset på Röinge. Alla var nervösa, väl förberedda och utklädda. Så som det brukar vara på klubbtävlingar.
Jag var en cowboy. Jag hade min farfars skjorta, mina egna chaps (såna som täcker hela benet som en riktig cowboy), min farfars cowboy-hatt runt halsen och en skarf också om jag inte minns fel. Jag red Misty barbacka, det var vår lilla grej, det var det vi var bäst på. Jag hade ingenting på henne förutom ett träns (som bara hade bett, pannband och käkrem, så enkelt som det kunde bli. Jag hade tagit av resten från tränset för jag tyckte om det som bäst när det var så).
Jag minns när vi skulle rida fram och vi red ute i den största paddocken. Det var ganska mörkt, så vi såg inte jättemycket. Vi var ganska många som red, det var folk överallt. Allas hästar var supersmyckade med fjärdar och färg och allt man kan sätta på en häst, förutom Misty. Åh hon var så vacker.
Vid såna här sammanhang brukade Misty vara som jobbigast, hon brukade gå precis vart hon själv ville, och jag brukade vara sur på henne. Men denna gången skötte hon sig exemplariskt. Hon gick precis vart jag ville, och ovanligt fint dessutom. När jag galopperade fram galopperade jag längst med staketet på den stora paddocken och åh vad jag älskade livet just då.
Sen när jag hade ridit fram klart så gick jag och Emelie in i ridhuset för det var vår tur. Vi skulle hoppa 60 cm båda två, och hon skulle hoppa Mulle. Emelie hade klätt ut sig till en tjuv tror jag, och hon och Mulle såg helt underbara ut tillsammans när dom hoppade haha! Dom hoppade till låten So What, med Pink tror jag? Ni vet den "so so what, i am a rock star, na na na na na, and i dont need you..."? Den hoppade hon till! (vet inte varför jag minns det).
När det var min tur och hoppa så gav jag Misty galoppfattningen och smällde till med spöt några ggr haha då hon brukade vara riktigt sölig på att hoppa, men hon fick en rejäl fart och hoppade alla hindren i galopp, vilket är riktigt bra för att vara Misty! När jag satt på Misty så var jag oslagbar, jag satt som klistrad på hennes rygg. Vi flög över hindren och åh. Jag vill inte glömma denna klubbtävlingen, för även om den inte var så fantastisk, så var iaf Misty det.

Det andra fina minnet är också från en klubbtävling, men denna gången var det maskeraddressyr i Tyringe. Jag minns inte så mycket från själva tävlingen, minns bara hur jag mådde just då. Med andra ord ganska bra.
Detta var våren då vi flyttat till stallet, så det mesta var ganska nytt. Misty hade varit på semester hos sin ägare och kom bara några dagar innan maskeraddressyren. Med andra ord visste ingen elev vem Misty var (förutom dom från Röinge), och det var en underbar känsla. Folk bara tittade på henne och pekade och sa: åh vem är det? Vilken söt häst!
Och jag som då kände Misty sen länge innan, stod där och pratade och berättade för dom som om hon var min. Det låter egoistiskt, javet, men alla som någon gång har gått på ridskola och fått dela sin favorit med tjugo anda elever vet vad jag menar. Jag kände Misty bäst. Det var en sån härlig känsla. Det betydde också att ingen annan ville rida henne, det var bara jag. Åh.
Denna gången var jag utklädd till en ängel. Eller, inte ängel som i glitter och vingar och rosa, utan en diskret ängel. Jag hade en vit tunika, vita strumpbyxor, och min hjälm. Punkt. Det var det enda. Inga skor, ingen sadel, ingenting. Såklart hade jag träns, men inget mer. Det var så vackert. Hade dock tänkt att ha ett horn i hennes panna först, men det skakade hon av sig...
Och Misty gick jättefint den gången. Hon fattade galopp där hon skulle, svängde där hon skulle, stannade där hon skulle och åh jag var så stolt över henne. Hon var min lilla ängel. Hon var också på så bra humör denna gången, vilket hon inte alltid var. Och vädret var jättefint. Åh.
Det som har gjort mig mest ledsen efter detta är att ingen tog bilder när jag red. INGEN. Här red jag min älskade älsklingshäst på det som skulle bli våran sista och vackraste klubbtävling, och ingen fotade oss. Så många gånger jag har gråtit över detta. Så mycket jag gråter nu.

En bild togs på mig denna dagen. Jag ser ut som något fult, och Misty har fortfarande sitt missbildade horn i pannan haha, men det var typ så jag... Såg ut. Åh vad önskar att någon hade fotat oss.

Har 96 engelska glosor tills imorn som jag inte börjat plugga på. Kan tillägga att jag typ kan 10 av dom...
I måndags, tisdags och idag har vi slutat skolan runt 12-13 varje dag, pga utvecklingssamtal. Gaaaaanska skönt om man säger så. Sen att vi började kl 10 idag gjorde ju heller inget. Åh kära sovmorgon, jag hade glömt bort hur du kändes :')

Alltså... Vet inte vrf jag slängde in detta blogginlägget, ganska onödigt. Kände kanske att ni behövde en liten uppdatering.

Nä nu ska jag fortsätta med glosorna. Eller. Något.

Not sure if bandmember or model?