Idag är det ett år sen jag fick hålla dig i min famn och för sista gången berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Nu har jag bara en livstid kvar att leva, men efter det kommer vi vara tillsammans igen. Det lovar jag.

Jag saknar dig. Jag älskar dig. Vänta på mig.

Jag saknar dig.

Och det känns som om du var här senast igår.

Älskade.

Jag saknar dig så mycket. Kollar mot stjärnorna varje kväll och säger godnatt. Hör du mig?

Jag var helt oförberedd denna gången. Som ett slag i magen kom den. Jag hade ingen chans att skydda mig, jag nockades omkull helt. Saknaden. Den är stark.

Dagen har varit helt okej, nästan lite bra. Gjorde lite ärenden i Kristianstad innan jag, pappa och faster åkte och badade i Åhus. 27 grader varmt i vattnet var det. Skönt.
Sen kom vi hem och kollade på Allsång och Morden i Midsomer. Helt okej det också.

Men nu, när jag ligger här i sängen, känner jag tomheten fylla mig igen. Tomheten som i flera dagar varit undangömd. Jag har mått förvånadsvärt bra. Bättre än vad jag trott.
Jag kan inte riktigt fatta än. Att du inte är här längre. Jag pratar med dig, iallafall lite varje dag. Igår hade jag ett långt samtal med dig, jag hoppas du lyssnade. Tyckte till och med jag såg dig bland molnen.

Jag kan fortfarande känna din päls, och se dig framför mig. Undra hur länge till jag kommer kunna göra det. Jag funderar även på att tatuera in ditt namn någonstans på min kropp. Jag funderar vart, har några idéer, men vet inget än.

Om ett år fyller jag 18 och då får jag tatuera mig. Då kommer jag ha varit utan dig i ett år.

En hel evighet utan dig. Hur ska det gå?

Det känns konstigt att inte gå upp och mötas av dina glada ögon. Min anledning till att gå upp tidigt på morgonen är liksom borta. Jag ligger istället kvar länge i sängen och försöker att tänka glada tankar. 

Dagen har varit helt okej. Åt frukost och stack sen till en klasskompis med en annan klasskompis. Vi badade i en mysig sjö och sjöng Singstar. Det var roligt, var glad i flera timmar. Blev inte ens ledsen när jag berättade om dig för min ena kompis.
Ibland tänkte jag dock på dig och fick då en konstig känsla i kroppen. 

Jag grät inte förrän jag kom hem och gick till din bur med lite gräs. Du kom inte ut för att äta upp gräset. Inte ens när jag ropade på dig. Men jag satte det i nätet ändå fall i fall du skulle vilja ha det senare. 
Sen berättade min granne att deras dotter skulle skaffa en kanin till våren och frågade om det var okej för dom att köpa buren. Är det okej för dig? Jag tycker att det vore jättebra, för då kommer buren till användning istället för att bara stå där eller slängas. Men allt är upp till dig. Det är ändå du som bott där i nästan sex år. Jag vill dock inte att dom ska hämta den än, det skulle kännas så tomt att bli av med den. Jag vet inte vad som är värst, att se en tom bur eller att inte se en bur alls?

Hur har du det förresten? Är du i himlen, på nåt annat ställe eller har du fötts om på nytt? Har du träffat Ina? Och Zentus? Eller Nova? Eller kanske Nemo? Jag lovar att de är riktigt snälla och du kommer ha det superbra med dem.
Om du träffar Misty så hälsa henne att jag saknar henne jättemycket. Och bli inte rädd om hon är lite sur, hon hade ett himla humör, men hon var aldrig elak. Du kan vara lugn. 
Är där en massa maskrosblad där du är? Jag hoppas verkligen det, och om inte så fick du ju en massa av mig. Är där någon som klappar dig bakom öronen och på nosen, så som du älskade? Finns där fingrar att slicka på?

Jag saknar dig jättemycket MeeShee, jag tror inte att du förstår. Detta är svårare än vad jag någonsin kunnat ana och jag måste göra grejer hela tiden för att inte bryta ihop. Jag vet att stunden var inne för dig att lämna oss, och jag trodde jag hade förberett mig, men det känns ändå inte verkligt. Jag går fortfarande till buren för att se om du är där, och jag säger fortfarande godnatt till dig. Hör du mig? Jag kollar upp mot himlen och säger det varje kväll precis som jag alltid gjort. Du vet om att jag gjorde det va?

Detta är så svårt, hur ska jag klara det? Det har bara gått två dagar av en hel livstid, och jag mår så dåligt. Jag trodde att oron tog mycket plats, men tomheten tar ännu mer. Den fyller upp hela mig. Jag är så tom. 

Jag lovar att hälsa på dig vid graven snart, även fast att det gör fysiskt ont att gå dit. Men det är där du är, och jag vill vara hos dig. 

Eller är du hos mig? 

Jag älskar dig.