Den kom. Dagen jag fasat över i sex år kom. För sex år sen satt jag vid våra nyinköpta kaniner och grät, för att jag visste att någon dag skulle de dö. Jag stod inte ut med tanken på att de någon dag skulle försvinna från mig. Och jag skulle inte kunna göra något åt det, det är naturens gång.

Ina dog efter ca två år av plötslig död. Vi vet fortfarande inte vad det var, eller vad som hände. Men MeeShee, hon levde kvar. 

Fram tills igår. 

Mask i rumpan och troligtvis en hudtumör. Vi var tvungen att avliva henne. Jag var där hela tiden, pussade henne i pannan och kände att men ja, jag har gjort mitt bästa. Jag har varit med henne så mycket jag velat och kunnat, och levt varje dag som om den vore den sista. Och nu på slutet har jag skött om henne så mycket jag kunnat för att göra det bästa för henne. Beslutet om att låta henne somna in var helt rätt, då hon led och det inte fanns något annat att göra. Hon blev sex år och lite över en månad gammal.

Ändå var det ju inte såhär det skulle sluta. Med äckliga kryp som åt på henne och en tumör som tog hennes nos inifrån och gjorde det svårt för henne att andas. Hon skulle ju dö av ålder, när hon var jättegammal. Det bestämde vi ju, hon och jag. Hon skulle dö fri från smärta och på bästa möjliga sätt. Hon och jag skulle ju bli gamla tillsammans.

Jag trodde inte det var såhär jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle gråta så fort jag såg en bild på henne. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle gå och kolla mot buren för att se om hon satt där. Jag har försökt förbereda mig hela veckan, för jag har vetat att slutet varit nära. Men vad vet jag om sånt här. Ingenting. Mitt hjärta bokstavlig talat värker, tårarna rinner även när jag sover och jag känner mig helt tom. Vad ska jag nu göra? Den enda varelsen som alltid behövt mig är borta. Vad är meningen med mig nu?

Minnena är fortfarande klara. Men sen kommer jag börja glömma. Glömma saker som var så självklara, som jag inte tänkte på. Hur len hennes päls var, att hon alltid rusade rundor som en galning när hon visste att hon skulle få mat, att hon tryckte in huvudet under min hand när hon ville bli klappad. Jag kommer glömma att hon alltid skickade mina fingrar, hur hon aldrig ville in från sin hage och att hennes öron la sig ner om man tog in henne inomhus. Detta och så mycket mer kommer jag glömma, trots att jag inte vill. Jag vill inte glömma. Jag vill ha henne här. 

Hon fick ett fantastiskt liv. Hon kunde inte fått det bättre. Man såg att hon mådde bra. Alla jag någonsin visat henne för har sagt att hon är en av de finaste kaniner de sett. Och det var faktiskt sant. Tjock, men inte för tjock, fin glansig päls, pigga öron, världens sötaste lilla nos, lagom långa öron, en stor dubbelhaka, en svans som lutade lite åt vänster, en fluffig rumpa, söta tassar och världens lenaste panna. Hon var perfekt. Rent av den vackraste i världen faktiskt. Och det sa jag till henne varje dag som jag ägde henne, ända in i slutet. "Du är den vackraste i hela världen". Hon visste om det. Att hon var vacker. Och hon visste om att jag älskade henne mest av alla i hela världen. För det gjorde jag. 

Men alla sagor har ett slut. Och här sitter jag nu, med tårarna rinnandes och ett hjärta som värker. Buren är tom och det är jag också. Men jag försöker tänka positivt. Utan henne dessa sex åren hade inte saker varit lika lätt. Utan hennes närvaro hade jag inte mått lika bra. Den kärlek hon gett mig är guld värd, och jag ska spara den som en dyrbar diamant i mitt hjärta. Jag ska minnas alla roliga stunder, knäppa stunder och fina stunder jag fått med henne. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre kanin och vän. 

Trots sjukdomen hade hon en sista bra timme i livet. I bilen till veterinären mös vi som vi brukar göra om kvällarna, med hennes huvud i min hand. Hon skickade mina fingrar och tryckte huvudet mot dem för att bli klappad. 
Vi fick vänta en stund utanför veterinären, och då fick hon en massa maskrosblad som växte längs med husväggen. Stora fina saftiga blad. För några minuter verkade hon vara sig själv, trots smärtan, och hon tuggade i sig maskrosblad som aldrig förr. För stunden var hon lycklig. För stunden var hon glad. Och det är det som räknas. 

Under hennes sista andetag stod jag med läpparna tryckta mot hennes panna och viskade orden jag sa till henne varje kväll.

"Godnatt vackris, sov gott. Du är vackrast i hela världen, ja det är du.

Vi ses imorgon, jag älskar dig mest". 

Idag har jag ridit för första gången sen oktober/november. Mina ben är döda. Red Litla och det fick ganska bra tror jag.

På riktigt.
För att du ska dö.
Jag är själv inte rädd för att dö.
Jag märker ju inte mycket själv.
Men jag är rädd för att dom jag älskar ska dö.
Usch vad jag älskar dig.