Du stiger över gränsen. Du är äntligen framme. En tyngd lättar från dina axlar och trots att du varit på en lång resa vet du inte om att det strax kommer börja en till. Du tror du har nått friheten, tryggheten och rättvisan. Eller?

På ryggen har du din ryggsäck, och i den finns allt du för tillfället äger och behöver. Du försöker se positivt på hela situationen. Försöker se det som är bra i ditt liv.
Du ser dig omkring. Du är rädd. Helt ensam är du. Ingen annan hade råd att följa med dig. Din familj och släkt är kvar i landet du flytt från. Du hoppas kunna skaffa ett ställe att bo på och ett jobb i det nya landet, så att du kan ta hit din familj och försörja den. Här, där frihet, trygghet och rättvisa råder. Eller?

Du reser till en stad. När du stiger av bussen och ser dig omkring känner du att, ja men det här känns bra. Det här kan gå. Hoppet tänds och ett lugn infinner sig i dig. Du ser inget våld, inget blod, inga exploderade byggnader. Du ser heller inte de föraktfulla blickarna som kastas mot dig och hur människorna omkring dig tar omvägar för att slippa gå nära dig. Du ser bara friheten, tryggheten och rättvisan. Eller?

Du börjar med att försöka hitta ett ställe att stanna på över natten. Du går fram till en kvinna och frågar henne på engelska om hon vet något om något vandrarhem i närheten. Hon blänger på dig och svarar inte ens utan går vidare. Du blir lite förvånad men antar att hon inte förstår engelska och försöker därför med en ny person. Denne snäser åt dig på sitt hemspråk och du backar förvånat undan. Du förstår inte. Detta är ju landet av frihet, trygghet och rättvisa. Eller?

Du märker snabbt att hitta en bostad är svårt. Trots att du försöker förklara att din familj som är kvar i landet du kommer ifrån kommer dö om de inte flyr snarast, och att en simpel bostad hade varit tillräckligt för familjen, så blir du nekad en plats att bo på. Tydligen är det andra människor som går före när det gäller att få bostad. Vuxna människor som bor hos sina föräldrar men som nu känner sig redo att flytta. Du förstår inte. De har ju redan ett hem, en familj, nånstans att bo. Du är hemlös, och din familj är i fara. Du börjar tvivla på landet av frihet, trygghet och rättvisa. Eller?

Du letar vidare. I landet du kommer ifrån är du högt utbildad och har mycket kunskap, och därför kan du prata engelska utan större problem. Trots att du gör det och trots att personerna du pratar med också är duktiga på engelska, får du höra att du måste lära dig landets egna språk. Ett språk helt olikt något du någonsin hört. Du förstår inte. Du kan ju kommunicera helt utmärkt som det är, varför måste du lära dig ett språk till?Är detta verkligen frihet, trygghet och rättvisa?

I landet du kommer ifrån var du jagad på grund av dina åsikter och vad du trodde på. När du steg över gränsen till det nya landet trodde du att förföljelsen var över. Du hade fel. I det nya landet är du utsatt, hånad och utfryst av samhället. Vad du än gör kommer någon och klankar ner på dig, trots att det enda du gjort är att existera. De anklagar dig för att du tagit deras pengar och våldtagit deras kvinnor. De skrattar åt ditt utseende och skriker fula ord efter dig. Du har inte gjort någonting men blir ändå utsatt, du börjar därför förlora hoppet. Du förstår inte. Vad har du gjort mot landet som präglas av frihet, trygghet och rättvisa?

I dina ögon är ni alla lika. Du är människa och de är människor. Du anser att ni förtjänar lika. Det tycker inte invånarna i landet du kommit till. De tycker att de ska ha det bättre, för att de anser sig vara "riktiga invånare". De kräver mer pengar trots att de redan har vad de behöver, de skyller brott och kriminalitet på dig trots att du inte gjort någonting och värst av allt, de vill ha dig ute ur landet. Det vill att du ska åka tillbaka till landet du kommer ifrån. Det isar i din mage. Du förstår inte. Du flydde ju av en anledning. Varför gör landet av frihet, trygghet och rättvisa såhär mot dig?

Du ser över din axel. Inte trodde du att det skulle sluta såhär. I din ficka har du, för första gången sen du lämnade landet du flydde ifrån, pengar. Men de är inte bara till dig. De är till hela din familj. Till din släkt. Din stad. Invånarna i detta landet landet tyckte att det var bättre om du fick hjälp på plats istället. Så därför flyr du nu från frihet, trygghet och rättvisa. Landet du lämnar bakom dig stirrar dig i nacken och invånarna klagar ännu på din närvaro. Trots att du inte gjort mycket väsen av dig ber de dig att gå. Du fyller deras land, säger de. Du förstår inte. Är inte världen allas?

Aldrig trodde du att du skulle fly tillbaka till ett land fyllt av blod, krig och orättvisa. Men du flyr från ett land där folk ser dig som avskum för att du tror på din Gud och för att du ser ut som du gör. Ett land som påstår sig accepterande och neutralt. Och trots att det får 13% av befolkningen att le och jubla, lämnar du nu landet av frihet, trygghet och rättvisa för gott.

Jag mår så dåligt. Ja det gör jag. Och det är okej att må dåligt. Det är okej att berätta om det. Jag är inte ensam om att känna såhär.

Inte fan får det mig att må bättre.

Jag är så fruktansvärt stressad. Ända in i den djupaste delen av mig själ. Jag badar i läxor, krav och saker jag måste göra. Jag sitter fast. Jag kommer inte loss. Jag vet inte var jag ska börja.

Jag bara gråter. Hela tiden. Har gråtit i säkert tre timmar sammanlagt idag. Är det meningen att jag ska känna såhär? Är detta en del av det som kallas tonåren? Är det meningen att jag bara ska bita ihop och stå ut?

Jag har inte tid att vara i skolan, för jag har så mycket som måste göras och bli klart. Jag känner inte att jag hinner med skolan pga läxorna jag fått i skolan. Skoldagarna stressar mig något enormt. Men skolan är ett krav, och jag måste dit. Jag orkar inte. Snälla sluta. Ta mig härifrån.

Jag har ingen lust att göra något. Min livslust är borta. Jag vill inte dö, jag älskar livet, men just nu handlar mitt liv bara om att överleva. Och jag gör inte så bra ifrån mig. Jag kommer nog komma sist.

Hjälp mig, någon. Är inte detta ett rop på hjälp så vet jag inte vad som är det.

För första gången på... ett och ett halvt år? Klippte mig senast i november 2013.

Frisören klippte på sina ställen 1 dm, på andra bara några cm, då mitt hår var väldigt ojämnt.

Men shit vad skönt det är. Älskar mina numera välmående fluffiga toppar.

Fick rita dit lite svarta bollar då jag inte har byxor på mig på bilderna. De övre är före och de under är efter.

Gruppen jag dansat i halva mitt liv lades idag ner. Kommer sakna den på tisdagskvällarna, och kommer sakna alla underbara människor i den.

Dansshowen gick så bra. Den var så himla rolig. Fan vad jag älskar att dansa.

Är jämt så glad
Är jämt så duktig
Får bra betyg
Presterar bra på scen
Skrattar
Har roligt
Lever det bästa livet som finns

Går in i väggen
Hinner inte bromsa
Allting slår till
Allt som innan varit roligt
Vänds emot
Får taggar
Sticker till
Gör ont
Lämnar märken

Vill så mycket
Orkar så lite
Känner så mycket
Visar ingenting

Det är bara att resa sig
Jag är gammal nog att reda mig själv

Jaha.
Då var det dags för det årliga "hur-fan-blev-det-maj-det-var-nyss-februari"-inlägget.
Jag blir lika förvånad varje år. Seriöst. Vart tar tiden vägen? Ju äldre ju blir desto oftare känns det som om jag sitter här och undrar hur tusan det blev maj månad. Och som varje maj har jag för mycket att göra och för lite tid.

Nästa vecka kommer bli stressig som attans. Ska dansa typ varje dag och skriva uppsatser och prov och hinna kolla på en föreställning och försöka hinna med livet och tja. Jag kommer bergis få feber på söndag nästa vecka när allt är över.

Idag har jag skrivit uppsats. Hela dagen. Eller okej övningskörde till Röke och tillbaka i förmiddags, men annars har jag bara suttit framför datorn och skrivit en filmanalys. Tre sidor och åtta timmar senare är jag dock äntligen klar. Imorgon och i övermorgon ska jag plugga lite till igen, sticka ut och springa och städa huset.

Tack vare att jag beslutat mig för att ta körkort så är jag lite sådär smått stressad hela tiden. Har bokat uppkörning och tid att skriva provet och känner att fram tills jag tagit körkortet kommer jag vara konstant nervös och stressad.

Sen att jag har så många ställen att sjunga på underlättar inte. Ska sjunga på ett bröllop om två veckor. Veckan efter ska jag vara med i en solistkonsert på sju olika låtar. Sju. Ska sjunga en egen låt och kompa mig själv på elgitarr, sjunga solo i en låt med sångensemblen, kompa en låt på piano, kompa en låt på gitarr, kompa två låtar på mandolin och sjunga stämma på en låt. Inte alls stressande :))))
Sen ska jag och min syster vara förband till en humorkonsert eller något liknande i slutet av maj, och på nationaldagen ska vi sjunga ute i en liten by. I mitten av sommaren ska jag också sjunga i Vankiva kyrka och tja, efter det kan jag nog andas ut.

Och ja, sen ska jag gå ut tvåan också, helst med finfina betyg och även överleva de resterande veckorna. Plus att jag måste dra tummen ur röven och skaffa mig ett sommarjobb. Jag kommer gå in i väggen snart eller något.

Men ja. Tiden går lite snabbare än vad jag hinner med. Får försöka skynda mig lite så att jag inte missar något.

Åh juste, jag har blivit besatt av Ylvis. Jag som trodde jag var för gammal för att fangirla. Men nej. Attans.