Jag mår så dåligt. Ja det gör jag. Och det är okej att må dåligt. Det är okej att berätta om det. Jag är inte ensam om att känna såhär.

Inte fan får det mig att må bättre.

Jag är så fruktansvärt stressad. Ända in i den djupaste delen av mig själ. Jag badar i läxor, krav och saker jag måste göra. Jag sitter fast. Jag kommer inte loss. Jag vet inte var jag ska börja.

Jag bara gråter. Hela tiden. Har gråtit i säkert tre timmar sammanlagt idag. Är det meningen att jag ska känna såhär? Är detta en del av det som kallas tonåren? Är det meningen att jag bara ska bita ihop och stå ut?

Jag har inte tid att vara i skolan, för jag har så mycket som måste göras och bli klart. Jag känner inte att jag hinner med skolan pga läxorna jag fått i skolan. Skoldagarna stressar mig något enormt. Men skolan är ett krav, och jag måste dit. Jag orkar inte. Snälla sluta. Ta mig härifrån.

Jag har ingen lust att göra något. Min livslust är borta. Jag vill inte dö, jag älskar livet, men just nu handlar mitt liv bara om att överleva. Och jag gör inte så bra ifrån mig. Jag kommer nog komma sist.

Hjälp mig, någon. Är inte detta ett rop på hjälp så vet jag inte vad som är det.