Jaha. Ännu ett år har gått. Bara sådär. Åren går bara snabbare och snabbare nu för tiden och det är nyår jämt känns det som. Men om jag ska reflektera och titta igenom året som gått så kan jag nog säga att detta hände:

- Emil och Alice bodde hos mig på sportlovet
- jag var på turné med skolan och utvecklades en massa
- jag såg One Direction och 5SOS live dagen innan min födelsedag
- jag hade feber på min födelsedag
- jag tog ut min tandställning
- jag gick ut ettan på gymnasiet
- jag åkte på turné med min kör till USA i tre veckor
- jag var funktionär på O-Ringen en vecka på sommarlovet
- jag var på Siesta med Astrid
- MeeShee fick somna in <3
- jag började skriva låtar
- jag slutade gymma
- jag började tvåan på gymnasiet
- jag började dansa i PLS också efter 8 år i Dance Out Loud

- jag åkte upp till Stockholm med Alice och hälsade på Emil och Oliver
- jag hade en superduperrolig tema- och turnévecka med skolan, lätt det roligaste vi gjort hittills
- jag såg the love of my life, Ed Sheeran, live i Danmark
- jag fick en massa nya twitter-vänner tack vare en WhatsApp-grupp
- jag gick typ hundra luciatåg med både skolan och kören
- jag firade en underbar jul

Så ja. Detta har lätt varit mitt år, det bästa och roligaste året jag upplevt än så länge. Dock...

... lyckades jag inte med mina nyårslöften, så ni får tyvärr inte reda på dem, heheheheh. Har ett nyårslöften till nästa år (gillar nyårslöften) och det är att vara mindre på min mobil, dator och sociala medier. Vill leva mer år 2015, och inte sitta med näsan i en skärm.

Jaja, nu måste jag upp och förbereda för idag, vi ska ju fira nyår här. Det blir säkert supermysigt, kommer spendera den med människor jag tycker om :)

Så gott nytt år allihop! Ha en bra dag, skratta mycket och tänk på djuren innan ni börjar smälla fyrverkerier. :)

Jag har rensat. Och inte bara i källaren eller på mitt rum (det jag gjort de senaste dagarna) utan även i mitt liv. Jag har rensat bort människor, minnen och platser jag inte vill ha i mitt liv.

Jag har haft perioder då jag mått skit. Jag intalade mig väldigt ofta att jag minsann mådde bra, och jag trodde jag var lycklig. Nu i efterhand tycker jag nästan att jag borde sökt hjälp. Att läsa inlägg, se bilder eller bara minnas tiden får mig nästan att må dåligt.
Ett exempel är ju de första halvåret på min blogg. När jag kollar tillbaka på mina tidiga inlägg så kommer känslan tillbaka, känslan av att "jag har hittat mig själv, det här är jag, såhär vill jag vara", när det egentligen var tvärt om. Jag var långt ute och yrade och det var verkligen inte så jag ville vara, hur mycket jag än försökte. Jag försökte desperat vara en konstgjord version av mig själv.

Mycket av detta berodde på människorna i min närhet. Jag har aldrig riktigt umgåtts med "fel personer" utan har alltid haft bra människor runt mig, men under denna perioden påverkade många människor mig negativt. De kunde omedvetet få mig att göra saker jag inte ville eller säga saker till mig som jag tog åt mig och använde för att trycka ner mig själv. Inget av detta var människornas fel, det var bara det att dom inte var rätt för mig/funkade för mig. Vissa människor funkar helt enkelt inte ihop. Kan tillägga att detta var i åttan, och då var folket i min närhet 14 år gamla. Det är i den åldern alla är lite lost, det kan ha påverkat mig väldigt mycket också.

Jag var lite vimsig ända tills förra sommaren/hösten. Då genomgick jag två stora förändringar genom att åka till England och börja gymnasiet. Mitt liv började på ett nytt, fräscht kapitel och min tunga bakgrunds-ryggsäck trillade av min rygg. Grundskole-åren var slut, jag kunde lämna människor som följt mig under halva livet och inte direkt fått mig att må bättre bakom mig och jag förändrades något enormt, fast till det bättre. Nu är jag så jag vill vara, jag vågar göra saker jag vill göra och jag har aldrig varit så bekväm med mig själv som jag är just nu.

Så nu försöker jag rensa. Bort med de onda tankarna, minnena och känslorna. Väck med människorna som inte får/fick mig att må bra. Jag vill inte gå runt och tänka på mina första tonårsår, även fast att jag inte gör det så mycket. Jag vill leva nu, lättad, avslappnad och fri som en fågel.

Rebbes hund Mascot. Typ så känner jag mig nu.

Tjenis tjenis. Idag har jag bara storstädat källaren, sjukt skönt nu i efterhand men sjukt jobbigt att hålla på med. Men det var inte det jag kom hit för att skriva om.

Jag fick ju, om någon missat, Ed Sheerans självbiografi i julklapp. Jag kom egentligen på att jag önskade mig den bara några veckor innan julafton. Sökte på hemsidor där man kunde hitta "+" och "x" (Eds album) som vinyl (då jag önskade mig dom också) när den plötsligt dök upp som "saker du kanske också är intresserad av". Och då kände jag mest att ja men jag tycker ju om Ed så varför inte önska mig hans bok. Hade inte hört eller läst så mycket om den förut, visste bara om att den existerade. Men om Ed skrivit den kunde den ju inte vara annat än bra. Så redan samma dag sa jag till min faster att jag önskade mig den i julklapp och nu sitter jag här med den.

Alltså shit.

Jag bara läst halva än så länge (eller bara och bara, det är ganska mycket text och så är den på engelska) men jag har redan fastnat helt och älskar om möjligt Ed ännu mer nu. Alltså shit (igen). Vilken människa. Jag blir så sjukt inspirerad av honom så det finns inte.
(om du inte redan slutat läsa så vill jag varna för idoldyrkan lvl 1000 om tre
två
ett)
Han började verkligen från botten och jobbade sig uppåt. När han var 16 hoppade han av skolan och flyttade till London för att satsa på det han älskar. Musiken. Under några år hade han inte ens någonstans att bo, utan sov på tunnelbanorna på morgnarna (de är stängda på natten), skrev låtar på dagen och spelade på barer/klubbar på kvällen och natten. Han enda inkomst var från ställena han spelade på eller CD'sarna han lyckades sälja. Och pengarna som blev över (de som inte användes till tunnelbanebiljett eller mat) sparade han så att han kunde spela in och köpa fler CD's som han därefter kunde sälja. Han kämpade verkligen. Och jag ser upp till honom så sjukt mycket pga det. Han blev inte upptäckt av någon känd människa via youtube, eller via en talangjakt. Han blev gradvis mer sedd och uppskattad, och trots motgångar gav han aldrig upp.

Jag vill också ha den drivkraften. Tänka att "äh vafan" och flytta till en stor stad och våga ta för mig. Våga synas och spela och göra det jag älskar. För jag vet att det inte är omöjligt. Ed lyckades. Och han var som jag från början, bortsett från att han hade tvåhundra gånger mer drivkraft än mig.

Jag vill försöka. Jag vill våga.

En låt, töntigt nog tillägnad Ed Sheeran. Och mitt första försök till att spela in något där jag använder loop-pedalen. 

Har haft två underbara dagar med min släkt. Den 24:e var jag hos mina kusiner på pappas sida och spenderade dagen med att äta, öppna julklappar och sjunga för folket i grannskapet (ringde på hos deras grannar och sjöng Stilla Natt, de blev faktiskt skitglada). Igår, den 25:e spenderade jag dagen här hemma med släkten och kusinerna på mammas sida och spenderade dagen med att äta (igen), öppna julklappar (igen) och gå ut och gå. På båda ställena lekte vi julklappsleken och båda dagarna var bara så mysiga.

Det sjukaste var väl ändå att jag fick allt jag önskade mig (bortsett från en djurdräkt men det gör absolut ingenting hahahahhahah). Jag fick en loop-pedal, Ed Sheerans självbiografi, "Multiply" som vinylskiva, två stora fina temuggar och bl.a gitarrsträngar, en biobiljett, en neseccär, en klocka, te och lite annat. Och Tilda och jag fick en MacBook Pro att dela på. Shit, jag är så glad för allt men känner mig nästan lite bortskämd. Jaja, nu behöver jag inte önska mig mer på typ en evighet.

Igår spelade jag dock gitarr på julottan, så fick gå upp halv sex på morgonen, och var därför trött hela dagen igår och har typ feber idag. Men men. Så det enda jag gjort idag är att kolla på film, tv och... dokumentärer.

Jag och en gran. God jul kära bloggen och alla som orkar läsa den.

Spela eller sjunga?

Hade jag spelat gitarr hade det varit sjukt kul att spela i The Ark (hehe) för att de har ösiga och roliga låtar. Queen hade också varit skitgött att spela i. Nu existerar ju dessa banden inte i nuläget, heh, men ändå.

Hade jag varit tvungen att sjunga hade jag valt... Hm. Kanske Mumford and Sons eller Ed Sheeran (ja han blev ett band nu).

Vill bara säga att jag på två veckor sett alla The Hobbit- och Sagan om Ringen-filmerna. Extended versions. Visst är jag grym? (och de var faktiskt bra, fast att jag inte gillat dem förr...).

Råttorna i granen.

Shit. Får jag bara välja en grej? Det finns så mycket som får mig att bli lycklig, på riktigt. Jag hade kunnat skiva en hel lista. Men om jag bara får ta en, då väljer jag...

Estet.

Alltså. Det bästa valet jag gjort i mitt liv än så länge, är att jag valde att gå estet på gymnasiet. Jag har tackat mig själv så många gånger för det, och kommer troligtvis göra det många fler gånger. Estet är verkligen det bästa som hänt mig.

För det första är det min klass. En knäppare, roligare, högljuddare, störigare, accepterande, underbarare klass får man leta efter. Vi är arton stycken och trots att det finns stunder då jag bara vill slå alla, skrika rakt ut och sätta mig ner i ett hörn så tycker jag om dem ändå. Trots att min klass ibland ger mig migrän och magsår och gud vet vad, så hade jag inte velat byta klass ens om någon erbjöd mig pengar för att göra det. Min klass är den bästa klassen som finns och ensam i sitt slag. Den är en enad union med människor som är beredda att stå upp för varandra och finnas för varandra. Tillsammans har vi upplevt sorg, rädsla och en förfärlig massa stress, men också lycka och en massa skratt. Tack vare min klass vågar jag stå upp för mina åsikter och säga vad jag vill ha sagt. Åh vad jag älskar er alla.

Men det är inte min klass som gör mig lycklig, utan även de andra estet-klasserna. Ettorna och treorna.
Ettorna har vi kommit sjukt nära på bara ett halvår, och jag tycker inte illa om någon i den klassen. Det är en fruktansvärt fin klass (nästan lika bra som vår) och redan nu har de en sjukt bra sammanhållning. Jag tror det kan hjälpa lite att min syster går i den, tack vare det blir jag mer bekväm runt hennes kompisar. Jag är så lycklig över att vi och ettorna har ett och ett halvt år kvar tillsammans med varandra (innan vi slutar), för som det ser ut nu så kommer vi vara världens tajtaste när vi tar studenten (hoppas jag).
Treorna är även de bästa treorna man kan tänka sig. Är inte lika nära de som med ettorna, men det gör inget. Jag känner mig säker med alla i den klassen och det är en jätteskön känsla.

Sist men inte minst har vi lärarna. Våra kära estet-lärare. Shit vad underbara de är. Stöttande, duktiga och med ett fantastiskt sätt att undervisa. De är även extremt roliga och man känner att de gör sitt bästa för att lära ut vad de kan, även på individnivå. Estet-lektionerna är mycket roligare tack vare lärarna, och jag vill bara lära mig så mycket jag kan. Jag tycker t.o.m att de är så bra så att jag vill bli en estet-lärare själv nån gång i livet, för att lära ut estetare med lika stor glädje som dessa lärarna gör nu. Jag vill att eleverna om tio år ska ha en lika rolig gymnasietid som jag har.

Så ja, nu är min kärleksförklaring över. Kort och gott, estet gör mig skitlycklig.