Min älskade lilla kanin.

Jag säger fortfarande godnatt till henne varje kväll. Kollar upp mot stjärnorna och undrar om hon ser mig.
Om jag ska vara ärlig tänker jag inte så mycket på henne längre, hur hemskt det än låter. Jag blir bara ledsen av det. Men ibland kommer det stunder då jag minns en massa. Hennes päls, öron, lilla tunga som alltid slickade mina fingrar. Hur hon alltid sprang mot dörren när hon ville ha mat. Hur hennes öron flög upp när man ropade på henne och hur hon la sig ner och tryckte sig mot handen när hon blev klappad. Jag saknar det ibland. Skitmycket. Vill bara ha henne hos mig. Någon som förstår. Någon att krama. Någon att berätta hemligheter för. Någon att älska.

Men nu är det som det är, och det går ändå ganska bra med livet. Jag oroar mig inte lika mycket nu som jag gjorde då, och det är ganska skönt. Jag hinner med fler saker och är inte låst till mitt hem på samma sätt. Men ibland det hade inte varit fel att ha henne hos mig. Jag saknar henne skitmycket trots allt.