Ursäkta mitt lite aggresiva inlägg igår. Ibland behöver jag bara få mina tankar ur mig. 

Tjenare! (detta är ett fruktansvärt flummigt inlägg utan logik, varnar redan i förväg)

Det finns en grej jag funderat på ett tag nu. 

SD är väldigt måna om att "bevara Sverige svenskt". När jag tänker efter är väldigt många är måna om att bevara Sverige som det är och har varit. Väldigt många är oroliga över att invandringen kommer förstöra vårt land och göra oss till mindre svenska än vad vi är nu. Folk är rädda helt enkelt, och sura för att våra partier i riksdagen inte gör något åt denna "massinvandring" som vi tydligen är drabbade av.

Jag fattar inte. 

Jag läste nyligen en artikel som hette Allah bestämmer inte i Sverige (http://www.samtiden.nu/7074/allah-bestammer-inte-sverige/#sthash.4ij5l5YZ.dpbs) och trots att jag kan hålla med om enstaka saker i denna artikeln tycker jag det mesta är väldigt konstigt. Ett exempel är det sista stycket, som lyder:

"Svenska medborgare måste agera varje gång någon religion försöker kränka det sekulära samhället. Det sekulära samhälle som vi har fått ärva är vi skyldiga att upprätthålla, även om debatterna och handlingarna som upprätthåller det sekulära samhället känns obekväma ibland. Men förr eller senare måste man slå fast att Allah inte bestämmer i Sverige."

Jag fattar inte.

Jag lyssnade till en fruktansvärt bra predikan (eller tja, mer av ett tal) på julavslutningen nu i julas. Personen som stod framme på scenen och pratade var min kära favoritpräst Ubbe och han sa speciellt en mening som fastnade i mitt huvud. "Vi och de-tänket funkar inte". Med det menar han att vi inte kan se varandra som olika pga vad vi tror på eller var vi bor. Vi kan inte ge oss själva "regler" eller privilegier som bara gäller oss, och inte "dem". Vi kan inte se oss själva som bättre jämfört med "dem".

Vi måste se oss allihop som människor, som alla är lika mycket värda. Allihop kan vi älska, hata, gråta och vi har alla känslor.

Vi och de-tänket funkar inte.

Och det är här jag inte fattar grejen med att bevara Sverige svenskt. Vad är det som gör oss så bra att vi behöver bli bevarade? Vad är det som gör oss så speciella att vi måste värna om vårt samhälle? Vad är det vi måste spara och behålla som det är? (menar självklart inte att man ska riva gamla "viktiga" hus och grejer, men ni fattar).

Vi svenskar ser oss som så bra och goda. Vi tycker vi har rätt att resa rundor i olika länder och ha världen för våra fötter, men in i Sverige vill vi inte låta folk komma. Sker dåliga saker i samhället skyller vi ifrån oss på invadrarna, för varför skulle en svensk göra så mot sitt eget hem? Vi har alltid rätt, vi har rätt till att ha det bra och vi är måna om att alla ska ha det bra runt oss.

Förutom tiggare. För dom är inget annat är delar av stora ligor som kommit från fjärran länder för att tjäna enoooorma summor på sitt tiggeri. För det är ju det man gör. Och kul är det att sitta och tigga också. Nej, ut med tiggarna, de är bara i vägen.

Och flyktingar. Flyktingar som flytt från blog och krig och sökt sig till Sverige i hopp om att få leva tryggt, de är bara ivägen. Och otaksamma. Varför accepterar dom inte hjälpen vi skickar till deras hemländer? Pengarna och kläderna? Varför fly när de får saker de behöver av oss?

För att inte tala om de arbetslösa invandrarna som lever på bidrag. Tar våra skattepengar gör dom, och sen bara gottar de sig bland alla sina pengar utan att behöva jobba ett skit. Vilken lyx, fy vad orättvist.

Samtidigt klagar vi på att barnbidraget är för lite pengar. Och på att skolmaten är för äcklig. Och på att tågen är försenade varje morgon.

Ser ni ironin? Hur bortskämda vi svenskar är? Vi vill verkligen ha förändring, samtidigt bevara Sverige, när vi å andra sidan inte orkar göra ett skit. Vi skyller alla ekonomiska problem på människorna som flytt för sina liv till oss när vi inte inser att det är vi som är problemet. Vi lägger pengarna på fel saker och skyller på andra.

Är detta vad vi vill bevara?

Vi har det för bra i Sverige. Ja, för bra. Vi klagar på saker som i våra ögon är stora problem, utan att inse hur mycket vi tar för givet. Det faller inga bomber över oss, vi får välja själva vad vi vill tro på och du blir inte satt i fängelse om du är homosexuell. De flesta av oss har råd med mat, kläder, tak över huvudet och lite därtill. Men hade alla levt som oss hade vi behövt 4 jordklot.

4 jordklot.

Fattar ni? Det finns inte resurser för alla att leva som oss i Sverige. Vi förbrukar så fruktansvärt mycket och tar så himla mycket för givet att vi inte inser hur mycket vi gör av med. Men hur går detta då att lösa?

Vi får ha det sämre. 

Med tanke på att vi alla är hyresgäster på jorden är det gaska orimligt att vissa ska ha det skitbra, medan andra dör av fattigdom. Tänk vad underbart det hade varit om vi kunde leva på en nivå där alla får tillgång till mat, tak över huvudet, kläder och undervisning. Det kan gå. Det är möjligt att genomföra. Om alla som har det för bra delar med sig till dom som inte har det så bra, får alla det bra i slutänden. 

Och det är här "bevara Sverige svenskt"-tänket blir så konstigt. Varför ska vi hindra folk som har det svårt från att komma hit och ta del av vårt "fina land"? Varför ska sitta som det tjuriga barnet i hörnet av lekrummet med alla leksakerna i famnen, medan de andra barnen inte har några leksaker alls? Varför är vi rädda för nya religioner, kulturer och människor? Vad är det för fel med att förändra Sverige? Varför måste vi vara ett sekulärt samhälle när vi kan vara ett mångkulturellt?

Vi måste öppna upp oss. Våga ta emot folk. Våga låta folk tro. Våga tro att Sverige kan bli ett land där människor med olika religoner och kulturer kan leva tillsammans. Våga acceptera folk för vad de tror på och står för. För seriöst, på vilket sätt blir jag påverkad negativt av att allt fler muslimer kommer till Sverige? (ang första artiklen jag länkade) Det är ju inte så att jag blir tvingad att tro på Allah. 

Vi måste börja våga acceptera. Vill någon ha en slöja, låt personen ha det. Vill någon tro på Allah, låt personen göra det. Vill någon komma till Sverige, låt personen göra det.

Tänk om vi kunde sträva efter att bevara världen tillgänglig för alla, där varje land är ett hem. Varför är det så viktigt att bevara just Sverige svenskt?  

Sommaren 2013. En period då jag var en flykting inuti mig själv i Sverige, men fann mig själv i England.

[Bild]

Puh, är helt slut idag. Igår var jag i full gång hela dagen. 

På dagen städade jag huset, fixade med läxor och övade på låtar jag ska kunna på ett eller annat vis.

Vid halv sju stack jag till Rebbe som skulle ha födelsedagsfest, eller som hon kallade det, "Barnkalas". Denna gången som jag inte sist, vilket jag gjorde förra året ( http://aggekp.bloggplatsen.se/2014/01/26/10504653-jag-alskar-dig-mamma/ ), utan kom en hel halvtimme innan vi skulle vara där (wooooow). Vi var inte lika många som förra året, vi var 8 denna gången men det var sjut kul ändå. Vi åt chokladtårta, muuums, körde lite "vem i detta rummet" och "jag har aldrig" och så lekte vi lite "kroppsdel mot kroppsdel". Vetitusan vad det heter men det är när man tar en varsin lapp med en kroppsdel också ska de kroppsdelarna nudda varandra, till exempel axel mot häl, tunga mot ögonbryn osv, ni fattar. Det var skoj, riktigt kul. Hoppas att hon har en liknande nästa år för då är jag nog med och dricker... :))))) Drack bara cola och sprite igår, duktig som jag är.

Framåt 11 stakck alla till Harrys förutom jag som stack till en annan fest, en 50-års-fest. När jag kom dit var där inte så många kvar så jag gick upp till "ungdomarna" på övervåningen som kollade på David Batra och Robin Paulssons show. Där fick jag tårta igen och popcorn, nomnom. Efter en timme var avsnittet slut så vi bara pratade i nån timme innan jag stack hem vid två/halv tre.

Sjukt nöjd med kvällen, den kunde inte blivit bättre. 

Idag ska jag ta och hämta min cykel (hos dom som hade 50-års-festen), göra läxa och färga mina ögonfransar/ögonbryn. Än så länge har jag bara kollat på "behind  the scenes"-klipp från Pirates of the Caribbean, kanske får börja ta tag i mitt liv. 

Bild från nyår, hahahahah.  

Minns förresten inte mycket av mitt förra inlägg. Skrev det i typ sömnen.... :|

Okej, jag är väldigt sen när det gäller mycket. Jag hänger inte alltid med i de sociala svängarna och vad som är "coolt" och grejer.
Men det hindrar mig inte från att kritisera saker. Saker jag inte förstår mig på.

Ett exempel är inspo-bilder, som det så fint kallas. Eller bara "inspiration"?

Dessa (oftast) collage med ljusa, fluffiga bilder finns överallt. Det finns hemsidor bestående av bara inspo-bilder och många bloggar nuförtiden postar dem i sina inlägg under rubriken "lite inspiration" eller "inspo".

Dessa bilder föreställer ofta exotiska djur, fint uppskurna frukter eller tjejer i boyfriend-jeans. Läppar, naglar i fint nagellack och platta magar. Även push-up-sportbehåar, underkläder på långa rader och bilder på långt, lockigt hår. Och det är här jag slutar fatta grejen.

Vad är det jag ska inspireras av? Bilden av läpparna? Bilden på den exotiska tigern? Bilden på de trashiga jeansen?
Vad är det jag ska inspireras att göra? Jag blir inte motiverad till någonting. Inte till att ha en positiv syn på livet, eller till att lägga mig i tid på kvällen. Heller inte att skriva fler låtar eller göra läxor. Jag blir inte ens inspirerad till att "leva". Bilderna får mig inte att vilja göra något vettigt alls som kan ta mig längre fram i livet eller få mig att göra någon som helst nytta.

Nej, jag blir istället inspirerad till att följa samhällets mallar. Till att ha ett, ur samhällets perspektiv, perfekt rum med ljusslingor och kläder i fina rader. Till att vara smal, vältränad och äta en massa nyttig mat och frukt. Till att ha söta kläder, stort långt hår och välmålade naglar. Bilderna är till för att inspirera mig till att bli "det bättre", så som samhället vill se mig.

Och detta tycker jag är synd. Att tjejer, och även killar, kollar på bilder på nätet och försöker efterlikna detta i verkligheten. Det blir en sån falsk fasad. Att sätta upp en liten scen där man fotar sin polaroid-kamera för att det är så djupt och inspirerande blir kanske bra på bild, men hur ser det ut i verkligheten? När de perfekta jeansen inte sitter bra, när det perfekta läppstiftet kletas ut när man äter, när det inte ligger ett ljust filter över verkligheten. Vad händer då? Ja då märker man plötsligt att "shit, jag kan inte vara lika perfekt som inspo-bilderna, vad är det för fel på mig? Är det jag som är dålig? Är jag inte fin och perfekt nog?"

Nej alltså vafan, slopa inspo-bilderna. De ger bara en falsk bild av en vardagsperfektion som inte existerar annat än på bild. Var lite operfekt istället, det är mycket roligare. Skit i om håret inte ser perfekt ut, eller om dit rum inte är tillräckligt "tumblr" eller "weheartit". Bry dig inte om de fina fruktbitarna i fina skålar, det går lika bra att äta frukterna hela också. Bli inte ledsen om din rygg inte är lika smal och brun som på inspo-bildena, eller om du inte har alla det där coola kläderna. Är du säker på dig själv så gör det inget om du har finnig rygg, korta skitiga naglar eller slitet hår, vilket jag har. Det är mer normalt och rimligt. Åk bara till ett badhus och kolla på människorna, hur många ser ut som från en inspo-bild? Inte många. Istället ser man en massa olika människor, inte bara pinnsmala, bruna och vältränade. Så det är synd att folk strävar efter att se ut så. Bara för att några få personer på bilder på nätet representerar hur hela befolkningen ska vara och se ut. Det är skit.

Så det jag ville få fram var att inte efterlikna eller försöka leva på inspo-bilderna. Jag kan garantera att du kommer älska dig mer om du försöker sträva mot din egna perfekta sida, och inte samhällets version av en perfekt sida. För visst är du hellre perfekt på ditt eget vis, än perfekt på ett inspo-vis?

Och vem vill du tillfredställa och göra nöjd egentligen, dig själv eller samhället?

- Varför röker folk fortfarande?

Seriously. Det är något av det äckligaste, ofräschaste, dummaste, konstigaste och mest onödiga man kan göra, och folk gör det frivilligt? Fortfarande? Det är år 2015, varför är rökning inte förbjudet än? Det finns inget bra med rökning, inte ens när jag tänker efter. "Det är en social grej". Ja men om alla slutar röka så kan vi ju vara sociala på något annat sätt istället? Vi som inte röker är ju inte direkt osociala? 

Och alla tonåringar som börjar röka för att "alla andra gör det" (alla = personer i ens umgägeskrets, för långt ifrån alla människor röker, tack och lov), snälla, don't. Once you get there, it's so hard to get out. Du kommer bli fattig, illaluktande, beroende och dö i förtid. Plus få en massa följdsjukdomar. Hur jävla kul låter det på en skala? Och juste, små barn få gå runt på andra sidan jorden och plocka ihop tobaken som du tuttar eld på och sedan skitar ner vårt samhälle med. 

Nej, rökning är helt värdelöst och fullkomligt onödigt. Hade jag kunnat ändra på saker i världen hade en av de första sakerna varit att få människor att sluta röka (och gärna snusa när jag ändå håller på) för att så mycket skulle bli bättre i världen.

- Varför gör min töjning fortfarande ont?

Jag satte i en 3mm för snart 4 veckor sen, pls stop hurting. Jag vet inte heller om jag bara inbillar mig, eller om det faktiskt gör ont. Och jag vet inte om det är ett sår där, då det varken blöder eller varar, eller om det är något annat. Jag tvättar och smörjer in den varje kväll, but idek. Får väl vänta och se. 

- Vad är det speciella med Spotify?

Jag har inte kommit på det än iallafall. Jag tycker att min gamla version av iTube funkar finemang.

- Varför tar jag inte åt mig komplimanger?

Folk kan säga så snälla saker till mig, jag svarar "tack" och sen är det inget mer med det. Säger däremot någon något inte lika snällt till mig, så kan jag komma ihåg det i flera år och bli ledsen pga det bara sådär. 

- Varför ser jag bara det jag vill se?

Låt oss säga såhär. Ställer en person en fråga till mig, då svarar jag. Råkar en person gå in i mig, så flyttar jag mig. Får jag ögonontakt med en person, slår jag fast att det nog var av "misstag".

Om däremot en person jag tycker lite extra om ställer en fråga till mig, kan det göra hela min dag. "Omg han vill veta något om mig, han bryr sig". Om en person som jag "fancy"ar (svengelskt ord) råkar gå in i mig, ser jag det som att han stöter på mig. Om jag får ögonkontakt med en person jag vill ha ögonkontakt med, blir jag glad och till mig.

Varför ser jag bara det jag vill se? Varför tar jag samma handling från två olika personer så olika? Jag blir så sur på mig själv. Jag har gått halva mitt liv inställd såhär och det får mig att missa saker som sker rakt framför mina ögon. Det får mig att omedvetet blunda för en annan sanning än den jag vill se. Jag vill vara öppen, se allt som har med mig att göra, istället för att kolla på saker som inte har med mig att göra. För det slutar bara med att jag inser att jag kollat snett hela tiden, och inte bara missat saker utan också inbillat mig en massa skit. Vad är meningen med att se om man inte inser? (där fick jag minsann till det).

- Varför är jag så omotiverad till allt som inte har med musik att göra?

Jag har aldrig varit så omotiverad som jag är nu. Skiter fullständigt i läxorna (eller nästan heh) och orkar knappt komma i tid till skolan (inte för att jag brukar komma i tid, men jag brukar iallafall försöka). Jag är lite rädd för mig själv. Sitter bara hemma och kollar på film, möglar, äter och sticker på danslektioner. Det är tack och lov fortfarande kul. Nästan roligare än vanligt faktiskt. Kören däremot, skit vad trött jag är på den. Men jag vill inte sluta, för det kommer bli kul snart igen, hoppas jag iallafall. 

Brukar inte längta till lov, för jag tycker om skolan sjukt mycket. Men trots min kärlek till min klass vill jag inget annat än att ha sommarlov nu. Eller påsklov. Jag vill fylla 18. Jag vill tatuera mig. Jag vill sommarjobba. Jag vill skriva låtar. Jag vill vara på Siesta. Jag vill umgås med mina kompisar. Jag vill bada. Jag vill träna. Jag vill gå runt i tunna kläder, trots att jag älskar tjocka koftor, min vinterjacka och mina kängor. Jag vill känna vinden i håret. Jag vill bli solbränd. Jag vill gå barfota. Jag vill till och med få myggbett.

Jag vill inte sitta inne. Jag vill inte pluffsa igenom snö. Jag vill inte läsa om ordklasser och ta ut satsdelar. Jag vill inte läsa historia. Jag vill inte halka omkring med min cykel. Jag vill inte sitta i mörker redan klockan sex på kvällen. Jag vill inte plugga glosor. Jag vill inte frysa. Jag vill inte ha ont i huvudet. Jag vill inte sitta inne. Jag vill inte sura.

För jag är så sur just nu. Min o-motivation gör mig fruktansvärt grinig och lättantändlig. Varför är jag så sur. Jag orkar inte med det, det tar så mycket kraft och energi från mig. Jag vill vara glad, sprallig och pigg. Inte sur, slö och trött. Det är det jag är just nu. Januaridepressionen har aldrig varit värre.

- Varför uppskattar jag inte mig själv?

Åh nej, göm er. Här kommer lite egoboost. Sånt får man inte skriva eller prata om i Sverige. Här ska vi bara höra från andra hur bra vi är.

Men nu säger jag till mig själv att jag är bra. Jag är jag, ingen annan. Jag är rolig. Den roligaste människan jag vet faktiskt. Ingen får mig att skratta så mycket som jag själv får. Jag är smart. Jag tänker ofta utanför boxen och är duktig på att analysera (vilket kan vara dåligt då det leder till att jag överanalyserar, heh). Jag är kreativ. Jag kan skriva låtar, rita och måla. Önskar bara jag hade mer tid till det. Jag är musikalisk. Jag kan dansa, sjunga, spela gitarr och piano. Jag kan göra mycket av det samtidigt och jag älskar det. 

Jag älskar mig själv. Det gör jag. Jag är så glad över att jag är jag, för jag hade inte velat vara någon annan. Visst, ibland har jag dagar jag bara vill slå mig själv och är fruktansvärt sur på mig själv, men de dagarna blir färre och färre. Idag är dock en sån dag, och det är därför denna punkten fick vara med  detta inlägget. Idag har jag varit arg, frustrerad och bara velat gå ifrån mig själv för att låta mig själv vara ifred. Jag har sagt saker jag ångrat, gjort saker jag ångrat och handlat på sätt som gett konsekvenser som inte varit så bra. Därför behöver jag denna påminnelsen, att jag faktiskt är bra. Och att folk tycker om mig. 

Kom ihåg, det är inte coolt att fejka dåligt självförtroende. Det enda som händer att du får ett gäng människor som inte orkar ge dig komplimanger längre då du bara förnekar komplimangerna eller säger emot dom. Och dåligt självförtroende. Att fejka att må dåligt resulterar oftast bara i att man mår dåligt på riktigt efter ett tag.

Så därför fejkar jag nu lycka för att må bra. 

- Varför ägnade jag en timme åt ett varför-inlägg?

För att det behövdes. I regret nothing.