Snön faller.
Som vanligt sådär en månad för sen.
Människor jublar, barn skrattar. De får äntligen ut och leka.
Jag känner mig instängd.
Allt är svart.
Det faller ner på mina kläder och fastnar, och när jag försöker ta bort det sjunker det in.
I mina kläder, i min hud.
Jag kan inte stoppa det eller hindra det.
Jag kan inte skydda mig själv, för jag är lika utsatt hur jag än står.
Jag får låta det landa på mig.
Tynga ner mig.
Jag visste trots allt att det skulle komma förr eller senare.

Min motivation är borta.
Jag skiter fullständigt i allt.
Jag tar till alla medel för att komma bort från verkligheten.
Varenda stund av dröm är underbar.
Jag brukar gilla skolan, men nu vill jag bara bort.
Jag vill göra något annat. Något som får tillbaka min glädje.
För just nu trampar jag runt i slasket.
Och hur försiktig jag än är blir jag blöt.

Jag gillar inte vintern. Den påminner mig om 2011.