Men ack så vacker.

Jag älskar dig Misty, hoppas du har det bra där du är. <3

1 januari 2011.

Det är något fel om jag nästan börjar gråta när jag tänker på dej..
Men det är över nu älskling,
det kommer aldrig att bli vi
men du ska bara veta att jag älskar sönder dej
jag har aldrig kännt såhär för någon annan än dej <3
snälla försvinn inte..
Jag är inte hel utan dej
livet borde inte vara såhär..
men jag kommer alltid
vad som än händer
jag kommer alltid
att älska dej (L)

jag trodde inte det kunde göra såhär ont efter så länge

Egobilder all the way, hey

Ett fint minne.

Åh, jag har så många fina minnen. På riktigt, jag vet inte vad jag ska ta.
Och jag har så många fina minnen från olika ställen, typ stallet, hemma, konfan, mina kompisar, skolan, osv, osv.
Men om jag måste välja något så får det nog bli ett Misty-minne. Vilket minne ska jag då ta? (finns för många att välja mellan)...

Jag skriver "lite kort" om två av dom. Båda av dom är från klubbtävlingar, som ingen fotade eller filmade, lite därför jag vill skriva ner det oxå... Glömmer det annars.

Den första var den 4/10-2010. Det var en maskeradhoppning i stora ridhuset på Röinge. Alla var nervösa, väl förberedda och utklädda. Så som det brukar vara på klubbtävlingar.
Jag var en cowboy. Jag hade min farfars skjorta, mina egna chaps (såna som täcker hela benet som en riktig cowboy), min farfars cowboy-hatt runt halsen och en skarf också om jag inte minns fel. Jag red Misty barbacka, det var vår lilla grej, det var det vi var bäst på. Jag hade ingenting på henne förutom ett träns (som bara hade bett, pannband och käkrem, så enkelt som det kunde bli. Jag hade tagit av resten från tränset för jag tyckte om det som bäst när det var så).
Jag minns när vi skulle rida fram och vi red ute i den största paddocken. Det var ganska mörkt, så vi såg inte jättemycket. Vi var ganska många som red, det var folk överallt. Allas hästar var supersmyckade med fjärdar och färg och allt man kan sätta på en häst, förutom Misty. Åh hon var så vacker.
Vid såna här sammanhang brukade Misty vara som jobbigast, hon brukade gå precis vart hon själv ville, och jag brukade vara sur på henne. Men denna gången skötte hon sig exemplariskt. Hon gick precis vart jag ville, och ovanligt fint dessutom. När jag galopperade fram galopperade jag längst med staketet på den stora paddocken och åh vad jag älskade livet just då.
Sen när jag hade ridit fram klart så gick jag och Emelie in i ridhuset för det var vår tur. Vi skulle hoppa 60 cm båda två, och hon skulle hoppa Mulle. Emelie hade klätt ut sig till en tjuv tror jag, och hon och Mulle såg helt underbara ut tillsammans när dom hoppade haha! Dom hoppade till låten So What, med Pink tror jag? Ni vet den "so so what, i am a rock star, na na na na na, and i dont need you..."? Den hoppade hon till! (vet inte varför jag minns det).
När det var min tur och hoppa så gav jag Misty galoppfattningen och smällde till med spöt några ggr haha då hon brukade vara riktigt sölig på att hoppa, men hon fick en rejäl fart och hoppade alla hindren i galopp, vilket är riktigt bra för att vara Misty! När jag satt på Misty så var jag oslagbar, jag satt som klistrad på hennes rygg. Vi flög över hindren och åh. Jag vill inte glömma denna klubbtävlingen, för även om den inte var så fantastisk, så var iaf Misty det.

Det andra fina minnet är också från en klubbtävling, men denna gången var det maskeraddressyr i Tyringe. Jag minns inte så mycket från själva tävlingen, minns bara hur jag mådde just då. Med andra ord ganska bra.
Detta var våren då vi flyttat till stallet, så det mesta var ganska nytt. Misty hade varit på semester hos sin ägare och kom bara några dagar innan maskeraddressyren. Med andra ord visste ingen elev vem Misty var (förutom dom från Röinge), och det var en underbar känsla. Folk bara tittade på henne och pekade och sa: åh vem är det? Vilken söt häst!
Och jag som då kände Misty sen länge innan, stod där och pratade och berättade för dom som om hon var min. Det låter egoistiskt, javet, men alla som någon gång har gått på ridskola och fått dela sin favorit med tjugo anda elever vet vad jag menar. Jag kände Misty bäst. Det var en sån härlig känsla. Det betydde också att ingen annan ville rida henne, det var bara jag. Åh.
Denna gången var jag utklädd till en ängel. Eller, inte ängel som i glitter och vingar och rosa, utan en diskret ängel. Jag hade en vit tunika, vita strumpbyxor, och min hjälm. Punkt. Det var det enda. Inga skor, ingen sadel, ingenting. Såklart hade jag träns, men inget mer. Det var så vackert. Hade dock tänkt att ha ett horn i hennes panna först, men det skakade hon av sig...
Och Misty gick jättefint den gången. Hon fattade galopp där hon skulle, svängde där hon skulle, stannade där hon skulle och åh jag var så stolt över henne. Hon var min lilla ängel. Hon var också på så bra humör denna gången, vilket hon inte alltid var. Och vädret var jättefint. Åh.
Det som har gjort mig mest ledsen efter detta är att ingen tog bilder när jag red. INGEN. Här red jag min älskade älsklingshäst på det som skulle bli våran sista och vackraste klubbtävling, och ingen fotade oss. Så många gånger jag har gråtit över detta. Så mycket jag gråter nu.

En bild togs på mig denna dagen. Jag ser ut som något fult, och Misty har fortfarande sitt missbildade horn i pannan haha, men det var typ så jag... Såg ut. Åh vad önskar att någon hade fotat oss.

Ursäkta bomben med bilder #sorrynotsorry