Fick för mig igår att ja, jag går ut och fotar en sväng. Sen att det började regna så fort jag satt upp kameran och att myggorna åt upp mig som aldrig förr sket jag i. Jag överlevde i en halvtimme och fick med mig ett par djupa bilder hem. Ha ha ha ha.

Osså en helt underbar redigering för det är jag ju sååååå bra på HAHAH.

Sen fotade jag vår ena lilla råtta lite också.

Åh juste, ni ser säkert att jag ändrat layouten lite. Jag brukar inte göra sånt för jag tycker det är så jädra tradigt, men nu hade jag haft samma layout i nästan ett år så kände att... ja. Denna blev lite höstigare också, vad tycks? Är inte säker på allting än, kan blir att jag ändrar något de närmsta dagarna.

Jag var helt oförberedd denna gången. Som ett slag i magen kom den. Jag hade ingen chans att skydda mig, jag nockades omkull helt. Saknaden. Den är stark.

Dagen har varit helt okej, nästan lite bra. Gjorde lite ärenden i Kristianstad innan jag, pappa och faster åkte och badade i Åhus. 27 grader varmt i vattnet var det. Skönt.
Sen kom vi hem och kollade på Allsång och Morden i Midsomer. Helt okej det också.

Men nu, när jag ligger här i sängen, känner jag tomheten fylla mig igen. Tomheten som i flera dagar varit undangömd. Jag har mått förvånadsvärt bra. Bättre än vad jag trott.
Jag kan inte riktigt fatta än. Att du inte är här längre. Jag pratar med dig, iallafall lite varje dag. Igår hade jag ett långt samtal med dig, jag hoppas du lyssnade. Tyckte till och med jag såg dig bland molnen.

Jag kan fortfarande känna din päls, och se dig framför mig. Undra hur länge till jag kommer kunna göra det. Jag funderar även på att tatuera in ditt namn någonstans på min kropp. Jag funderar vart, har några idéer, men vet inget än.

Om ett år fyller jag 18 och då får jag tatuera mig. Då kommer jag ha varit utan dig i ett år.

En hel evighet utan dig. Hur ska det gå?

En dag utan mening.
Också en dag utan tårar.

Det blir lättare och lättare.

Elva veckor gammal valp.

Det känns konstigt att inte gå upp och mötas av dina glada ögon. Min anledning till att gå upp tidigt på morgonen är liksom borta. Jag ligger istället kvar länge i sängen och försöker att tänka glada tankar. 

Dagen har varit helt okej. Åt frukost och stack sen till en klasskompis med en annan klasskompis. Vi badade i en mysig sjö och sjöng Singstar. Det var roligt, var glad i flera timmar. Blev inte ens ledsen när jag berättade om dig för min ena kompis.
Ibland tänkte jag dock på dig och fick då en konstig känsla i kroppen. 

Jag grät inte förrän jag kom hem och gick till din bur med lite gräs. Du kom inte ut för att äta upp gräset. Inte ens när jag ropade på dig. Men jag satte det i nätet ändå fall i fall du skulle vilja ha det senare. 
Sen berättade min granne att deras dotter skulle skaffa en kanin till våren och frågade om det var okej för dom att köpa buren. Är det okej för dig? Jag tycker att det vore jättebra, för då kommer buren till användning istället för att bara stå där eller slängas. Men allt är upp till dig. Det är ändå du som bott där i nästan sex år. Jag vill dock inte att dom ska hämta den än, det skulle kännas så tomt att bli av med den. Jag vet inte vad som är värst, att se en tom bur eller att inte se en bur alls?

Hur har du det förresten? Är du i himlen, på nåt annat ställe eller har du fötts om på nytt? Har du träffat Ina? Och Zentus? Eller Nova? Eller kanske Nemo? Jag lovar att de är riktigt snälla och du kommer ha det superbra med dem.
Om du träffar Misty så hälsa henne att jag saknar henne jättemycket. Och bli inte rädd om hon är lite sur, hon hade ett himla humör, men hon var aldrig elak. Du kan vara lugn. 
Är där en massa maskrosblad där du är? Jag hoppas verkligen det, och om inte så fick du ju en massa av mig. Är där någon som klappar dig bakom öronen och på nosen, så som du älskade? Finns där fingrar att slicka på?

Jag saknar dig jättemycket MeeShee, jag tror inte att du förstår. Detta är svårare än vad jag någonsin kunnat ana och jag måste göra grejer hela tiden för att inte bryta ihop. Jag vet att stunden var inne för dig att lämna oss, och jag trodde jag hade förberett mig, men det känns ändå inte verkligt. Jag går fortfarande till buren för att se om du är där, och jag säger fortfarande godnatt till dig. Hör du mig? Jag kollar upp mot himlen och säger det varje kväll precis som jag alltid gjort. Du vet om att jag gjorde det va?

Detta är så svårt, hur ska jag klara det? Det har bara gått två dagar av en hel livstid, och jag mår så dåligt. Jag trodde att oron tog mycket plats, men tomheten tar ännu mer. Den fyller upp hela mig. Jag är så tom. 

Jag lovar att hälsa på dig vid graven snart, även fast att det gör fysiskt ont att gå dit. Men det är där du är, och jag vill vara hos dig. 

Eller är du hos mig? 

Jag älskar dig. 

Den kom. Dagen jag fasat över i sex år kom. För sex år sen satt jag vid våra nyinköpta kaniner och grät, för att jag visste att någon dag skulle de dö. Jag stod inte ut med tanken på att de någon dag skulle försvinna från mig. Och jag skulle inte kunna göra något åt det, det är naturens gång.

Ina dog efter ca två år av plötslig död. Vi vet fortfarande inte vad det var, eller vad som hände. Men MeeShee, hon levde kvar. 

Fram tills igår. 

Mask i rumpan och troligtvis en hudtumör. Vi var tvungen att avliva henne. Jag var där hela tiden, pussade henne i pannan och kände att men ja, jag har gjort mitt bästa. Jag har varit med henne så mycket jag velat och kunnat, och levt varje dag som om den vore den sista. Och nu på slutet har jag skött om henne så mycket jag kunnat för att göra det bästa för henne. Beslutet om att låta henne somna in var helt rätt, då hon led och det inte fanns något annat att göra. Hon blev sex år och lite över en månad gammal.

Ändå var det ju inte såhär det skulle sluta. Med äckliga kryp som åt på henne och en tumör som tog hennes nos inifrån och gjorde det svårt för henne att andas. Hon skulle ju dö av ålder, när hon var jättegammal. Det bestämde vi ju, hon och jag. Hon skulle dö fri från smärta och på bästa möjliga sätt. Hon och jag skulle ju bli gamla tillsammans.

Jag trodde inte det var såhär jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle gråta så fort jag såg en bild på henne. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle gå och kolla mot buren för att se om hon satt där. Jag har försökt förbereda mig hela veckan, för jag har vetat att slutet varit nära. Men vad vet jag om sånt här. Ingenting. Mitt hjärta bokstavlig talat värker, tårarna rinner även när jag sover och jag känner mig helt tom. Vad ska jag nu göra? Den enda varelsen som alltid behövt mig är borta. Vad är meningen med mig nu?

Minnena är fortfarande klara. Men sen kommer jag börja glömma. Glömma saker som var så självklara, som jag inte tänkte på. Hur len hennes päls var, att hon alltid rusade rundor som en galning när hon visste att hon skulle få mat, att hon tryckte in huvudet under min hand när hon ville bli klappad. Jag kommer glömma att hon alltid skickade mina fingrar, hur hon aldrig ville in från sin hage och att hennes öron la sig ner om man tog in henne inomhus. Detta och så mycket mer kommer jag glömma, trots att jag inte vill. Jag vill inte glömma. Jag vill ha henne här. 

Hon fick ett fantastiskt liv. Hon kunde inte fått det bättre. Man såg att hon mådde bra. Alla jag någonsin visat henne för har sagt att hon är en av de finaste kaniner de sett. Och det var faktiskt sant. Tjock, men inte för tjock, fin glansig päls, pigga öron, världens sötaste lilla nos, lagom långa öron, en stor dubbelhaka, en svans som lutade lite åt vänster, en fluffig rumpa, söta tassar och världens lenaste panna. Hon var perfekt. Rent av den vackraste i världen faktiskt. Och det sa jag till henne varje dag som jag ägde henne, ända in i slutet. "Du är den vackraste i hela världen". Hon visste om det. Att hon var vacker. Och hon visste om att jag älskade henne mest av alla i hela världen. För det gjorde jag. 

Men alla sagor har ett slut. Och här sitter jag nu, med tårarna rinnandes och ett hjärta som värker. Buren är tom och det är jag också. Men jag försöker tänka positivt. Utan henne dessa sex åren hade inte saker varit lika lätt. Utan hennes närvaro hade jag inte mått lika bra. Den kärlek hon gett mig är guld värd, och jag ska spara den som en dyrbar diamant i mitt hjärta. Jag ska minnas alla roliga stunder, knäppa stunder och fina stunder jag fått med henne. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre kanin och vän. 

Trots sjukdomen hade hon en sista bra timme i livet. I bilen till veterinären mös vi som vi brukar göra om kvällarna, med hennes huvud i min hand. Hon skickade mina fingrar och tryckte huvudet mot dem för att bli klappad. 
Vi fick vänta en stund utanför veterinären, och då fick hon en massa maskrosblad som växte längs med husväggen. Stora fina saftiga blad. För några minuter verkade hon vara sig själv, trots smärtan, och hon tuggade i sig maskrosblad som aldrig förr. För stunden var hon lycklig. För stunden var hon glad. Och det är det som räknas. 

Under hennes sista andetag stod jag med läpparna tryckta mot hennes panna och viskade orden jag sa till henne varje kväll.

"Godnatt vackris, sov gott. Du är vackrast i hela världen, ja det är du.

Vi ses imorgon, jag älskar dig mest". 

Har inte bloggat på ett tag, jag veeet och förlåt. Men jag har faktiskt mina anledningar.

Jag är nänmligen funktionär på O-Ringen. Det innebär att jag i fyra dar har gått upp fem på morgonen, åkt till någonstans i östra Skåne, satt upp saker till Start 6, gjort vad vi skulle i fem timmar och sedan packat ihop allt och åka hem igen. Under de fem timmarna mitt på dagen har folket startat, och vi har haft ca 3000-4000 startande i bara vår start (som är en av 12). Jag har då sett till att folk har tagit rätt karta, svarat på frågor, skrivit upp startnummer och klass på de startande, peppat och önskat lycka till och jämfört pin-nummer med numret på deras nummerlapp. Jag har också åkt ner till de olika arenorna där vi fått gratis mat som funktionär (wohooo), kollat rundor och hjälpt till. Vid halv tre på eftermiddagarna ungefär har vi varit klara. Det har faktiskt varit skitkul! Jag har lätt mig så grymt mycket nytt om orientering och orienteringsmäniskor (som btw är typ världens härligaste människor). Jag har även lärt mig att säga "Lycka till" på franska, tyska, kinesiska, danska, norska, finska och japanska pga alla utländska människor som startat. Så ja, det är vad jag gjorde i söndags, måndags, tisdags och idag. Ska även göra det imorgon också.

Men då ska jag också springa *aaaaaaah*. I söndags, alltså första dagen, så tyckte jag att orienterarna var skitskumma som, tidigt på morgnen frivilligt gav sig ut för att leta kontroller i skogen. Jag tyckte även att det verkade sjukt obehagligt att duscha i mass-duscharna som dom har på arenorna. Jag tyckte att allt bara var väldigt skumt och konstigt.

Tydligen ändrade jag åsikt. För imorgon ska jag springa Open 3 (en enkel klass med kort bana) tidigt på morgonen. Och duscha i mass-duscharna. Vad hände? Och det konstiga är att jag ser fram emot det. HEH. Och jag gör det helt frivilligt. Jaja.

Sen har MeeShee också varit sjuk. Eller hon är lite fortfarande (hoppas det är påväg att bli bättre dock). Hon har haft ett sår i rumpan (still don't know what it is) som gjort att hon inte kunnat bajsa som hon ska vilket gjort att jag fått ge henne mindre mat för att förhindra förstoppning och blabla. Hon har även fått små kramper när hon försökt å bajsa, hon har med andra ord haft riktigt ont. Så varje dag har jag fått städa busen för att se hur mycket hon bajsat, bada hennes rumpa, mata henne med spruta i munnen och försöka göra allting så bekvämt som möjligt för henne. Det har tagit sin lilla tid. Plus all oro jag har varit full av. Jaja :(

Well, nu hade jag tänkt att äta, kolla på något bra program och sedan lägga mig tidigt för att vara pigg och glad när jag ska upp imorgon vid fem och sedan springa... Ha det gött!

En av de orienterade asiaterna har ganska roliga intialer.

Osså lite 5SOS.