Jag var helt oförberedd denna gången. Som ett slag i magen kom den. Jag hade ingen chans att skydda mig, jag nockades omkull helt. Saknaden. Den är stark.

Dagen har varit helt okej, nästan lite bra. Gjorde lite ärenden i Kristianstad innan jag, pappa och faster åkte och badade i Åhus. 27 grader varmt i vattnet var det. Skönt.
Sen kom vi hem och kollade på Allsång och Morden i Midsomer. Helt okej det också.

Men nu, när jag ligger här i sängen, känner jag tomheten fylla mig igen. Tomheten som i flera dagar varit undangömd. Jag har mått förvånadsvärt bra. Bättre än vad jag trott.
Jag kan inte riktigt fatta än. Att du inte är här längre. Jag pratar med dig, iallafall lite varje dag. Igår hade jag ett långt samtal med dig, jag hoppas du lyssnade. Tyckte till och med jag såg dig bland molnen.

Jag kan fortfarande känna din päls, och se dig framför mig. Undra hur länge till jag kommer kunna göra det. Jag funderar även på att tatuera in ditt namn någonstans på min kropp. Jag funderar vart, har några idéer, men vet inget än.

Om ett år fyller jag 18 och då får jag tatuera mig. Då kommer jag ha varit utan dig i ett år.

En hel evighet utan dig. Hur ska det gå?