För ett år sen och fyra minuter sen la jag upp ett inlägg på bloggen.

Dagen efter la jag upp detta. 

Och en bild till. Detta var för ett år sen. Ett år sen. 

Ändå är minnena lika klara som om det var igår. Jag satt och åt godis i vardagsrummet framför datorn. Ida ringde. Jag tyckte det var lite märkligt för hon brukar inte ringa mig. Jag svarade.

Jag: Hej? 

Ida: Hej Agnes. Hur mår du?

Jag: Bara bra.. vadådå?

Ida: Va bra.. Vad gör du just nu?

Jag: Sitter vid datorn? (började undra nu)

Ida: Okej *djupt andetag* Vill egentligen inte säga det här via telefon men jag är rädd att du ska få reda på det från någon annan först och det vill inte jag.

Jag: ....okej?.... (hann tänka på så mycket dessa sekunderna. Hade Habibi skadat sig? Hade någon jag kände skadat sig? Hade någon dött?)

Ida: Misty är död.

Jag: (andades in. hjärtat stannade. jag såg rakt fram. nej. fan)

Ida: Tyvärr..

Jag: .....okej..... *tårar* (fan)

Ida: *började snyfta*

Jag: ?!?!? (stannade upp. Har aldrig sett/hört Ida gråta)

Jag och Ida grät en stund. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var helt stel. Visste inte vart jag skulle ta mig till. Jag ville ingenting. 

Jag: Men... ja...

Ida: Jag är ledsen.

Jag: Jag också..

Ida: *snyftande*

Jag: *snyftande*

Ida: Men... Är du själv hemma?

Jag: Nä... Min syster är också hemma..

Ida: Bra.. 

Jag: *tårar*

Ida: *svälj* klarar du dig nu?

Jag: Ja...

Ida: Vi ses på fredag.

Jag: Japp. Hejdå.

Ida: Hejdå.

Sen grät jag. Och grät. Och grät.

Typ. Min älskade vän Emelie kom och vi pratade jättelänge. Tack ♥

Efter detta har jag gråtit mycket. Jag har drömt drömmar om Misty som jag gråtit över när jag vaknat. Jag har tänkt på alla stunder med henne. Det kommer aldrig finnas en häst som Misty, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Det värsta är att jag börjar glömma. Jag vill komma ihåg allt, men jag börjar glömma. Jag minns exakt hur hennes skritt trav och galopp var, och hur hon kändes att sitta på. Jag minns exakt hur hon kändes när hon var påväg att busa och hur hon busade. Jag minns hur hon var att spänna sadelgjorden, hur hon var att tränsa, hur hon såg ut och tittade på en när man kom in i stallet. Jag minns exakt hur hon hade mulen när hon flemade. Men det är de små sakerna jag börjat glömma. Kom hon till mig i hagen? Hur var hon att borsta, hon stod väl ganska still? Hur lät hennes gnägg? Hur kändes hennes päls? Hennes mule? Den var väl ganska mjuk? Eller nej? Det är såna saker jag börjat glömma, och ju längre tid det går desto mer försvinner ur mitt minne. Jag hatar det. Jag vill komma ihåg. Allt.

Nu har det alltså gått ett år sen. Ett år sen hon tog sitt sista andetag. Ett år sen hon försvann. 

Det har gått två år sen vi var med i ponnyallsvenskan. Till våren har det gått två år sen vi var med på Pay n Jump. 

Till sommaren har det gått fyra år sedan jag tog den där första bilden på den vackra ponnyn i hagen, som jag direkt efter det blev förälskad i. Fyra år. Sånt här får mig att gråta. 

Jag älskar dig. Jag vet att folk redan har sett såna här inlägg om dig Misty, men jag kan aldrig skriva för många. Jag kommer aldrig glömma dig. Du väntar på mig där uppe väl? Isåfall ses vi ♥