Jag är inte rädd för döden. 

Vi kommer alla dö. Vi lever inte föralltid. Och jag är inte rädd för var jag kommer hamna. Tror man på och älskar Jesus hamnar man kanske hos honom, syndar man och är elak hamnar man kanske hos hans röda motsats i helvetet, tror man på återfödelse blir man kanske någon ny person eller något nytt djur och tror man inte på någonting hamnar man väl i ingenting. Vi vet inte och lär inte veta förrän vi dör. Det enda vi vet är att vi nån gång kommer dö och hamna någonstans eller ingenstans. 

Och detta skrämmer mig inte ett dugg. Det är något jag bara accepterat. 

Däremot är jag sjukt rädd för att, precis som Gus i The Fault In Our Stars, bli glömd. 

Om 150 år kommer ingen minnas mig. Jag kommer bara vara ett foto, ett namn eller någons mormor. Eller så kommer någon kanske stå vid min grav och tänka på minnen de haft med mig, även om människan bara känt mig i några år. Jag kommer bara vara ett minne. Och tillsammans med min kropp kommer minnet av mig att tyna bort. En kropp som har skrattat, gråtit, mått bra och dåligt, känt smärta och vuxit kommer bara vara ett tomt skal. Jag kommer bara vara en kropp. Kroppsdelar. Allt som gör mig till den jag är kommer vara borta. Mina funderingar, tankar, you name it. Och det får mig att bli så fundersam. Att jag, som lever så mycket, kommer vara död. Jag är 100% levande och kommer vara 100% död. Min kropp kommer försvinna. Om 200 år kommer jag inte ens vara ett minne, utan bara ett namn i släkten. Jag vill inte vara det. Jag vill att folk ska träffa mig och känna mig. Jag vill att folk ska minnas mig för den jag är och inte för historierna om mig. Jag vill inte vara ett minne, och framförallt inte bli glömd. 

Jag mår också dåligt av att tänka på att det finns en person i världen som blir den sista jag någonsin pratar med. Som jag ser. Träffar. Kramar. Det finns en sista gång för allt. Äta mat, gå på toa, skratta, sova, vakna. Och det skrämmer mig. Kommer jag veta om sista gången jag spelar gitarr eller borstar tänderna? Eller kommer det bara vara en vanlig dag? Kommer jag känna på mig att slutet är nära eller kommer jag inte ana ett skit? Vill jag ana något? Kanske inte. 

Anledningen till dessa djupa funderingarna var att jag idag fick reda på att den fd idol-deltagaren Tristan har dött. Han blev nitton år gammal. Nitton. Man kan inte bli mer levande än när man är nittion. Man är i slutet av en fas och påväg in i en ny. Barn och vuxen. Tonåring och... vuxen. Början på livet, slutet på början. Man har så mycket framför sig. Förutom Tristan. Han finns inte mer. Nu är han en kropp nånstans. Allt som fick han att vara just han, är borta. Personligheten, förmågan att känna, rösten, allt. Han är bara en människa nu. Fast ändå inte. 

Det är detta som får mig att bli galen. Jag kommer någon gång vara Agnes, fast utan delen som gör mig till just Agnes. Men jag vill ju vara jag. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Massor. För jag älskar livet.

Fick en uppgift idag i skolan att skriva om en dröm, vad som krävs för att nå den och vad jag kan göra åt det just nu. Jag visste inte direkt vad jag skulle skriva om. Trodde jag. För helst plötsligt satt jag med en A4 sida framför mig fylld med ord som beskrev min dröm och vad jag vill bli. Orden hade bara runnit ut ur min hjärna, genom armen, ut genom handen, ner till pennan och ut på pappret. Det var som om hela jag visste vad jag vill bli, förutom mitt medvetande. 

Min dröm är svår att nå. Det hör inte till vanligheterna att folk lyckas med det så pass att de kan livnära sig på det. Men det finns några stycken, och den största av dom är min förebild. Jag vill bli som honom. Göra alla saker han gjort, alla misstag, ta del av de erfarenheter han har. Jag vill gå i hans fotspår, följa vägen han tog och vara lika 'fearless' och osjälvisk som honom. Jag vill våga satsa. 

Jag vet att jag aldrig kommer lyckas. Jag är för bekväm, rädd och hemmakär. Jag är egentligen ganska nöjd med hur jag lever och vad jag gör. Jag känner att jag fyller mitt liv med värdefulla saker och umgås med underbara människor. Jag har ingen anledning att bryta mig loss. Jag har inte umgåtts med hemska människor eller upplevt saker som fått mig att vilja fly från mig själv och mig omgivning. Jag har haft en bra upppväxt och har till största delen varit lycklig.

Men ibland drömmer jag mig bort. Till en dröm bortom verkligheten. Till ett liv där jag kan påverka människor på ett bra sätt och förändra liv. Till ett liv där jag kan hjälpa bara genom att finnas till. Till ett liv där jag kan leva min dröm och samtidigt livnära mig på något jag älskar.

Till det livet han lever, fast på mitt vis. 

Höll detta engelskatalet i skolan i torsdags och kände för att dela med mig av det.

Imagine yourself being alone. Not physically alone, you have a family and friends, but there's still something missing. You never seem to find "the one". All of your friends have found a partner and you try to be happy for them, but you can't. You've never been in love so you can't understand how they're feeling.

Not until one day. You see the person and you know that that person is the one. You fall in love, that kind of love where you feel all fuzzy and warm inside. Everything is now perfect and you just want to show the world how happy you are.

You start off by telling your parents. They look at you in dissapointment. 

You continue by telling your friends. They start avoiding you.

You finally show the society how proud and happy you are. But the society won't accept you.

In 75 different countries, there are special laws for homosexuals.

In 5 of these countries, loving someone by the same gender as yourself is a crime so bad it's punished with death.

On this earth, in year 2014, people still have opinions about who other people love.

I find it strange that there exist something called homosexuality. Why is love divided into different categories when love is just love? Trees are things, therefor you can make up different categories of trees. There exist different types of cornflakes, therefor you can divide cornflakes into groups. But love isn't a thing, it''s barely a feeling because it isn't similar to anything in this world. Love is just love.

If you still think that there's a difference between a man loving a woman and a man loving another man, I want to ask you: do you put the love you feel for your mum in another category than the love you feel for your dad? Or the love your feel for your grandmother and grandfather? Or the feelings you have for your female- or male friends? Do you love them differently depending on what gender they are?

I also find it strange that people use religion to prove that love between two people by the same gender is wrong. Listening to what the Bible or the Koran says about "homosexuality" and thinking about it from how it's described there isn't very smart. I'm not saying what's written in them is wrong, it's just that these texts were written thousands of years ago in a totally different society from what we're living in now. We can't follow them word by word. If we would, it would be legal for me to be sold as a slave. And I wouldn't be allowed to contradict my parents because then it would be okay for them to throw stones at me until I died.

And seriously, what kind of God creates people he's just gonna feel disgusted by? And why would he hate people that love each other?

Finally, I find it strange that people actually hate it and try to prevent it. Why do people care about other peoples lives? Taking control and determine over other people's lifes is just lame and a label of that you've got no life yourself. 

So please, I'm not asking for anyone to love the fact that some people are in love with someone with the same gender as themselves.

I'm not asking for anyone to support it, or fight for it.

I'm just begging for everyone to not hate it, because hate is the most useless thing existing in this world, and why pour it over people that love each other?

Jag är rädd.

Rädd då vi lever i ett samhälle där 13% av befolkningen röstar på ett rasistiskt parti.

Rädd då partiet växer.

Rädd då det inte är en självklarhet att alla är lika mycket värda.

Rädd då homosexualitet anses vara något hemskt.

Rädd då detta är 2014, och inte 1935.

Men jag ska vara människan de fruktar, ser ner på och vill ha bort. Jag ska vara en finne i rasismens feta ansikte och kämpa mot det. För rasism är något som behöver motarbetas och tas bort. Ut med SD och bort med rasismen!

Min blogg är en ganska harmlös blogg. Den är mer som en dagbok faktiskt. Jag debatterar inte, skriver inte om politik och uttrycker ganska sällan mina åsikter. 

Fram tills nu. 

Jag ska inte förvandla min blogg till en debatt-blogg, jag tänker bara kläcka ur mig en sak som jag gått och undrat över och har så många frågor om. 

De senaste dagarna har jag sett, ja på nästan alla sociala medier, att Orlando Bloom och Justin Bieber började bråka på nån klubb i något fjärran land. Justin svor åt Orlando och Orlando slog till Justin. Vad jag vet hände inget mer för att livvakter gick emellan. Detta är i mina ögon inte något jättekonstigt då det inte är ovanligt att folk bråkar, men så klart förstoras detta upp då båda är väldigt kända. 

Men det förstoras inte upp på det sättet jag trodde, med andra ord på ett negativt sätt. Nej, istället förstoras det upp på det sjukaste sättet. Orlando är hyllad för att han slog till Justin. Internet älskar honom. Alla ser honom som någon hjälte. För att han tog sin knytnäve och kanske slog till Justin. 

Jag. Förstår. Inte. 

Redan som små bebisar får vi lära oss att inte slåss. Slår man någon skadar man någon och det är inte okej. Man får ofta också nån form av tillsägelse och i de flesta fall ångar man att man slog personen.
Men här slår en person en annan person och blir hyllad för det? Vad gick snett här egentligen och vad sänder vi ut för signaler från detta? Får man slå folk nu?

Jag skiter fullständigt i vad Orlando och Justin bråkade om, vad de sa till varandra eller vem som slog vem. Det är deras ensak. Men att vi, som "åskådare", tycker att den ena gör rätt, det är helt sjukt. Sen när blev det okej att slåss? Jag vet att en väldigt stor del av alla internetanvändare ogillar Justin (av någon anledning?) och ska jag vara ärlig är jag inget stort fan själv. Men det är pga att jag ogillar musiken. Jag kan inte ogilla honom, för jag känner inte honom och vet inte hur han är som person. Men är det okej att slå honom för det? För att man inte gillar honom? Hur många hade hyllat mig om jag hade slagit någon jag inte gillar? Jag hade blivit sedd som en mobbare. 

Världen är fan sne ibland. Här går vi runt och föraktar våld, krig och misshandel, men när det riktas mot någon folk ogillar blir det en bra sak?

Jag förstår inte. 

Stack och köpte glass i väntan på min pianolektion, och satte mig på en parkbänk utanför kyrkan. Har på bara en kvart upplevt tre saker som gjort mig lite gladare (och fått mig att få tillbaka hoppet om mänskligheten efter EU-valet..).

Den första saken.
Direkt när jag satte mig ner på bänken så cyklade en kille förbi. Eller, han försökte cykla. Det gick inte så bra. Han försökte nämligen cykla med en PET-flaska på pakethållaren, men den trillade bara av. Jag såg på honom att han tyckte det var pinsamt, han var kanske runt 12-årsåldern och av utländskt påbrå. Han verkade vara påväg hem från någon träning och spelade ganska hög musik från sin mobil.
När flaskan trillat av för tredje gången blev det lite jobbigt. Jag hade suttit och sett allt och han kände våra blickar i nacken. Då kom ett gammalt par och gick fram och hjälpte honom. Han verkade först lite attitydig, man vill ju inte ha hjälp från en gamling. Men efter en stund gav han efter, och lyckades cykla iväg me flaskan fint på pakethållaren. Han tackade, gamlingarna skrattade (sådär gulligt som gamlingar gör, inte alls liksom hånfullt) och båda skildes åt. Då blev jag varm i själen, det är inte ofta folk hjälper nu för tiden.

Den andra saken.
När jag ätit upp nästan halva min glass kom en gammal gubbe och ställde sig framför mig. Han hade smutsiga kläder, långt skägg och bar en soppåse över axeln. Jag blev genast på min vakt, vet inte varför, blev kanske lite förskräckt att någon kom nära mig.
Han stod och tittade på mig lite. Sen sa han:

Hej. Du är fin.

Tack, sa jag lite tveksamt. Vad menade han med det?
Men han bara gick. Han menade det. Han ville inte ha något av mig, eller liknande, utan han gick bara fram till en främling, sa att den var fin och gick. Gud vad glad jag blev.

Den tredje saken.
Är inte något speciellt så, men en mamma och hennes två barn gick förbi mig. Precis bredvid mig stannade ett av barnen, presenterade sig och började prata om kyrkan han nyss varit inne i. Han var kanske 6 år och jag kunde inget annat än le, han var så söt! Mamman tyckte först nog att barnet uppträdde sig fel, men skrattade sedan med mig. Även dessa verkade ha utländskt påbrå och jag blir så ledsen med tanke på att rasismen växer. Vi är ju alla människor.

Och kolla bara vilka som gjorde min dag lite bättre.

Idag i kyrkan hörde jag den bästa predikan jag någonsin hört. Den var fantastisk. Den var lång, och varje ord sög jag åt mig som en svamp. Och en av de saker prästen pratade om ska jag berätta här.

Prästen jobbade för några år sen på en gymnasieskola. Denna skolan hade en grupp som elever på skolan från olika kyrkor kunde gå med i. Där kunde de dela erfarenheter, be och lära varandra olika saker. (vi har en liknande grupp på min skola, Kristna Skolgruppen).
I denna gruppen hade eleverna pratat om Jesus och lärt varandra om Jesus (eller nåt sånt var det). Och en tjej ville dela med sig av Jesu budskap till andra, så på Alla Hjärtans Dag skrev hon tre enkla ord på en lapp och la i ett helt random skåp.

Hon visste inte att personens skåp tillhörde en kille, som just denna dagen hade bestämt sig för att begå självmord. Killen åkte som vanligt till skolan för att genomföra sin sista dag i livet. När han öppnade sitt skåp för att ta sina böcker flög en liten lapp ut med tre små ord handskrivna på den. Han förstod att det var en lapp som inte var skickad till alla, utan det var en lapp som någon valt att lägga till just honom.

"Jesus älskar dig" räddade denna killens liv, som idag jobbar inom det kyrkliga. Jag fick tårar i ögonen när jag hörde det här. Jag må inte vara supertrogen, men sånt här får mitt lilla troende inre att vakna till liv. Att folk tror så mycket att det kan rädda liv är något vackert. Människor behöver tro på något som inte går att bevisa, och när man då tror på samma saker förenas länder, nationer och människor, och blir ett.

Med detta vill jag också säga att allt räknas. Något så litet som några ord kan rädda liv. Likaså kan även några få ord ta liv.

Idag i skolan gick jag och en kompis runt och gravde åt hur fult vi skrattar. 
Helt plötsligt sa hon: HAHAHAH men vad är skratt för något?

Ja, vad är skratt?

På riktigt. Jag bara tystnade. Vad är skratt för något? 

Jag försökte svara lite på frågan själv snabbt i mitt huvud. Skratt är när vi tycker något är roligt och därför trycker ut små stötar med luft som låter roligt. Typ. Nej men på riktigt. Hur ska man förklara det?

Skratta när något som alla människor har möjligheten att göra. Skratt kostar inte, det är helt gratis och man blir bara glad av det.

Ändå tycker jag att för lite folk i dagens samhälle skrattar (åhhhh låter så fult att skriva 'i dagens sammhälle'. låter som en politiker. i dagens samhälle blahablaha). Jag tycker att fler borde skratta. Mer. Oftare. För det är kul. Man blir glad av skratt. Hjärtat frigör endorfiner när man skrattar, vilket är kroppens egna smärtlindrande ämne. Det minskar även stress och lindrar smärta och oro. Immunförsvaret höjs, muslerna arbetar och du får energi av att skratta. Jag tycker att alla borde skratta mer, för världen är lite tråkig just nu. Man förlorar ju ingenting på det.

Nu menar jag inte att man ska skratta mitt under begravningar, lektioner eller under andra ställen där det kanske inte är så lämpligt. Men liksom i affärer, varför hyssjar föräldrar på sina barn när dom springer runt och skrattar? Okej, jag säger inte att dom ska tramsa och hålla på, men skratta? Jag tycker det är mysigt. Och alla sura tanter som då börjar klaga, be dom skratta också.

Barnskratt är nog det mysigaste som finns. Liksom, bäbisar, som skrattar jättemycket. För man vet hur lite dom har varit med om i sitt liv, så när dom skrattar är det äkta glädje. Dom är glada då. Dom tycker något är roligt. Dom skrattar inte för att 'imponera' på någon eller för att dom måste skratta. Dom håller inte inne på skrattet, utan dom släpper ut det direkt. Dom skrattar för att det är det dom känner för just då, det är deras reflex.

Fler borde tänka som bäbisar. Eller nej, göra som bäbisar (bäbisar tänker inte så mycket... hahah). Skratta. När något är roligt. Håll inte inne på det. Det är inte pinsamt att skratta. Skratta :)

HAHAHAHAH