Jag är inte rädd för döden. 

Vi kommer alla dö. Vi lever inte föralltid. Och jag är inte rädd för var jag kommer hamna. Tror man på och älskar Jesus hamnar man kanske hos honom, syndar man och är elak hamnar man kanske hos hans röda motsats i helvetet, tror man på återfödelse blir man kanske någon ny person eller något nytt djur och tror man inte på någonting hamnar man väl i ingenting. Vi vet inte och lär inte veta förrän vi dör. Det enda vi vet är att vi nån gång kommer dö och hamna någonstans eller ingenstans. 

Och detta skrämmer mig inte ett dugg. Det är något jag bara accepterat. 

Däremot är jag sjukt rädd för att, precis som Gus i The Fault In Our Stars, bli glömd. 

Om 150 år kommer ingen minnas mig. Jag kommer bara vara ett foto, ett namn eller någons mormor. Eller så kommer någon kanske stå vid min grav och tänka på minnen de haft med mig, även om människan bara känt mig i några år. Jag kommer bara vara ett minne. Och tillsammans med min kropp kommer minnet av mig att tyna bort. En kropp som har skrattat, gråtit, mått bra och dåligt, känt smärta och vuxit kommer bara vara ett tomt skal. Jag kommer bara vara en kropp. Kroppsdelar. Allt som gör mig till den jag är kommer vara borta. Mina funderingar, tankar, you name it. Och det får mig att bli så fundersam. Att jag, som lever så mycket, kommer vara död. Jag är 100% levande och kommer vara 100% död. Min kropp kommer försvinna. Om 200 år kommer jag inte ens vara ett minne, utan bara ett namn i släkten. Jag vill inte vara det. Jag vill att folk ska träffa mig och känna mig. Jag vill att folk ska minnas mig för den jag är och inte för historierna om mig. Jag vill inte vara ett minne, och framförallt inte bli glömd. 

Jag mår också dåligt av att tänka på att det finns en person i världen som blir den sista jag någonsin pratar med. Som jag ser. Träffar. Kramar. Det finns en sista gång för allt. Äta mat, gå på toa, skratta, sova, vakna. Och det skrämmer mig. Kommer jag veta om sista gången jag spelar gitarr eller borstar tänderna? Eller kommer det bara vara en vanlig dag? Kommer jag känna på mig att slutet är nära eller kommer jag inte ana ett skit? Vill jag ana något? Kanske inte. 

Anledningen till dessa djupa funderingarna var att jag idag fick reda på att den fd idol-deltagaren Tristan har dött. Han blev nitton år gammal. Nitton. Man kan inte bli mer levande än när man är nittion. Man är i slutet av en fas och påväg in i en ny. Barn och vuxen. Tonåring och... vuxen. Början på livet, slutet på början. Man har så mycket framför sig. Förutom Tristan. Han finns inte mer. Nu är han en kropp nånstans. Allt som fick han att vara just han, är borta. Personligheten, förmågan att känna, rösten, allt. Han är bara en människa nu. Fast ändå inte. 

Det är detta som får mig att bli galen. Jag kommer någon gång vara Agnes, fast utan delen som gör mig till just Agnes. Men jag vill ju vara jag. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Massor. För jag älskar livet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt ...

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns. Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk. ...

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig. ...

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den. Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte ...

Ny gitarr. Finally.