Igår var en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Jag såg honom. Live. Killen som blev känd för mig då han släppte en låt vid namn "The A Team" år 2011. Killen som jag lyssnat på sedan dess och aldrig tröttnat på. 

Killen som betyder enormt mycket för mig och som jag älskar mer än till månen och tillbaka.

Ed Sheeran.

I april släpptes biljetter till Ed Sheerans turné och därav konsert i Danmark, men trots att jag gjorde allt jag kunde lyckades jag inte få biljetter. Jag grät i en hel dag.

En månad senare släpptes nya biljetter. Jag fick ett mejl någon vecka innan om att konserten skulle flyttas till en större lokal och nya biljetter skulle säljas och jag kände mest att oHMYGOD NU DÖR JAG. Så den andre maj satte jag mig med pappas kreditkort och klickade upp Billetlugen exakt kl 10.00 . Och jag fick en biljett. Jag skulle se the love of my life. I verkligheten. På riktigt. ( http://aggekp.bloggplatsen.se/2014/05/02/10683090-en-kvall-ett-kop-en-biljett/ ). Jag grät hela denna dagen också, men av en helt annan anledning.

Så igår var det då dags. Som jag hade längtat. Under jobbiga stunder i somras kunde jag bara tänka på att jag skulle se Ed live i November och då börja gråta, det var för bra för å vara sant.

Jag tog tåget mot Köpenhamn lite över 16.00, men pga lite problem fick jag hoppa av i Malmö, köpa ny biljett och hoppa på nästa tåg så jag var framme runt 18.00 . Lite segt, men jag kom fram helskinnad (annat hade varit förvånande). Väl framme mötte jag min twitter-kompis Agnes, och åh vad mysigt det var. Hon är första kompisen jag träffat från internet och det var så kul. Hon var jättemysig och det kunde inte blivit bättre.

Efter att vi hälsat på varandra och gett varandra en massa "åh vad fin du är"-kommentarer började vi gå mot Forum (efter några minuter av "var fan ska vi?"). Vi kom fram kanske 18.30 och ställde oss i den redan sjukt långa kön.

Där stor vi hur länge som helst, kom inte in på Forum förrän 19.55, men med så trevligt sällskap gjorde det inget. Vi skiljdes sedan åt och satte oss på våra platser (jag hade platser på sidobalkong och hon på bakre balkong). Förbandet som spelade var sjukt bra och hette Saint Raymond. Har faktiskt lagt till lite låtar i min spellista av dem, de var så mysiga. När de var klara hann jag gå på toa och köpa en cola och sekunden då jag satte mig på min plats igen (mellan en sjukt snygg kille och en typ 20-årig tjej) kom Ed ut.

Alltså. I säkert 20 minuter satt jag och grät. Han fanns. Han stod framför mig. Han var i samma lokal som mig. Ed Sheeran existerar på riktigt. Jag kunde inte förstå det. Och han var snygg. Och begåvad. Och rolig. Och precis så underbar som man förväntade sig att han skulle vara. 

Han sjöng Don't. Han sjöng I'm a Mess. Han sjöng You Need Me Man I Don't Need You. Han sjöng The A Team. Han sjöng Bloodstream. Han sjöng Tenerife Sea. Och han sjöng Give Me Love.

Alla dessa låtar jag gråtit till. Alla låtar som jag skrattat till. Alla låtar jag lyssnat på när jag känt mig ensam, eller när ingen har förstått mig. Alla låtar som funnits där som terapi för mig. Och han stod bara meter ifrån mig och sjöng dessa. Under en och en halv timme fick jag stå och skrika, njuta, skratta, gråta och sjunga med personen som gjort så många av mina dagar till de bättre. Som fått mig att le. Som fått mig att känna mig mindre ensam.

I efterhand är konserten bara en dimma. Den varade i flera år men också bara i några sekunder. Jag hann ta in så mycket samtidigt som jag skulle behöva tio konserter till för att ta in allt. Samtidigt som jag önskar att jag njutit mer så vet jag att jag tog vara på vartenda sekund. Det var en och en halv timme av ren lycka. Det var en och en halv timme som kommer att placera sig högt på min topp tio-lista.

Det var en och en halv timme med bara Ed Sheeran.