Härom dagen slutade min snapchat att fungera pga att jag inte uppdaterat min mobil. Det enda sättet att lösa det är att uppdatera min mobil vilket den inte lär klara av. Efter någon timme av "sorg" efter att den lagt av slog en konstig känsla mig. Lättnad. Lugn. Och en konstig form av lycka.

Att min snap slutade fungera kan vara något av det bästa som hänt mig på länge. Det känns så himla skönt att inte behöva kontaka människor, behöva svara människor eller se snygg ut för människor (trots att jag oftast skickar fula dubbelhakebilder på mig själv till mina kompisar). Det känns lite som när man åker utomlands och tvingas vara utan internet, vilket efter ett tag blir väldigt skönt. Det blev liksom en sak mindre i mitt liv att hålla reda på.

Denna minihändelsen har satt igång något i mig som inte varit igång på länge. Min kreativitet. Min känsla av frihet. Min lust att leva. Sedan jag blev av med min snapchat har jag läst ut en och en halv bok, "lämnat" ett av mina twitterkonton och blivit lyckligare. Jag har lämnat mobilen mer och struntat i att kolla den jämt. Mobilen är inte längre det sista jag håller  med på kvällen eller det första jag håller på med på morgonen. Jag har helt enkelt börjat leva mer, om än bara lite grann.

Ända sen jag ungefär 14 år har jag varit fixerad vid internet dagligen. Jag har bloggat, twittrat, varit inne på facebook eller instagrammat. Varje dag har jag spenderat åtskilliga timmar med näsan i min mobil. Mina föräldrar har påpekat mitt mobilberoende, till och med mina kompisar har gjort det, men jag har alltid tyckt att äh vad fan vad kan man göra istället för det här? Finns ju ingenting att göra utanför internet. Det är ju där jag har mina kompisar och mitt... liv.

Åh så fel jag har haft. Det finns så mycket. Jag har vetat om det, jag har märkt det under semestrar och tyckt det varit skönt. Men varje gång jag åkt hem jag har fångats av mobilens magiska kraft igen och mitt mobilberoende har ibland varit frukasvärt. Och jag har varit medveten om det. Men jag har insett nu, bara av att en liten app slutade fungerade, att shit, vad har jag spenderat min tonår på? Varför har jag suttit och skrivit ner saker om mitt liv istället för att njuta av dom? Varför har jag tittat ner i den lilla lysande skärmen istället på att kolla på andra ljusa saker i mitt liv? Hur mycket har jag missat och många chanser har gått förlorade för att jag har varit beroende av min mobil? 

Vad har jag tjänat på att twittra, blogga eller instagramma?

Ingenting. Inte ett skit. Det har bara gett mig stress, ångest och ett enormt bekräftelsebehov. Visst, jag har känt tillfällig lycka, men nu är jag trött på att vara beroende av andras känslor och tankar om mig. Jag är trött på att behöva få många likes för att känna mig bekräftad, eller att twittra/blogga om allt som händer för att känna mig lugn eller nöjd med vad jag gjort. Jag är trött på att behöva bocka av de sociala medierna som om det fanns på en lista som jag var tvungen att gå igenom varje dag.

Nej nu är det nog. Nu får jag fan ta tag i mitt liv. En app har redan försvunnit och ett konto har lämnats, och fler ska det ta mig tusan bli. Jag tänker lämna tvånget om att behöva bekräfta mig på internet, och lägga mer tid på verkligheten. Öppna ögonen, se mig omkring, och räta ut den ständigt böjda nacken. Jag vill se. Människor, naturen, världen. Och inte genom en skärm. Utan genom mina egna, helt fungerande ögon.

Jag hade som nyårslöfte att vara mindre på internet, och fram tills nu har det känns hopplöst. Men nu är jag redo, har en känsla jag inte känt på hur länge som helst och den inspirerar mig. Jag ska iallafall försöka. Jag vill kunna kolla tillbaka på min ungdom och vara stolt över vad jag gjorde, och inte vara sur över att jag spenderade år bakom en skärm. Nej nu är det minsann dags.

Jag skrev ju i början att jag läst ut en och en halv bok, och böckerna jag läst är de två första av fyra från min älskade Iron Fey-serie, med andra ord böckerna jag läste under hela semestern på Kreta sommaren 2012. Dessa böckerna förtrollar mig och får mig att flyta bort från verkligheten och inte minst internet. Shit varför har jag inte läst mer på sistonde?

Dessutom är teknologin och internet en dålig sak i Iron Fey-böckerna. Mobiler, tv-apparater och datorer är något som förstör drömmarnas värld och dödar sagoväsen. Detta är något som trots böckernas vridna historia och handling är ganska sann. Det är som en metafor för vår värld. Det kanske inte sker lika tydligt som i böckerna, där träd skrumpnar och lukten av järn gör sagoväsena sjuka. Men kollar man nogrannt ser man likheterna. Träd skrumpnar inte, de huggs ner. Sagoväsen dör inte, de aldrig hinner födas. 

Våra fantasi-drömmar krossas inte av teknologin, för vi hinner aldrig utveckla dom. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt ...

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns. Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk. ...

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig. ...

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den. Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte ...

Ny gitarr. Finally.