Igår kollade jag på musikalen Peter Pan i Kristianstad. Den var skitgrym, inte den bästa jag sett, men fortfarande så fruktansvärt bra. Jag satt och njöt hela tiden och jag vet inte vad det är med mig, men jag har blivit helt galen på senaste tiden, i allt som har med musikaler, teatrar, filmer och böcker att göra. Okej, jag har de tre senaste veckorna varit på turné, haft en konsert, sett tre musikaler och läst ut tre böcker, så man kan ju säga att jag fastnat lite i drömmarnas värld. I fredags skedde även en grej i skolan som jag inte tänker berätta om än, tar det en annan gång, men kan ju säga att det tillsammans med alla musikaler väckte en ny sida inom mig. En sida som som innehåller hopp och som så många år blivit omedvetet nedtryckt.

Unga skådespelare, sångare, konstnärer och författare får ofta höra att de inte kan leva på vad de älskar. Hur många gånger har inte jag hört att musiken får förbli en hobby, medan jag får skaffa mig ett vanligt jobb som livnäring bredvid? Åtminstone under hela min uppväxt. Men nu har ett hopp vaknat inom mig, en känsla som är främmande för mig och helt underbar. En känsla och ett hopp att jag faktiskt kan få jobba med vad jag älskar. Jag måste bara kämpa.

Jag kan livnära mig som sångare. Jag kan livnära mig om musikalartist. Eller dansare. Eller skådespelare. Allt kan gå så länge jag verkligen vill, och så länge jag verkligen lägger mitt hjärta och min själ i det. 

Troligtvis försvinner denna känslan snart, sånt här brukar inte hålla i sig så värst länge. Men så länge den finns här ska jag njuta av den och dra nytta av den. För tillfället ser min framtid ljus ut.

Kristianstads teater.