"Starkt av dig!"

"Bra Agnes, styrka är inom dig"

"Du har all min respekt"

"Så himla starkt av dig! Blir så varm i hjärtat att du står för den du är"

"Fan vad grym du är, you go girl"

"Vad modig du är"

"Det inspirerar verkligen mig med människor som dig som vågar vara ärliga mot sig själva"

"Du vågar vara dig själv, och det beundrar jag dig sjukt mycket för"

............................

Detta är bara lite av vad jag fått sagt/skrivet till mig sen jag postade mitt inlägg igår. Jag vet att jag borde vara glad och tacka, men jag vet ärlig talat inte vad jag ska göra.

Vad har jag gjort för att förtjäna all denna respekt? Vad har jag gjort för att förtjäna alla kramar, lovord och all kärlek jag har fått det senaste dygnet?

Don't get me wrong, jag uppskattar det verkligen. Men jag är bara så förvirrad. Det enda jag gjort är att vara mig själv. Det enda jag gjorde var att skriva ett inlägg om mina känslor, tankar och min syn på kärlek. Tänk om alla som skrev såna åsiktsinlägg blev lika prisade som jag.

Idag kom en bekant fram till mig, kramade mig med tårar i ögonen och sa: "Shit vad stark du är. Tänk om fler vågade vara sig själva, som du vågar".
Och det gjorde mig rädd. Jag blev på riktigt rädd. För jag började direkt undra; hur många i vårt samhälle är inte sig själva? Hur många i vårt samhälle trycker undan sina känslor eller gömmer sitt rätta jag? Hur många vågar inte, och lever därför hela sitt liv med djupa hemligheter?

Jag tror det är ganska många, och det var när jag insåg det som jag blev fruktansvärt nedstämd. Varför förneka sig själv, sina känslor, tankar och åsikter? Vi har bara ett liv att leva, och det vore ju onödigt att slösa bort det på att vara någon annan.
Tack vare att jag skrev blogginlägget i förrgår som kanske tog 20 minuter, så försvann en kedja runt mig som funnits där i flera år. Och det är så himla skönt. Jag är så lättad. Jag kan äntligen leva ut och vara jag, utan någon som helst rädsla eller hinder, för detta är jag. Ni vet allt om mig nu.

Så om det finns någon där ute som på något vis trycker ner/gömmer sig själv, sina tankar eller känslor, och mår dåligt pga det, detta är till dig:

Va dig själv. Jag vet att det kan vara läskigt, obehagligt eller ovant, men snälla, var dig själv. Har du något inom dig som tynger ner dig; ut med det, berätta om det, sprid det med vinden. Det är inte bra att varken trycka ner sig själv och den man är, eller att bära på hemligheter för länge. Bara spotta ut det, det kommer kännas bättre efteråt. Om alla håller inne på sina funderingar, så tror ju alla att de är "onormala och inte som alla andra", och då blir det ju att man går runt och hatar sig själv för att man anser sig vara onormal. När alla egentligen tänker samma sak.
Och ju fler som vågar vara sig själva och berätta om sig själva, desto vanligare kommer det att bli. Jag hoppas att mitt inlägg kan vara en droppe i havet på något nytt, och att folk blir inspirerade till att berätta och stå för sig själva.

Och till dig som är rädd för reaktionerna du kan få; snälla var inte det. Det kommer alltid finnas rövhål som anser sig ha rätten att bestämma hur du ska tycka eller tänka, men skit i dem. Jag kommer alltid stå på din sida. Jag kommer kanske inte alltid stötta dina åsikter, men jag kommer alltid stötta din rätt att vara dig själv och din rätt att uttrycka dina åsikter. Och jag lovar att det finns det fler som kommer göra. För varje hatare finns det många älskare.

Nu börjar vi närma oss slutet på mitt lilla inlägg, och jag tänker avsluta med ett litet Martin Luther King-moment (när jag ändå redan är djup och dramatisk):

Jag har en dröm att alla ska våga vara sig själva. Att ingen människa ska gå som så många människor redan gör, och förneka sig själva, hata sig själva och trycka ner sig själva.
Jag har en dröm om ett samhälle där vi inte kategoriserar. Ett samhälle där alla får vara precis som de vill, utan att få stämplar i ansiktet eller bli satta i fack.
Jag har en dröm om ett samhälle där ingen reagerar på om en är attraherad av män, kvinnor eller mellantinget. Ett samhälle där alla blir accepterade och älskade för att de har förmågan att älska.

Och framförallt har jag en dröm om att jag inte ska bli överröst med respekt, lovord och kärlek för att jag vågar vara mig själv. I min dröm är alla sig själva, och det är inget konstigt med det.