Något jag saknar.

Hrm, observera NÅGOT, inte NÅGON. Något jag saknar... Det finns mååånga saker jag saknar, men skriver om en sak. (eller ska försöka, det börjar bli sent men jag vill få Dag 26 gjord).

Konfan.

Eller konfirmationen. Bekräftelsen på sin kristna tro. Kalla det vad ni vill. Jag kallar det för konfan för att det är kort och enkelt.
Iallafall. Konfan. Först och främst vill jag säga att ni som är kristna men som INTE konfirmerade er vid 14-15 års åldern, jag tycker synd om er. På riktigt.
"Nej men jag tror inte på Gud"
Det behöver du inte göra. Jag tror inte på Gud som en person. De flesta präster jag känner tror inte på Gud som en person. Du behöver inte tro på Gud. Det är inte ett krav för att få konfirmera sig.
"Jag vill inte"
Här kan jag inte invända något, för jag kan inte "bestämma" över din vilja. Men det är synd att du inte vill, för du förlorar ingenting på att konfirmera dig. Möjligtvis lite tid, men det är den tiden man ändå inte gör något på.
"Det är töntigt"
Töntigt? Vad är definitionen av "töntigt"? Jag TYCKER inte det är töntigt, du TYCKER det är töntigt, men det finns ingenting som säger att det ÄR töntigt. Det är vad du tycker. Och det kan jag inte ändra på.
Så ni som är under 14 år, KONFIRMERA ER FÖR TUSAN. Det var den bästa tiden i mitt liv!

På tal om bästa tiden i mitt liv, jag skulle ju skriva om något jag saknar = konfan (om ni inte redan fattat det). Jag behövde bara få ut lite åsikter först.
Men okej, vart ska jag börja. Det var bara underbart. Och jag vet att jag aldrig kommer uppleva den tiden igen. För trots att jag kan vara med nu som konfirmandassistent, så blir det inte samma sak. Jag saknar TIDEN. Då när jag var 14 år och dum i huvudet. Haha nej men skämt å sido. Jag gick igenom en liten kris i mig själv, där jag febrilt letade efter den rätta jag. Jag klippte av håret, klädde mig annorlunda, uttryckte mig annorlunda (kroppsspråket, språket). Men det var inte bara det folk såg som ändrades. Jag tänkte i så många nya banor. Jag tänkte på ett nytt sätt och utforskade nya saker i mina tankar. Hormonerna spökade nog lite också.
Ser jag tillbaka på bilder från denna tiden så tycker jag bara att jag var ful, konstig och dum i huvudet som kunde se ut sådär haha. Men det har format mig till den jag är idag, och utan min lilla kris hade jag nog utforskat saker på ett annat sätt (lät lite konstigt men okej...)
Så när jag tänker tillbaka på konfatiden så tänker jag till stor del på min lilla kris. Den är en del av konfan. Det var också tack vare konfan som jag blev den jag är idag. Annars hade jag kanske sett likadan ut nu som jag gjorde för ett/ett och ett halvt år sen.

Jag fick också nya underbara vänner, och jag kom redan gamla vänner närmre. Jag valde ju att åka på konfaläger, och dom lägren alltså... Åh. Ska jag beskriva lägren med några ord så blir det nog: skratt, gråt, närhet, gemenskap, kärlek, nytt, fantastiskt, rädsla, vänner... Och jakten på mig själv. (so deep)

Sen hade jag ju världens bästa konfapräst också! Han hette Michael, men vi kallad honom för Mikke/Micke. Han var inte som alla andra präster, och jag tycker fortfarande att han är så cool! Han var (och är fortfarande) ung, kanske i trettioårsåldern, med andra ord inte en stenålderspräst (HAHAH SORRY). Han var tatuerad, homosexuell och hade x antal hål i öronen. Han klädde sig i skitsnygga kläder och var bara allmänt... COOL! Till och med hans predikningar var bra och intressanta! Tyvärr var han tvungen att flytta till en annan församling när vår konfatid var slut (snyft) men vi var hans första konfagrupp har jag för mig :').
Hade också världens snällaste församlingspedagog. Hon är riktigt underbar, träffar henne då och då. Hon är en sån person som bara genom att fråga hur det är, kan få en på bättre humör på resten av dagen. Hon är en sån människa som ser sånt. Hon är en lyckospridare :')

Sen när vi väl var på lägrena så gjorde vi så sjuuuuukt mycket skoj. Man kan inte riktigt sätta fingret på vad det var vi gjorde som var så roligt, men allt var bara allmänt kul! Vi hade tex världens roligaste psalmfestival (ÅHH). Psalmfestival = vi fick välja en psalm som vi sedan sista kvällen skulle framföra på vårt vis, hur vi ville, med hjälp av vad vi ville! Vi hade vårt lilla personliga band med en trummis, gitarrist och... Något mer som jag ej minns :c pianist?
Och den kvällen var nig det nästa på hela lägret. Alla gick in 100% med allt. Sångnumret, kläderna, koreografin (HAHAHAH). Under själva psalmfestivalen hade vi programledare och pausunderhållning och röstning, och jag tror vi kom tvåa (STOLT). Vår grupp gick iaf vidare till semifinal ;)

Vi var även i Berlin med konfan och i ett koncentrationsläger (Saccenhausen?...... Vet ej hur det stavas). Den resan var också helt underbar, once in a lifetime. Vi var borta mellan en fredag-söndag, vi bodde på världens finaste hotell osså åkte vi buss ner. Vi körde i diket påvägen hem och blev därför väldigt sena HAHAHAH. När vi var där fick vi se lite av Berlin och gosh så fint det var!

Vi hade också träffar en gång i månaden i församlinghemmet. Dom träffarna varade oftast från halv fyra till halv åtta. Det var oftast mitt i veckan och det var lite segt, men annars var dom också jätteroliga!

Sorry, jag vet inte om ni märker men jag börjar bli trött. Klockan var 22.50 när jag började skriva och nu är hon ungefär 23.30 Det tar tid att skriva mycket på mobilen...
Skriver kanske ett till inlägg sen någon gång om konfan, får aldrig nog! Men nu ska jag sova, har världens so-prov imorn. Godnatt!