Min första kärlek.

Alltså, detta blir inte lätt. Var har varit "kär" i jättemånga, eller iallafall tyckt om, och dom första var jag redan i nollan/förskolan. Om jag hade varit tillsammans med någon så hade jag kunnat skriva om den personen. Men nu har jag ju inte det.

Eller okej, i ettan var jag tillsammans med en av mina bästa killkompisar, i någon månad kanske. Men det var för att han "tjatade" på mig om att bli tillsammans. Han bara "Agnes får jag chans på dig?" "Nej" "Agnes får jag chans på dig?" "Nej?" "Agnes får jag chans på dig?" "Nej!" "Agnes får jag chan..." "OKEJDÅ OM DU SLUTAR TJATA, nöjd?"

Typ så gick det till. Sen var vi tillsammans i någon månad fram tills jag fick reda på att han gillade min kompis mer, så jag gjorde slut HAHA. 

Men det räknas inte. Alltså jag menar, den dagen vi blev tillsammans så sa jag "Du får inte säga att vi är tillsammans till NÅGON" men det gjorde han ju såklart ändå och allting blev bara ännu mer pinsamt i den redan pinsamma situationen. Jag tror inte ens vi pussades... hahhahahah.

Sen var jag ju tillsammans med en kille på dagis också... Eller, enligt mina föräldrar var jag tillsammans med två stycken, men jag minns bara den ena. Men det kan man inte riktigt kalla ett föhållande HAHAH jag menar det fanns folk på mitt dagis som delade pojkvänner, alltså hade killen varannan dag. Pojkvän på dagis var mer någon man liksom... Kunde hålla i handen med. 

Så, nu när jag rabblat upp mina tre förhållanden (HAHA) så kan jag ju komma till min första kärlek. Men alltså... Var går gränsen mellan förtjust, kär och förälskad? För jag har jättelätt för att bli kär/förtjust i människor. Jag menar, om en snygg person möter min blick några gånger så kan jag vara fast sen. Då kan jag gå runt och tänka på den människan 24/7 i någon månad innan jag inser att personen inte alls tycker om mig. Så med andra ord har jag nästan tyckt om nästan alla killar i min klass. Eller, jag har inte varit kär, mer förtjust, för det har gått över mer eller mindre snabbt. Men det är sorgligt egentligen, att jag ägnat hela min skolgång att tycka om människor, utan att våga säga något. Utan att veta om dom tyckt om mig tillbaka. Vilket jag inte tror, för jag har inte visat sådär jättetydligt att jag tycker om dom. 

Eller, en gång har jag berättat om mina känslor (lol, so deep) för personen jag gillade, men det var när jag "inte längre var kär". Der var något av det mest hemskaste jag gjort. Jag sa det via sms samtidigt som jag låg och skakade sönder i min säng. Tack och lov tog personen det bra.

Men på riktigt. Nu har jag skrivit väldigt mycket utan att berätta om min första kärlek. Men jag kommer allvarligt talat inte på min första kärlek. Jag har gillat många utan att vara kär i dom, och jag vet inte riktigt var min "kär"-gräns går, med tanke på att jag aldrig har haft en förälskelse/varit tillsammans med någon. Jag har aldrig fått min kärek besvarad. Jag är för feg för att visa något. Och om jag gillar någon, så håller jag tyst om det. Det finns inte många som vet om personer jag har gillat, för jag gillar inte om att berätta det för folk. Folk blir så konstiga då. Nej jag håller sånt för mig sjäv. 

Min nuvarande kärlek då, gillar jag någon nu? 

Det tänker jag inte berätta, och jag tänker framförallt inte skriva det här ;)