Meningen med livet.

Okej, nu kommer jag med tråkigaste svaret nr ett, men jag tycker att meningen med livet är att man ska finna meningen med livet.

Men vad är meningen med livet? 

Jag tycker att meningen med livet är när man hittat något som är värt att leva för. När man njuter av varje dag, njuter av livet. Nu menar jag ju inte att man inte får ha skitdagar, eller att man inte får gråta ut och tycka att allt är skit, jag menar mer att man sen efter ett utbrott eller under en skitdag ska kunna resa sig igen, och se det ljusa i livet. För du vann inte över miljontals spermier utan anledning, du finns till av en anledning. Och det är det livet är till för. Att finna den anledningen.

Något jag saknar.

Hrm, observera NÅGOT, inte NÅGON. Något jag saknar... Det finns mååånga saker jag saknar, men skriver om en sak. (eller ska försöka, det börjar bli sent men jag vill få Dag 26 gjord).

Konfan.

Eller konfirmationen. Bekräftelsen på sin kristna tro. Kalla det vad ni vill. Jag kallar det för konfan för att det är kort och enkelt.
Iallafall. Konfan. Först och främst vill jag säga att ni som är kristna men som INTE konfirmerade er vid 14-15 års åldern, jag tycker synd om er. På riktigt.
"Nej men jag tror inte på Gud"
Det behöver du inte göra. Jag tror inte på Gud som en person. De flesta präster jag känner tror inte på Gud som en person. Du behöver inte tro på Gud. Det är inte ett krav för att få konfirmera sig.
"Jag vill inte"
Här kan jag inte invända något, för jag kan inte "bestämma" över din vilja. Men det är synd att du inte vill, för du förlorar ingenting på att konfirmera dig. Möjligtvis lite tid, men det är den tiden man ändå inte gör något på.
"Det är töntigt"
Töntigt? Vad är definitionen av "töntigt"? Jag TYCKER inte det är töntigt, du TYCKER det är töntigt, men det finns ingenting som säger att det ÄR töntigt. Det är vad du tycker. Och det kan jag inte ändra på.
Så ni som är under 14 år, KONFIRMERA ER FÖR TUSAN. Det var den bästa tiden i mitt liv!

På tal om bästa tiden i mitt liv, jag skulle ju skriva om något jag saknar = konfan (om ni inte redan fattat det). Jag behövde bara få ut lite åsikter först.
Men okej, vart ska jag börja. Det var bara underbart. Och jag vet att jag aldrig kommer uppleva den tiden igen. För trots att jag kan vara med nu som konfirmandassistent, så blir det inte samma sak. Jag saknar TIDEN. Då när jag var 14 år och dum i huvudet. Haha nej men skämt å sido. Jag gick igenom en liten kris i mig själv, där jag febrilt letade efter den rätta jag. Jag klippte av håret, klädde mig annorlunda, uttryckte mig annorlunda (kroppsspråket, språket). Men det var inte bara det folk såg som ändrades. Jag tänkte i så många nya banor. Jag tänkte på ett nytt sätt och utforskade nya saker i mina tankar. Hormonerna spökade nog lite också.
Ser jag tillbaka på bilder från denna tiden så tycker jag bara att jag var ful, konstig och dum i huvudet som kunde se ut sådär haha. Men det har format mig till den jag är idag, och utan min lilla kris hade jag nog utforskat saker på ett annat sätt (lät lite konstigt men okej...)
Så när jag tänker tillbaka på konfatiden så tänker jag till stor del på min lilla kris. Den är en del av konfan. Det var också tack vare konfan som jag blev den jag är idag. Annars hade jag kanske sett likadan ut nu som jag gjorde för ett/ett och ett halvt år sen.

Jag fick också nya underbara vänner, och jag kom redan gamla vänner närmre. Jag valde ju att åka på konfaläger, och dom lägren alltså... Åh. Ska jag beskriva lägren med några ord så blir det nog: skratt, gråt, närhet, gemenskap, kärlek, nytt, fantastiskt, rädsla, vänner... Och jakten på mig själv. (so deep)

Sen hade jag ju världens bästa konfapräst också! Han hette Michael, men vi kallad honom för Mikke/Micke. Han var inte som alla andra präster, och jag tycker fortfarande att han är så cool! Han var (och är fortfarande) ung, kanske i trettioårsåldern, med andra ord inte en stenålderspräst (HAHAH SORRY). Han var tatuerad, homosexuell och hade x antal hål i öronen. Han klädde sig i skitsnygga kläder och var bara allmänt... COOL! Till och med hans predikningar var bra och intressanta! Tyvärr var han tvungen att flytta till en annan församling när vår konfatid var slut (snyft) men vi var hans första konfagrupp har jag för mig :').
Hade också världens snällaste församlingspedagog. Hon är riktigt underbar, träffar henne då och då. Hon är en sån person som bara genom att fråga hur det är, kan få en på bättre humör på resten av dagen. Hon är en sån människa som ser sånt. Hon är en lyckospridare :')

Sen när vi väl var på lägrena så gjorde vi så sjuuuuukt mycket skoj. Man kan inte riktigt sätta fingret på vad det var vi gjorde som var så roligt, men allt var bara allmänt kul! Vi hade tex världens roligaste psalmfestival (ÅHH). Psalmfestival = vi fick välja en psalm som vi sedan sista kvällen skulle framföra på vårt vis, hur vi ville, med hjälp av vad vi ville! Vi hade vårt lilla personliga band med en trummis, gitarrist och... Något mer som jag ej minns :c pianist?
Och den kvällen var nig det nästa på hela lägret. Alla gick in 100% med allt. Sångnumret, kläderna, koreografin (HAHAHAH). Under själva psalmfestivalen hade vi programledare och pausunderhållning och röstning, och jag tror vi kom tvåa (STOLT). Vår grupp gick iaf vidare till semifinal ;)

Vi var även i Berlin med konfan och i ett koncentrationsläger (Saccenhausen?...... Vet ej hur det stavas). Den resan var också helt underbar, once in a lifetime. Vi var borta mellan en fredag-söndag, vi bodde på världens finaste hotell osså åkte vi buss ner. Vi körde i diket påvägen hem och blev därför väldigt sena HAHAHAH. När vi var där fick vi se lite av Berlin och gosh så fint det var!

Vi hade också träffar en gång i månaden i församlinghemmet. Dom träffarna varade oftast från halv fyra till halv åtta. Det var oftast mitt i veckan och det var lite segt, men annars var dom också jätteroliga!

Sorry, jag vet inte om ni märker men jag börjar bli trött. Klockan var 22.50 när jag började skriva och nu är hon ungefär 23.30 Det tar tid att skriva mycket på mobilen...
Skriver kanske ett till inlägg sen någon gång om konfan, får aldrig nog! Men nu ska jag sova, har världens so-prov imorn. Godnatt!

Min favorit tid på året. 

Hrm. Gillar oftast något tid från varje årstid, men får jag bara välja en favorittid så får det nog bli slutet av våren/början av sommaren. Då när man kör slutklämmen i skolan och avslutar alla terminer (gillar inte det dock :c).
Sen är vädret oftast fint då också ;)

Alltså FÖRLÅT för mitt inte jätteaktiva bloggande. Jag ber om ursäkt. Men om ni vill ha en anledning så är det för att jag ständigt badar i läxor, prov, krav, tankar, oro och stress, och då är bloggen inte den saken jag prioriterar först. Sorry :/

Vad som gör mig annorlunda ifrån alla andra. 

Okej, pga extrem trötthet (anledning? För lite sömn, skola, orolig) så blir detta ett väldigt kort svar. Väldigt kort.

Det som gör mig annorlunda från alla andra är att... Jag är jag. Ingen annan är som jag, jag är inte som någon annan. Jag är mig själv, för det finns bara en Agnes som mig i denna värld.

Mina rädslor.

Okej. Bring the action. Mina rädslor.

Utedass

Detta är faktiskt en av de första saker jag tänker på när jag ska tänka på saker jag är rädd för. Liksom, utedass... Jag har alltid varit rädd för utedass. Alltid. Enda sen jag var liten och mina föräldrar skulle försöka få mig att kissa på ett utedass, så grät jag och vägrade. Kissade hellre isåfall i skogen/havet/whatever som fanns i närheten. Jag har aldrig tittat ner i ett utedass och föreställer mig därför världsta avgrunden på typ tio meter. Jag vet ju att det inte är så, men jag har ju aldrig sett ett sååå... Har inga planer på att kolla ner i ett heller faktiskt ;)

Fram tills för kanske två-tre år sen var jag också väldigt rädd för toaletter som inte ser ut som dom vi har hemma. Med andra ord tex såna som är inbyggda i väggen, självspolande, toaletter på tåg och flyg, såna i metall, det mesta med andra ord. Jag vet faktiskt inte varför, men ska jag klä av mig hälften av mina kläder och sitta ner på något, så ska det gärna vara något att "lita på". 

Döden

Okej. Missuppfatta inte nu. Jag är inte rädd för att dö. Eller, det är ju inte något jag ser fram emot direkt, men jag går inte och har dödsångest. Utan jag är rädd för att människor/djur jag känner ska dö. Mest djur, för dom vet man lever kortare än oss. Tex min kanin. Hästar jag känner. Kusiners hundar. Ni fattar. Det är inte så att så fort jag ser ett djur så AH DEN KOMMER DÖ, men det finns alltid bak i mitt huvud att den kanske inte kommer leva så länge till. Ugh, ganska jobbigt att tänka så.

Sjukdomar

Kan inte tänka på saker som ska hända (tex Justins konsert, dansshowen m.m) utan att ha i bakhuvudet att jag kanske blir sjuk när detta inträffar. Och då kommer jag missa denna saken som man längtat så länge till. Usch. Så kort och gott, jag är rädd för att bli sjuk. 

Att tappa bort saker

Detta låter lite töntigt, men det är sant. Är jätterädd för att tappa bort min mobil, mina nyklar, mitt jojokort, osv. Så fort jag ska någonstans så kollar jag alltid typ fjorton gånger att jag har med allt. Jag menar, tänk om jag glömmer något någonstans så är den saken ute ur mitt liv sen.

Att flyga och åka båt

Gillar varken att vara i luften eller ute på havet. Jag får panik. Okej, det har bättrat sig med flyget sen vi var i USA, men det finns fortfarande i bakhuvudet. Om flyget störtar nu så finns det ingenstans att ta vägen och då dör vi. Om båten sjunker nu så finns det ingenstans att ta vägen och då dör vi. Jag vill kunna fly. Jag vill ha kontroll. Det kanske ni har märkt redan, vilket kontrollbehov jag har. Alla dessa grejor jag är rädd för är saker jag mer eller mindre inte kan ha kontroll över. Men sån är jag :c

Ja, det var väl det. 

Måste bara tillägga en sak. Vet inte om ni märkte att "Dag 21" var postad kl 04.21? Hahah men jag råkade somna när jag skrev inlägget, osså vaknade jag kvart över fyra på natten, skrev klart det och somnade om sen igen... Det är därför det inlägget är lite flummigt xd 

Detta har varit en bra dag. Vill ni läsa om den så läs bigger.devote.se senaste inlägg för hon skrev hela dagen så som min också var! (annars skriver jag om den imorn)
Sorry, är ap trött. Ska sova. Godnatt!

Vackra
(förklaringen till bilden kommer imorn)

Tre dåliga saker med mig. 

Detta är däremot lättare än den jag gjorde igår. Ok lets go.

Jag klagar jättemycket. Jag klagar om typ allt jag kan klaga om. Hittar jag ngt att klaga på, så klagar jag. Och då länge. Och mycket. Folk blir trötta på mig och det förstår jag.
Försöker dock att bättra mig och klaga mindre.

Den andra dåliga saken med mig är att jag jämt är orolig (vilket ni säkert redan visste). Jag överanalyserar det mesta och ororar mig då för det. Detta tar kol på mig, blir jättetrött och mår dåligt av det. Mest psykiskt, men även fysiskt.

Den tredje dåliga saken med mig är att jag har jättedåligt självförtroende och då oftast jättehöga krav på mig själv. Blir oftast inte nöjd med saker jag gör då jag bara jämför mig med andra hela tiden. Framförallt gäller detta skolan, då jag bara umgås med en massa smarta människor.
Sen ska man heller inte jättegärna skämta om saker som angår mitt utseende. Du kan mena väl, men jag kan ta det på fel sätt och ta det jättehårt. Bara ommentarer som tex "hahah vad ful du är :')" kan jag må dåligt av, fast att jag vet att personen förmodligen menar väl. Jag gillar inte att jag känner såhär dock.

Så. Tre svar, dock kort.

Tre bra saker med mig.

OKEJ detta blir inte lätt. Jag gillar inte att skriva om saker jag som är bra med mig. Det känns så fel. Men jag ska försöka.

(tänker)

Jag är bra på att dölja saker. Fast ändå inte. Men jag är bra på att hålla inne tårar, och jag är duktig på att dölja tårar och ilska. Det kommer ut sen när jag är ensam. Enligt folk i tex min klass är jag oftast glad, och det är ju bra... Men det är för att jag kan stå och gråta inne på en toalett och sen komma ut som om inget har hänt. Vet att jag inte är ensam om att kunna detta.
Dock vet jag inte om detta är en bra egenskap, om inget annat är det bra för min omgivning då dom slipper mitt gnäll och mina tårar.

En annan bra sak med mig är att jag alltid är mig själv. Såklart är ju de flesta alltid sig själva och jag är väl en av dom dådå.
Men jag anpassar mig inte supermycket efter vem jag är med, jag är ganska lik mig själv hela tiden, tror jag. Jag anser att jag inte ska behöva ändra på mig och bli någon annan bara för att folk vill ha mig så. För då är det inte mig dom vill ha.
Sen såklart anpassar jag ju mig beroende på om jag är med mina kompisar eller med mina mor- och farföräldrar, men jag ändrar mig inte som person. Jag är mig själv, och sen får jag se därefter vilka som gillar den jag är. Väldigt många av mina kompisar håller gärna kvar vid dom de känner för att dom är rädda att förlora dom, men det är inte jag. Rädd då alltså. Om du efter fem år slutar umgås med mig för att du tycker jag är konstig och tråkig så visst, fine. Jag blir kanske ledsen, men jag kan inte tvinga dig att stanna. Typ.

Den tredje saken som är bra med mig är att, samtidigt som jag kan dölja känslor så öppnar å mig väldigt lätt för människor. Jag kan visa känslor för de flesta. Kan ibland också vara en dålig egenskap heheheheheh.

Idag har jag förresten sett kungen på torget, ridit pigg Carmen barbacka (= AJ) och städat hela huset.