Okej. Som ni kanske märkte så ville inte min mobil lägga upp alla de 'stora suddiga' bilderna. Täckningen på tåget rent ut sagt sög, så ja, fick vänta tills jag kom hem istället. Men lägger upp dom snart  :)

Okej. Nu ska jag berätta allt. För jag vill kunna kolla bak på detta inlägget och minnas. Allt.

Så detta blir ett långt (kanske tråkigt) inlägg, men det skiter jag i.

Igår vaknade jag vid halv sju, lite tidigare än vanligt. Direkt smsade jag Emelie, hon var lika nervös som jag. Sen packade jag det sista (lite mat och laddare och sånt) och sen stack jag till skolan. Väl där gjorde jag det nationella provet i engelska, och jag kan säga er att det var riktigt segt. Först var det en och en halv timme läsförståelse och sen en timme hörförståelse. Jag var så sjukt okoncentrerad. Jag satt bara och tittade på klockan och 'om två timmar sitter jag på tåget' 'om sex timmar är jag i Stockholm' . Sånt satt jag och tänkte på. Jag hade världens fulaste blandning med kläder på mig också hahah, ett kort linne (som jag skulle ha till ett par höga shorts sen på konserten) och joggingbyxor. Inte en snygg kombination. Folk tittade på mig och bara "Eh ska du se Justin klädd sådär?". Hahah nej, men om jag får välja mellan att gå klädd i shorts eller joggingbyxor i skolan, så blir det joggingbyxor.

Sedan, vid kanske halv tolv (för bajsnationella var framflyttat, jag trodde inte det skulle sluta så sent) så cyklade jag i världens fart till stationen. Jag kom fram där kanske tjugo i, (tåget gick 11.51) och jag var trött och svettig, men i tid. Då ringde Emelie och pga en missuppfattning så var hon fortfarande hemma. Va. Nej. Detta kunde inte hända. Panik.

När Emelie lagt på så panikringde jag till min mamma (onödigt egentligen, vad skulle hon ha gjort?). Jag grät nästan, och gick fram och tillbaka på stationen i panik. När tåget sedan kom så rusade jag fram till en konduktör som såg hyfsat snäll ut och bara "Hej du SNÄLLASNÄLLASNÄLLA min kompis cykel har gått sönder (…) snälla hon kommer när som helst snälla kan vi vänta i bara sådär några minuter snälla snälla snälla (snyft, en liten tår)"

Och TACK OCH LOV var han ganska snäll och försökte på bästa sätt hjälpa mig, han ignorerade i alla fall inte mig, men han hade ju ett jobb att sköta. Så han bara "Alltså tyvärr men vi måste köra nu" och så blåste han  i sin visselpipa och jag gick in i tåget. Fan.

Direkt när jag kom in i tåget tog jag upp mobilen och ringde Emelie. TACK KÄRA GUD. Hon var på. Hon var med tåget. Hennes granne hade skjutsat henne till stationen. Då började jag nästan gråta igen, fast av lycka hahah. Jag mötte upp henne och tillsammans gick vi mot vagn sju (först satte vi oss i fel vagn och bara 'åh vad fint här var' och sen bara 'nähe det var vagn sex'… -.-)

Sen när vi hade hämtat andan (den ena av oss hade ju sprungit genom hela stationen och den andra hade haft smått panik) så blev vi jätteglada och bara "IHHHH vi ska se Justin Bieber IIHHHoHOH". Men glädjen varade inte länge (oj, dramatiskt).

När vi hade åkt i kanske tre kvart så stannade tåget för JAHA då skulle vi vänta in två mötande tåg. Vi väntade och efter en halvtimme ungefär hade det andra tåget kört förbi. Då sa konduktören i högtalarna "Hurra, nu rullar vi!" och så började vi köra. I typ tio minuter. Sen stannade vi igen. Och stod still i kanske en timme i väntan på två mötande tåg till. Både Emelie och jag fick lite smått panik, för insläppet till konserten var kl 18.00 och tåget var beräknat att komma fram (icke försenad tid) 15.40 Men med den försenade tiden var vi beräknade att komma fram 17.20

Vi kom fram till Stockholm ca 17.35, nästan två timmar för sent. Då mötte vi upp Gunilla, en gammal kvinna (HAHA) som jag och Emelie skulle bo hos. Både min mamma och Emelies mamma kände henne så det var skönt. Hon var jättesnäll och trevlig, verkligen rätt person att bo hos över en natt.

När vi hade träffat Gunilla tog vi direkt tunnelbanan till Globen, och vi märkte att vi inte var jättesena. För överallt var det små tjejer med Justin-tröjor och "I ♥ JB" skrivet i pannan. Verkligen överallt. Så vi bara följde strömmen och vips så var vi vid Globen. Gunilla tog våra väskor m.m, vinkade hejdå och lämnade sedan oss utanför Globen. Jag köpte en korv och Emelie köpte en jättesnygg tröja med Justin på. HAHAH. Sedan gick vi in i Globen. Och O M G. Den synen alltså… Det var så mäktigt. På riktigt. Och i mitten av arenan satt det en massa människor. Där skulle vi vara. Vi skulle se Justin Bieber.

Ja, det var då det slog oss. Eller i alla fall mig. Jag hade inte vågat andas ut innan dess. Det var så mycket som kunde gått fel. Tåget kunde varit försenat eller inställt så vi missat konserten.  Vi kunde ha missat tåget eller huvud taget inte kommit in i Globen. Vi hade kunnat bli sjuka, Gunilla hade kunnat bli sjuk, Justin hade kunnat bli sjuk. Tänk om det hade varit fel på biljetterna, både till konserten eller tåget. Jag är expert på att vara orolig. Så mycket hade kunnat gå fel.

Men vi stod nu i Globen. Vi levde. Vi var i tid. Vi hade (eller fick sen) hyffsat bra platser. Herregud.

Det stod på biljetten att konserten skulle börja 19.00, men det gjorde den inte. Ingenting hände 19.00 Det bara strömmade in folk. Massor med folk.

19.45 kom The Fooo in på scenen som förband. Det var fyra killar i 14-16 års åldern. Riktigt bra var dom. Och snygga ;) Läste lite om dom nu i efterhand och fick reda på att de inte hade haft någon spelning som band innan den 22 april (då första Justins konsert var). Så vi fick se deras tredje uppträdande. Fy vad coolt att det första man gör som band är att öppna Justin Biebers konsert. Åh.

När de var klara (de sjöng fyra låtar) så hände ingenting… Inte på en timme i alla fall. Så för att underhålla oss i publiken så körde vi vågen gång på gång i Globen, vi ropade och skrek "Justin Bieber!" om och om igen och körde en massa "Andra sidan är ni klara?!" "JAJAMENSAN FATTAS BARA!". Alla bara taggade varandra. Det var riktigt coolt när ca 12 000 ropade samma sak, skrek samma sak och alla var där av samma anledning. Det var så… överväldigande. Första gången alla skrek så blev jag bara så andlös, ja det går inte riktigt att beskriva… D e t  v a r  b a r a  s å  c o o l t. Helt sjukt.

Sen, klockan 21.08, började nedräkningen. 10 minuter visade klockan längst framme på skärmen, och tiden minskade snabbt. Vid varje 'minutbyte' skrek alla som galningar, och jag skojar inte. Redan då började jag förlora hörseln (och rösten… xd). När det var tio sekunder kvar skrek alla för sina liv. Skulle inte förvånat mig om Globen hade sprängts, där, just då. Så högt skrek alla.

Sen visades en liten film. En mörk man pratade. HAHAH. Ingen hörde var han sa. Alla bara skrek. Det var helt sjukt. När han hade avslutat sitt lilla onödiga tal med ordet "BELIEVE" så dök Justin upp. Trodde vi. Det var i själva verket en film. Han fick vingar, flög runt på skärmarna, alla skrek. SEN, äntligen, så kom Justin. Efter över fem timmar med tåg, nästan fyra timmars väntan i Globen, efter många om och men. Nedflygandes med ett par vingar kom han. Alla grät, skrek, jag stod mitt i allt som förtrollad. Det var så jäkla häftigt. Och snygg var han.

Sen gick konserten jätte fort, men ändå jätte långsamt. Vilket bara var bra. Jag njöt vartenda sekund. Innan konserten hade jag varit trött, varm, hungrig, toanödig. Under konserten märkte jag ingenting av det. Det var när jag strök med handen över pannan och kände hur blöt den var som jag insåg hur svettig jag var. Euw HAHAH.

Emelie stod och grät hela konserten och jag trodde många gånger att hon skulle svimma. Vilket hon tack och lov inte gjorde. Hahah. Jag stod mest och skrek, sjöng med och fotade/filmade. Vissa låtar kunde jag bra, vissa kunde jag mindra bra, men det sket jag i. Jag bara sjöng.

Justin var också grymt duktig. Några låtar lät som playback, men det han sjöng lät jättebra! På riktigt. Och han var ju inte lite snygg, mmmm (han tog av sig tröjan under Baby he he he he).

Och vilken show. Han var skitgrym på att dansa, hans dansare var jätteduktiga och allt var bara bra! Det flög konfetti, smällde fyrverkerier och var fräsiga filmer på skärmarna i bakgrunden. Det var alltid något och titta på och som sagt, jag njöt varje sekund. Konserten var värd allt besvär och vartenda krona.

Och jag är ingen Belieber, men detta var något av det bästa jag någonsin gjort.

Ganska bra film på hur det var (dock från måndagen, den 22:e april).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt ...

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns. Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk. ...

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig. ...

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den. Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte ...

Ny gitarr. Finally.