Idag i skolan gick jag och en kompis runt och gravde åt hur fult vi skrattar. 
Helt plötsligt sa hon: HAHAHAH men vad är skratt för något?

Ja, vad är skratt?

På riktigt. Jag bara tystnade. Vad är skratt för något? 

Jag försökte svara lite på frågan själv snabbt i mitt huvud. Skratt är när vi tycker något är roligt och därför trycker ut små stötar med luft som låter roligt. Typ. Nej men på riktigt. Hur ska man förklara det?

Skratta när något som alla människor har möjligheten att göra. Skratt kostar inte, det är helt gratis och man blir bara glad av det.

Ändå tycker jag att för lite folk i dagens samhälle skrattar (åhhhh låter så fult att skriva 'i dagens sammhälle'. låter som en politiker. i dagens samhälle blahablaha). Jag tycker att fler borde skratta. Mer. Oftare. För det är kul. Man blir glad av skratt. Hjärtat frigör endorfiner när man skrattar, vilket är kroppens egna smärtlindrande ämne. Det minskar även stress och lindrar smärta och oro. Immunförsvaret höjs, muslerna arbetar och du får energi av att skratta. Jag tycker att alla borde skratta mer, för världen är lite tråkig just nu. Man förlorar ju ingenting på det.

Nu menar jag inte att man ska skratta mitt under begravningar, lektioner eller under andra ställen där det kanske inte är så lämpligt. Men liksom i affärer, varför hyssjar föräldrar på sina barn när dom springer runt och skrattar? Okej, jag säger inte att dom ska tramsa och hålla på, men skratta? Jag tycker det är mysigt. Och alla sura tanter som då börjar klaga, be dom skratta också.

Barnskratt är nog det mysigaste som finns. Liksom, bäbisar, som skrattar jättemycket. För man vet hur lite dom har varit med om i sitt liv, så när dom skrattar är det äkta glädje. Dom är glada då. Dom tycker något är roligt. Dom skrattar inte för att 'imponera' på någon eller för att dom måste skratta. Dom håller inte inne på skrattet, utan dom släpper ut det direkt. Dom skrattar för att det är det dom känner för just då, det är deras reflex.

Fler borde tänka som bäbisar. Eller nej, göra som bäbisar (bäbisar tänker inte så mycket... hahah). Skratta. När något är roligt. Håll inte inne på det. Det är inte pinsamt att skratta. Skratta :)

HAHAHAHAH 

Jag varnar för många bilder. På riktigt. Många.

(närmare bestämt 106 stycken........)

"Närbilderna" tog jag genom att ta bilder på skärmarna. 

De tre sista bilderna är från när de spelade fotboll hahah. Niall i vitt/grått och personen i den svarta munkjackan är Louis (syns inte på alla bilder tror jag inte).

(bilder kommer sen) 

Let me tell you everything.

Nu kör jag som jag gjorde på Justins konsert. Jag skriver allt, så om du inte vill veta om hur One Direction - konserten var så kan du hoppa över detta inlägg.

Igår såg jag då One Direction. O. M. G. Jag fattade inte det innan, jag fattar det inte nu och jag lär nog inte fatta det imorgon. Men okej. Lets take it from the beginning.

Förra fredagen, den 3 maj, fick jag ett mejl när jag var ute hos min kanin (jag märkte det dock inte förrän jag kom in). På det mejlet stod det ungefär "Køp One Direction Billetter Utsoldgt" eller något liknande. Mitt hjärta stannade.

När jag inte fick biljetter i November till varken deras konsert i Stockholm eller Danmark så skrev jag upp mig på en väntelista till både Stockholm och Danmark. Med det innebar det att om det kom några lediga biljetter så skulle jag få ett mejl om det. Dom kunde dock inte garantera att jag skulle få biljetter, men det fanns en chans. Men tiden gick och mitt hopp sjönk efter varje reklam-mejl från ticnet jag fick.

Men då, den 3 maj, fick jag ett sånt mejl. Jag klickade på länken via mobilen och skrev in lösenordet som man fick för att kunna komma in. Jag valde fyra biljetter, klickade på de fyra bästa lediga och väntade. Och det kom upp. Fyra lediga biljetter. I kanten stod det att jag hade 18 minuter kvar att genomföra mitt köp. Men jag var ensam hemma. Jag hade inte nog med pengar.

Då gick det upp för mig. Jag hade en chans att se One Direction. Det fanns hopp.

Jag ringde först mamma. Jag visste att hon satt på jobbet men det sket jag i. Jag skrek ut hela den korta historien och avslutade den med "JAG BEHÖVER PENGAR". Mamma blev såklart lite chockad och började ställa frågor, men jag gjorde ganska snabbt klar att det inte fanns tid till det. Jag hade panik.

Mamma förde då över ca 3000 (!) kr till mitt kort, men pga att jag inte hade något personligt lösenord eller något liknande så kunde jag inte betala. PANIK. Jag ringde pappa och samtidigt satte jag på datorn och upprepade allting en gång till där. Och jag fick fyra biljetter. Igen. Snacka om tur. Jag rabblade upp hela historien igen fast denna gången för pappa, medan mamma fortfarande var kvar i den andra luren.

Pappa var tydligen ute och körde bil med ett skit tungt släp, så det var lite jobbigt för honom att läsa upp sina kortsiffror och sånt, men det gick. Jag genomförde allt, accepterade det som skulle accepteras (fast jag förstod knappt någonting då det var på danska) och klickade sedan på "Køp".

Då dök det upp en text på danska, ungefär "Du har nu slutfört ditt köp, kvitto kommer på mejl blablabla". Jag satt med mamma i ena luren och pappa i andra och läste högt och sakta av texten som stod på skärmen. Sedan blev jag tyst och bara stirrade. Det kunde inte vara sant. Det var för bra för att vara sant. Mamma avbröt tystnaden genom att säga "Så, bra, Grattis Agnes, nu måste jag jobba vidare. Hejdå!". Pappa sa också hejdå och la på.

Omg. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte just då. Men jag har för mig att jag studsade runt lite i vardagsrummet och gjorde små glädjeskrik.

Sen insåg jag att jag måste ringa min syster. Och Jenny och Vendela (dom andra två som var med). MEN INGEN SVARADE. Jag försökte ringa hem, på mobiler, skriva via Facebook. Tildas mobil hade ju såklart dött, Vendela var påväg till Småland och Jenny var nog bara inte där just då. Men hallå. Jag ville dela med mig av de goda nyheterna. Vara lycklig med någon.

Jenny och Vendela svarade sedan på Facebook, och dom blev skitglada. Tilda sa jag det till när hon kom hem och omg, skulle filmat hennes reaktion. Den var priceless.

Resten av veckan gick sedan jättefort. Jag sa det inte till så många av mina kompisar för att… Jag vet inte. Jag ville inte att det skulle bli en så stor grej av det. Jag ville vara glad ensam. HAHA.  

Igår vaknade jag klockan sju (tack kroppen för att du vaknar så tidigt woho). Såklart kunde jag inte somna om för att jag var så nervös. Jag gick därför upp, väckte Tilda, fixade lite saker, packade lite. Sen cyklade jag ner till stationen och köpte en tur och retur biljett till Köpenhamn. Tåget skulle gått 10.26, men blev lite försenat och gick ungefär en kvart senare. Det gjorde att vi fick byta tåg i Malmö, men vi hade tack och lov med oss Malmö-proffset aka Vendela, så det gick också bra ;). Dock var tåget mellan Malmö-Köpenhamn riktigt fullt, vi fick stå upp hela vägen.

Ungefär 12.05 kom vi till Köpehamn. Insläppet till konserten var 18.00, så vi hade lite tid på oss att göra vad vi vill (he he he he typ). Först och främst skulle vi leta upp Forum, där konserten skulle vara.  Så vi plockade fram vår lilla karta som vi skrivit ut så fint och började leka turister. Efter några om och men och kanske 20 minuter hittade vi Forum, och där var redan folk. Helt sjukt.

Vi ville inte börja köa riktigt än (vi hade sittplatser? Alla hade sittplatser? HAHAH) så vi gick samma väg tillbaka till stationen så att vi skulle kunna den också. Vi hittade tillbaka relativt snabbt och bara "wohooo… vad nu då?". Så vi stack och åt på Burger King. TACK OCH LOV så var kassörskan svensk, annat hade jag inte fattat ett skit HAHAH. Så vi satt och åt där ett tag.

Efter det fick vi för oss att vi skulle shoppa, och skulle vi gått direkt till vänster efter Burger King så hade vi hittat världens shoppinggata. Men nej. Här kommer de fyra efterblivna svenskarna som går till höger utanför Burger King för att där gå två extra kvarter (ca 45 min tog det?) för att sedan inse att shoppinggatan låg till vänster. Vilka genius vi är.

När vi väl kom dit hade vi kanske två timmar på oss att shoppa (vi hade bestämt oss för att börja gå till Forum 16.00) så vi satte igång direkt. Det var inte det lättaste kan jag säga dig. Fytusan vad folk det var! Och affärerna var så små och jobbiga och trånga och varma och det spelades på tok för hög musik och usch. Och jag började få min skoskav här. Wonderful.

Jag hittade iallafall ett par Dr.Denim jeans! Det har jag behövt länge så jag blev nöjd.

Innan vi drog till Forum tänkte vi att vi behövde något att äta så vi stack in på 7Eleven och köpte apelsinjuice, pastasallad, mackor och vatten. Sen gick vi till Forum (förbi bordellhuset HAHAHAH) och satte oss och började äta det där. Det tog slut fort. Och jag skulle komma att inse sen att det inte hade räckt med det, blev jättehungrig sen.

Under vår måltid hade vi x antal gånger hört fans skrika (det hade börjat bli riktigt mycket folk där) men vi hade inte tänkt på det. Vi insåg senare (när vi gick dit) att det fanns en anledning till att folk skrek. Niall och Louis stod och spelade fotboll på andra sidan ett uppsatt staket. Omgsweetjesusherregudvadskavigöranu.

 Vi började först och främst med att lyfta upp varandra, för staketet var riktigt högt. Tilda såg dom först, och freakade ut totalt. Sedan lyftes jag upp. OMG. Jag freakade inte ut som Tilda (för hon stod och grät) men jag tyckte att… wow. Det går inte riktigt att beskriva. Jag hade aldrig varit så nära mina idoler förr, aldrig. Och nu stod dom i livs levande på andra sidan av ett högt staket. (När jag skriver staket låter det typ som ett staket som finns runt hus, men det var typ 2 meter högt, i järn och täckt med en svart presenning så att man inte skulle se igenom.)

Dock är jag stolt för jag räddade en tjejs mobil. Den trillade ur hennes ficka mitt i havet av fans och jag bara "oh no" och typ superräddade den innan någon hann trampa på den.

Vi stod där en stund och försökte se, men insåg efter ett tag ett det var ganska omöjligt att se dom. Det var fans överallt, och alla försökte se killarna. Folk skrek, lyfte upp varandra och freakade ut totalt. Vissa hade klättrat upp på lyktstolpar, soptunnor, containrar, allt för att se dom. Men ja, vi fyra gav upp och gick istället till en parkbänk och började sjunga One Direction - låtar. HAHAH blickarna vi fick var helt underbara, folk trodde vi var helt dumma i huvudet. Men hallå, om man får skrika varför skulle man inte få sjunga? ^^

Vi satt på bänken i kanske halvtimme innan vi gick bort till kön, som hade börjat bli rejält lång. Jag skojar inte, den sträckte sig bort och förbi korsningar, vidare till nästa kvarter. Jag trodde vi var sist, men det var vi inte. Vi insåg efter ett tag att vi var ganska långt fram i kön.

En tjej som bodde i ett hus bredvid kön öppnade fönstret och satte på What  Makes You Beautiful, One Way Or Another och One Thing, så halva kön hade allsång. Riktigt coolt var det.

Relativt snabbt kom vi fram till arenan, vi stod nog bara i kö i en halvtimme. Alltså när det var vår tur att scanna biljetterna, jag var så sjukt spänd. Det var här det skulle avgöras. Var biljetterna falska? För jag menar hur mycket tur har man inte när man får bra biljetter en vecka innan konserten, som ska hållas hus en och en halv timme från där man bor? Sånt händer ju bara i filmer.

Men personen som skannade dom (en asiat hahah) skannade först en biljett, två biljetter, tre biljetter och sist den fjärde. Skannern gav ifrån sig ett pipande ljud vid varje biljett för att visa att den var sann, att den stämde. När dom sen sa "Välkommen" på danska visste jag inte vad jag skulle svara. Vi hade klarat det. Vi var inne. För åtta dagar sen hade jag inte vetat om det, men vi skulle se One Direction.

I sex månader, sen biljetterna släppets i November, har jag gråtit över att jag inte har haft biljetter. I ett halvår har en av mina största önskningar varit biljetter till One Directions konsert. Även längre än ett halvår har jag velat ha biljetter. Jag trodde aldrig att jag skulle få biljetter, fast att en liten bit inom mig ändå har hoppats att jag kanske kan få. Men det är bara sånt som händer i böcker och filmer, det händer inte såna som mig. Jag har inte ens tur. Inte i någonting.

Dock när jag fick biljetter till Justins konsert så dämpade det sorgen litegrann. Men det var inte alls samma sak. Visst, det var skithäftigt, awesome, fantastiskt på alla sätt och vis och jag gör gärna om det, men… Justin är inte min största idol. Överallt stod folk som kunde alla låtar och folk grät, skrek och höll på att svimma. Samtidigt som jag var en av dom så var jag inte det. För Justin är inte min största idol.

Men nu hade jag biljetter, och jag fattade inte ens det då. Vi gick in i arenan och dom andra blev nog också lite tagna, tror inte heller att dom hade insett det innan. Arenan var skitmysig, man såg scenen jättebra från nästan överallt i arenan! Stolarna var i fina färgglada färger hihi, minns att jag satt på en stol med grönt säte och gult ryggstöd.

Så vi gick då in, och det tog lite tid att hitta till rad 6 plats 25-28. Vi fick fråga en dansk snubbe om hjälp, och vi hann gå fel x antal gånger innan vi äntligen hittade. Och det var ju skitbra platser, faktiskt tyckte jag det. Well, okej, man kunde haft bättre, men det var ändå relativt långt fram, och längst upp så vi hade ingen flåsandes i nacken. Vi slog oss ner och bara njöt av att vara där. Det var riktigt coolt.

Men såklart blev jag kissignödig, så Vendela och jag gick och ställde oss i toakön kanske 18.45 Vid ungefär 19.00 började alla skrika och jag hörde musik. "Shit. Nu börjar det. Shit". Så Vendela rusade upp för trapporna (toaletterna var en våning ner typ) för att se vad det var som spelades. Det visade sig att det hade visats en bild på skärmarna där det stått "One Direction" och då hade ju såklart alla blivit helt galna, men direkt efter hade det kommit en reklam för skor. HAHAH. Sen spelades det om och om igen. Skor, kläder, One Direction (skrik), skor, kläder, One Direction (skrik). Så höll det på ett tag innan dom började spela Little Mix, Olly Murs och lite annan bra musik.

Precis innan halv åtta kom Vendela och jag in på toan (efter tre kvart -.-) Det fanns bara en toa. PÅ RIKTIGT. EN TOA. Eller alltså på andra sidan fanns lite fler toaletter, men det var stopp i dom fick jag höra av Tilda sen. Hur tänker man när man bygger en arena och bygger dit en toa för publiken… What.

Så precis när Vendela kom ut från toan så släktes lamporna i arenan och ALLA började skrika. Musik startades och Vendela och jag bara "SHIT" och rusade bort till våra platser. Det visade sig att det var "förbandet". Egentligen var det ju inget band, utan en tjej som hette Camryn (?). Hon var riktigt duktig faktiskt, och fick igång hela arenan med sina egna låtar och några andra låtar bla What Doesnt Kill You (Stronger). Hon höll på från 19.30 till kanske 19.45-50 Efter henne var alla riktigt taggade och uppvärmda och 100% beredda på One Direction. Men nej. Det blev en paus på kanske 20 minuter (det behövdes dock). Direkt när lamporna tändes igen så rusade jag ner och köpte en popcorn, en Coca Cola och en vatten. Det behövdes då Tilda var snurrig och jag skiiiiiithungrig. Så det tryckte vi i oss lite halvsnabbt, sen stack Jenny och Tilda på toa. När dom var iväg hände allt roligt haha. De bra låtarna som alla kunde och sjöng med till spelades. Gangnam Style spelades, och alla dansade till. Uttjatat låt, men ändå ganska coolt när en hel arena kan den och kör sing-along ;)

Mitt under Gangnam Style släktes lamporna. ALLA BÖRJADE SKRIKA, INKLUSIVE JAG. Fast… VAR VART TILDA OCH JENNY? Jag fick lite smått panik, dom kunde ju inte missa inledningen, som var en liten film som visades på skärmarna där alla killarna visades. Helt plötsligt, efter någon minut kom Jenny. Puh vilken lättnad, tänkte jag. Men det var bara Jenny. Tilda var tydligen kvar på toa. ASDFGHJKL. Samtidigt som jag skrek av lycka för att killarna bevisligen var påväg, växte bara paniken för Tilda. Det gick säkert bara några minuter, men det kändes som tre timmar innan Tilda äntligen kom. Så, nu var vi tillsammans igen och konserten kunde börja.

Inledningen kändes jättelång, men äntligen kom killarna ut. Först kom Liam. "It feels like we've been livin' in fast forward…" var det första jag hörde av någon av dom. Och jag skrek. En efter en klev dom upp på scenen. Och jag skrek. Som aldrig förr. Jag förvånade mig själv genom att inte gråta. Jag grät ingenting faktiskt. Men jag skrek. Och skrattade. Och vissa tillfällen under konserten bara ställde jag mig helt stilla med händerna rakt upp i luften och bara njöt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag fattade dock inte att dom stod där nere, livs levande, dom riktiga One Direction. Det kändes som om jag tittade på en film. Eller ett youtube-klipp. Eller något liknande.

Dock sparkade jag av mig skorna mitt under konserten pga hemskt skoskav. HAHAHAH åh.

Dom var så bra. Riktigt riktigt riktigt bra. Tror inte det var playback någonstans, och nästan allt var rent och fint. Dom hade inget inövat tror jag inte, utan rörde sig bara helt random till musiken. Och gosh vad snygga dom var. En nackdel var dock att dom var fem stycken, så man visste inte riktigt vart man skulle titta. Blev tyvärr (eller något) att jag tittade mest på Niall. Gosh. Han var ännu snyggare (om möjligt) i verkligheten. Och Louis lät ännu bättre i verkligheten än på skivorna, hans röst lät som en ängels. Och Harry sjöng på ett jätteroligt sätt (som man sett på bilder) med liksom hakan uppåt. Så snygg. Liam och Zayn var bara allmänt super. När dom syntes på de stora skärmarna. Åh. Mitt stackars svaga hjärta.

Detta var den bästa kvällen ever. Utan tvekan. Alla moments. Alla låtar. Alla snygga dansmoves. När Louis sjöng "So Hard" och pekade på Nialls skrev (♥). När dom vinkade till publiken. När dom kastade ut handdukarna i publiken eller sköt ballonger i varandras huvuden. När dom bara studsade runt som idioter. När dom drack vatten. När dom viskade i varandras öron. När Liam och Zayn brottades. När Harry rappade One Way Or Another. När Niall skulle prata med australiensk accent. När dom skulle dansa en dans för att imponera på tjejer. När dom pratade emellan låtarna. När Niall sa att han älskade Danmark. När dom sa att vi var "sexy people" eller "beautiful people". När dom flög över arenan på "this big floating platform" (enl Harry). När dom ställde sig, tittade ut i publiken och bara log. Nialls skratt. Harrys blick. Liams käklinje. Louis ögon. Zayns vener på halsen. Just att det var dom. Mina idoler. Livs levande. Bara några meter från mig. Allt var perfekt. Allt.

This was the best night of my life.

Och jag är riktigt nervös.
Men nu bär det snart av mot Danmark, så vi ses imorn! :)

Okej. Ursäkta mig men jag har faktiskt ett liv, därav bristen på uppdatering.
Igår va ingen bra dag. Den hade sina höjdpunkter, men över lag var den typ... Skit.
Jag gjorde dock muntliga nationella i engelska, inte för att det var en höjdpunkt, men nu har jag vara två delar av matte nationella kvar av alla nationella proven. Gud vad skönt. Känns som att dom nationella har gått skit fort, och dom första i svenska var nog jobbigast.
Sen igår så... Ja vad gjorde jag mer. Bussen kom aldrig till linne (den som ska köra oss till väster så att vi kan ha hemkunskap) för tydligen, SÅDÄR EFTER TRE ÅR, är det för kort sträcka att köra på för att man ska 'få köra'. Så nu måste vi ta oss dit själva. Visst, inget mig emot, men varför kommer dom nu när det är ca fyra veckor kvar. Dom har trots allt skjutsat oss i tre år. Så ja, vi missade då hemkunskapsprovet. Inget mig emot då jag knappt ens pluggade till det.
Sen så... Ja. Jag var på kör, och efteråt stannade jag och tre andra kvar för att skriva en 'födelsedagssång' till en annan i kören som snart ska ha fest. Det var lite mysigt.
Men annars igår så låg liksom en mörk filt över mig. Mycket berodde på att One Direction spelade i Sthlm igår, och jag var inte där. Alla på min Facebook såg dom och träffade dom och pratade med dom och stod en och en halv meter från dom och hade världens bästa platser på konserten och hade ögonkontakt med tre av dom och SLUTA. Jag blir så deppig. Fast att jag inte borde bli det med tanke på att jag ska se dom imorn, så blir jag det ändå. Dom spelade trots allt i Sverige, med plats för typ 40 000 pers, och det missade jag. Jag är ju liksom ändå svensk och det skulle vara så kul att se dom i mitt hemland.
Med tanke på att jag ska se dom imorn. Jag. Ska. Se. Dom. Imorn. Nej. Jag har inte fattat det. På riktigt. Med Justin kändes det bara obeskrivligt, men jag insåg iallafall det. Detta har jag inte ens insett. Det är så obeskrivligt. Sen i november förra året har jag fasat för denna veckan som 'snyftveckan' eller 'den hemska veckan'. Fram tills för sex dagar sen. För då fick jag biljetter. Jag fattar det inte. Jag kommer inte fatta det. Det är för bra för att vara sant.
Men varför skulle allting gå enligt planerna imorn. Vi går säkert vilse eller tappar biljetterna eller blir bestulna eller kommer för sent eller sitter så långt bak så man inte ser ett skit. Se, det är för bra för att vara sant. Så varför skulle allting bara gå som vi vill.
Jag kommer nog inte inse förrens vi står där imorn. I samma lokal som dom. Och dom kommer ut. Och jag är i samma rum som dom. Fast nä, inte ens då tror jag att jag kommer att inse.

Det är väl typ det enda bra.
Hade matte i nationella idag... USCH.
Sen har jag rensat bilder på min mobil, blev äntligen klar. Har sammamlagt raderat ca 3000 bilder, skönt.
Annars har jag bara varit trött och haft huvudvärk. Och ikväll ska jag lägga mig tidigt.