Nämnde ju igår att jag i helgen bröt ihop. Jag grät i säkert en och en halv timme medan jag pratade med mamma, och tack vare det samtalet fick jag mer rätsida på vad jag vill.

Jag vill mycket. Och jag gör mycket. Just nu går jag i skolan, umgås med mina kompisar, dansar tre gånger i veckan, sjunger i kör, övningskör och pluggar till körkortet, jobbar då och då, sjunger i en ensemble, spelar gitarr i en ensemble, tar sång- och gitarrlektioner samtidigt som jag försöker vara en bra dotter osvosv. Det tär på mig, framförallt när jag är en människa som inte klarar av att ha alltför många bollar i luften då jag har sjukt hög prestationsångest och lätt oroar och stressar mig själv.

Samtidigt som jag vill lyckas bra på prov så vet jag att jag inte kan misslyckas när jag står på scen och spelar gitarr och därför får jag panik. Jag vet helt enkelt inget vad jag ska plugga på/lägga tid på. Ämnet jag får ett betyg i eller låten jag ska framträda på scen? En läxa kan man göra klart på en timme, en låt blir man aldrig klar med. Den kan man öva på i evigheter. Men de vanliga ämnena är kanske viktigare, borde jag lägga mer tid på de istället? 

Samtidigt som detta cirkulerar i mitt huvud vill jag ta körkort. Jag står faktiskt mycket hellre i början av sommaren med ett körkort än med toppbetyg. Konstigt, isn't it? Plus att jag vill lyckas på dansen. Har sex danser jag ska kunna om lite drygt två månader. Och jag kan inte dem än. Och kören orkar jag inte ens tänka på.

Och det är här det knyter sig i min hjärna. Jag vill prioritera saker framför de "vanliga" skolämnena (svenska, engelska, samhälle, historia). Estetämnena, dansen, körkortet, allt går före. Men är inte skolan viktigare egentligen?

Alltså. Krasst sett. Om jag vill bli något där det behövs. Men det vill jag inte. Jag vill gå Bjärnums Musikteaterskola efter studenten, och efter det vill jag in på en musikhögkola. Och det är audition som räknas då. Och då behöver jag inte högsta betyg i typ historia. Så att eh?

Förra våren satt jag i samma situation som nu, nämnligen att jag gjorde för mycket. Jag satsade och ville för mycket. Så det slutade med att jag fick plocka bort saker från min "fritid", nämnligen pianot och orgeln. Samma sak tänker jag göra nu, eller nästan. Med tanke på att jag tänker ta teorilektioner till körkortet (som är tisdagar, onsdagar och torsdagar kl 16.40-18.00 :))))), sämsta tiden och dagarna) så kommer jag ta ett steg tillbaka med kören. Har sjungit i kören utan några som helst uppehåll i 11 år, och känner att då vi inte har något "viktigt" i vår (det enda viktiga vi har missar jag pga dans) så kan jag lika gärna hoppa över de övningar då jag inte har tid. Jag ska inte ta en paus eller så, vill bara inte känna mig tvingad att dyka upp på alla körlektioner. Orkar helt enkelt inte. 

Jag tänker också ta ett steg tillbaka med skolan. Japp, saken som ska komma först och inte får prioriteras bort tänker jag ta i andra hand. Självklart tänker jag lägga krut på estetämnena men inte de andra. Känner att jag inte har någon nytta av dem eller av betygen jag får. Det avgör inte hela min framtid om jag får C eller A i engelska. Och om det skulle göra det, så är det inte helt omöjligt att läsa upp betyget senare i livet. 

Så denna våren ska jag ägna mig åt mina kära estetämnen i skolan, som jag tycker är fruktansvärt roliga. Även körkortet, som jag mer än gärna vill ha i början av sommaren. Tänker också lägga krut på danserna, mina framträden och mitt instrument. Vill inte misslyckas på scen, plus att jag tycker det är sjukt kul att uttrycka mig estetiskt. 

Står hellre i sommar och känner att jag haft en rolig vår där jag lagt min tid på saker jag tycker om, än att jag känner att jag gjort en massa saker jag stressats av/känt mig tvingad till att göra. Har hellre lite fesna betyg än A rakt igenom, om det innebär att jag mår bra. Hatar att stressa och vill inte lägga ännu en vår av mitt värdefulla liv på det. 

Så nu för att få mig på bättre tankar tänker jag lyssna på Magnus Tingsek och ta en dusch, sen ikväll ska jag se klart Harry Potter och Hemlighetens Kammare som vi började på igår. Det är viktigt att känna att man kan ta det lugnt, och det känner jag nu.