Jag mår så dåligt. Ja det gör jag. Och det är okej att må dåligt. Det är okej att berätta om det. Jag är inte ensam om att känna såhär.

Inte fan får det mig att må bättre.

Jag är så fruktansvärt stressad. Ända in i den djupaste delen av mig själ. Jag badar i läxor, krav och saker jag måste göra. Jag sitter fast. Jag kommer inte loss. Jag vet inte var jag ska börja.

Jag bara gråter. Hela tiden. Har gråtit i säkert tre timmar sammanlagt idag. Är det meningen att jag ska känna såhär? Är detta en del av det som kallas tonåren? Är det meningen att jag bara ska bita ihop och stå ut?

Jag har inte tid att vara i skolan, för jag har så mycket som måste göras och bli klart. Jag känner inte att jag hinner med skolan pga läxorna jag fått i skolan. Skoldagarna stressar mig något enormt. Men skolan är ett krav, och jag måste dit. Jag orkar inte. Snälla sluta. Ta mig härifrån.

Jag har ingen lust att göra något. Min livslust är borta. Jag vill inte dö, jag älskar livet, men just nu handlar mitt liv bara om att överleva. Och jag gör inte så bra ifrån mig. Jag kommer nog komma sist.

Hjälp mig, någon. Är inte detta ett rop på hjälp så vet jag inte vad som är det.

För första gången på... ett och ett halvt år? Klippte mig senast i november 2013.

Frisören klippte på sina ställen 1 dm, på andra bara några cm, då mitt hår var väldigt ojämnt.

Men shit vad skönt det är. Älskar mina numera välmående fluffiga toppar.

Fick rita dit lite svarta bollar då jag inte har byxor på mig på bilderna. De övre är före och de under är efter.

Gruppen jag dansat i halva mitt liv lades idag ner. Kommer sakna den på tisdagskvällarna, och kommer sakna alla underbara människor i den.

Dansshowen gick så bra. Den var så himla rolig. Fan vad jag älskar att dansa.

Är jämt så glad
Är jämt så duktig
Får bra betyg
Presterar bra på scen
Skrattar
Har roligt
Lever det bästa livet som finns

Går in i väggen
Hinner inte bromsa
Allting slår till
Allt som innan varit roligt
Vänds emot
Får taggar
Sticker till
Gör ont
Lämnar märken

Vill så mycket
Orkar så lite
Känner så mycket
Visar ingenting

Det är bara att resa sig
Jag är gammal nog att reda mig själv

Jaha.
Då var det dags för det årliga "hur-fan-blev-det-maj-det-var-nyss-februari"-inlägget.
Jag blir lika förvånad varje år. Seriöst. Vart tar tiden vägen? Ju äldre ju blir desto oftare känns det som om jag sitter här och undrar hur tusan det blev maj månad. Och som varje maj har jag för mycket att göra och för lite tid.

Nästa vecka kommer bli stressig som attans. Ska dansa typ varje dag och skriva uppsatser och prov och hinna kolla på en föreställning och försöka hinna med livet och tja. Jag kommer bergis få feber på söndag nästa vecka när allt är över.

Idag har jag skrivit uppsats. Hela dagen. Eller okej övningskörde till Röke och tillbaka i förmiddags, men annars har jag bara suttit framför datorn och skrivit en filmanalys. Tre sidor och åtta timmar senare är jag dock äntligen klar. Imorgon och i övermorgon ska jag plugga lite till igen, sticka ut och springa och städa huset.

Tack vare att jag beslutat mig för att ta körkort så är jag lite sådär smått stressad hela tiden. Har bokat uppkörning och tid att skriva provet och känner att fram tills jag tagit körkortet kommer jag vara konstant nervös och stressad.

Sen att jag har så många ställen att sjunga på underlättar inte. Ska sjunga på ett bröllop om två veckor. Veckan efter ska jag vara med i en solistkonsert på sju olika låtar. Sju. Ska sjunga en egen låt och kompa mig själv på elgitarr, sjunga solo i en låt med sångensemblen, kompa en låt på piano, kompa en låt på gitarr, kompa två låtar på mandolin och sjunga stämma på en låt. Inte alls stressande :))))
Sen ska jag och min syster vara förband till en humorkonsert eller något liknande i slutet av maj, och på nationaldagen ska vi sjunga ute i en liten by. I mitten av sommaren ska jag också sjunga i Vankiva kyrka och tja, efter det kan jag nog andas ut.

Och ja, sen ska jag gå ut tvåan också, helst med finfina betyg och även överleva de resterande veckorna. Plus att jag måste dra tummen ur röven och skaffa mig ett sommarjobb. Jag kommer gå in i väggen snart eller något.

Men ja. Tiden går lite snabbare än vad jag hinner med. Får försöka skynda mig lite så att jag inte missar något.

Åh juste, jag har blivit besatt av Ylvis. Jag som trodde jag var för gammal för att fangirla. Men nej. Attans.

Den kom plötsligt, utan förvarning. Saknaden. Sorgen. Undangömd så länge, fortfarande så smärtsam.

Senast jag köpte ny mobil var den 1 juli 2012. Då köpte jag min älskade iPhone 4s som troget funnits vid min soda varje dag sen dess. Den uppdaterades aldrig men funkade någorlunda bra ändå.

Fram tills för nån månad sen. Då började appar crasha och funktioner i mobilen sluta fungera. Den hade länge varit lite sådär fesen med att spara kontakter och sånt, men det gjorde inget. Men då för en månad sen så kände jag att nja, kanske är dags för en uppdatering.

Så här sitter jag nu men en iPhone 5s. Den är bra, fin och fungerar utmärkt. Dock är den så snabb på allt så jag känner mig som en pensionär som aldrig hållit i en mobil förr, apparna öppnas ju direkt. På bara någon minut har jag kollat igenom det som kunde ta tio på min gamla.

Förhoppningsvis håller denna lika länge som min kära 4s. Jag kommer aldrig glömma dig, älskade 4s.

Har inte så många bilder här än heh.