Nu är dansen igång igen. men den är inte som vanligt.

Började dansa i Showdansgruppen när jag var 8-9 år gammal, och dansade där fram tils i somras, då jag kände att nä, nu är det dags för lite förändring. Så nu har jag börjat hos Dansstudio14 och shit, jag kan inte vara mer nöjd än vad jag är just nu. Dansen har blivit roligare än någonsin och jag får såna sjuka endorfinkickar varje lektion. Älskar det här. Älskar dans.

Bild från Rock The Night.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm. Sådeså.

Har basically shoppat, varit på ABBA-museet och tagit panorama-bilder.

Idag red jag vanlig häst (=inte islandshäst) för första gången på två år. Det kändes helt sanslöst konstigt. Men det var kul.
Gjorde det ute hos Ida och Tova. Jag och Emelie körde nämnligen ut och hälsade på hos dom. Det var jättetrevligt. Det kändes inte som om det var två år sen vi träffade dom senast, och det är ganska sjukt.

...................

Blogginlägg från januari:

...................

Ett halvår senare:

8 mm. Jag lyckades.

Midsommaren spenderades med Alice och hennes vänner. Jag sjöng även i hembygdsparken.
Dagarna efter kollade jag och Alice på ungdomsfilm, klättrade på tak, skejtade och stannade uppe hela nätterna.

Alltså shit, vilka spänningar som släppte idag.

Skrev igår att jag var i Kristianstad och gjorde en grej men ville inte säga vad. Kan säga nu att jag skrev teoriprovet, och trots att jag pluggat flera timmar i veckan i två månader så var det sjukt svårt, men jag klarade det! Idag var det då dags för uppkörningen, som jag varit mer nervös över. Men kvart över fyra fick jag berättat för mig att jag klarat uppkörningen och jag fick lycklig köra tillbaka bilen till körskolan. Själv. (visserligen med min lärare körandes i bilen bakom, men ändå)

Detta är så himla skönt. Jag har varit nervös och våndats över detta i flera månader, till och med drömt mardrömmar, men nu är det äntligen över. Trodde ärlig talat inte att jag skulle klara uppkörningen, men det gjorde jag, och nu sitter jag här, en trött, sliten, lättad och ganska glad nybliven 18-åring.

Skolavslutning och halka idag. Sjukt skönt att få sommarlov. Lär dock inte kunna slappna av förrän om typ tre veckor. Ha de.

Du stiger över gränsen. Du är äntligen framme. En tyngd lättar från dina axlar och trots att du varit på en lång resa vet du inte om att det strax kommer börja en till. Du tror du har nått friheten, tryggheten och rättvisan. Eller?

På ryggen har du din ryggsäck, och i den finns allt du för tillfället äger och behöver. Du försöker se positivt på hela situationen. Försöker se det som är bra i ditt liv.
Du ser dig omkring. Du är rädd. Helt ensam är du. Ingen annan hade råd att följa med dig. Din familj och släkt är kvar i landet du flytt från. Du hoppas kunna skaffa ett ställe att bo på och ett jobb i det nya landet, så att du kan ta hit din familj och försörja den. Här, där frihet, trygghet och rättvisa råder. Eller?

Du reser till en stad. När du stiger av bussen och ser dig omkring känner du att, ja men det här känns bra. Det här kan gå. Hoppet tänds och ett lugn infinner sig i dig. Du ser inget våld, inget blod, inga exploderade byggnader. Du ser heller inte de föraktfulla blickarna som kastas mot dig och hur människorna omkring dig tar omvägar för att slippa gå nära dig. Du ser bara friheten, tryggheten och rättvisan. Eller?

Du börjar med att försöka hitta ett ställe att stanna på över natten. Du går fram till en kvinna och frågar henne på engelska om hon vet något om något vandrarhem i närheten. Hon blänger på dig och svarar inte ens utan går vidare. Du blir lite förvånad men antar att hon inte förstår engelska och försöker därför med en ny person. Denne snäser åt dig på sitt hemspråk och du backar förvånat undan. Du förstår inte. Detta är ju landet av frihet, trygghet och rättvisa. Eller?

Du märker snabbt att hitta en bostad är svårt. Trots att du försöker förklara att din familj som är kvar i landet du kommer ifrån kommer dö om de inte flyr snarast, och att en simpel bostad hade varit tillräckligt för familjen, så blir du nekad en plats att bo på. Tydligen är det andra människor som går före när det gäller att få bostad. Vuxna människor som bor hos sina föräldrar men som nu känner sig redo att flytta. Du förstår inte. De har ju redan ett hem, en familj, nånstans att bo. Du är hemlös, och din familj är i fara. Du börjar tvivla på landet av frihet, trygghet och rättvisa. Eller?

Du letar vidare. I landet du kommer ifrån är du högt utbildad och har mycket kunskap, och därför kan du prata engelska utan större problem. Trots att du gör det och trots att personerna du pratar med också är duktiga på engelska, får du höra att du måste lära dig landets egna språk. Ett språk helt olikt något du någonsin hört. Du förstår inte. Du kan ju kommunicera helt utmärkt som det är, varför måste du lära dig ett språk till?Är detta verkligen frihet, trygghet och rättvisa?

I landet du kommer ifrån var du jagad på grund av dina åsikter och vad du trodde på. När du steg över gränsen till det nya landet trodde du att förföljelsen var över. Du hade fel. I det nya landet är du utsatt, hånad och utfryst av samhället. Vad du än gör kommer någon och klankar ner på dig, trots att det enda du gjort är att existera. De anklagar dig för att du tagit deras pengar och våldtagit deras kvinnor. De skrattar åt ditt utseende och skriker fula ord efter dig. Du har inte gjort någonting men blir ändå utsatt, du börjar därför förlora hoppet. Du förstår inte. Vad har du gjort mot landet som präglas av frihet, trygghet och rättvisa?

I dina ögon är ni alla lika. Du är människa och de är människor. Du anser att ni förtjänar lika. Det tycker inte invånarna i landet du kommit till. De tycker att de ska ha det bättre, för att de anser sig vara "riktiga invånare". De kräver mer pengar trots att de redan har vad de behöver, de skyller brott och kriminalitet på dig trots att du inte gjort någonting och värst av allt, de vill ha dig ute ur landet. Det vill att du ska åka tillbaka till landet du kommer ifrån. Det isar i din mage. Du förstår inte. Du flydde ju av en anledning. Varför gör landet av frihet, trygghet och rättvisa såhär mot dig?

Du ser över din axel. Inte trodde du att det skulle sluta såhär. I din ficka har du, för första gången sen du lämnade landet du flydde ifrån, pengar. Men de är inte bara till dig. De är till hela din familj. Till din släkt. Din stad. Invånarna i detta landet landet tyckte att det var bättre om du fick hjälp på plats istället. Så därför flyr du nu från frihet, trygghet och rättvisa. Landet du lämnar bakom dig stirrar dig i nacken och invånarna klagar ännu på din närvaro. Trots att du inte gjort mycket väsen av dig ber de dig att gå. Du fyller deras land, säger de. Du förstår inte. Är inte världen allas?

Aldrig trodde du att du skulle fly tillbaka till ett land fyllt av blod, krig och orättvisa. Men du flyr från ett land där folk ser dig som avskum för att du tror på din Gud och för att du ser ut som du gör. Ett land som påstår sig accepterande och neutralt. Och trots att det får 13% av befolkningen att le och jubla, lämnar du nu landet av frihet, trygghet och rättvisa för gott.