Its been a year since I last saw your eyes
But still I have feelings for you

Idag konfirmerade Tilda sig. Minnen. Minnen. Minnen. Mer minnen. Jag drunknar i dom.
Åh. Jag saknar konfan så sjukt mycket. Och allt därtill. Skulle så himla mycket velat vara konfaassistent om det inte var för att jag har för lite tid.


Tildas och min agenda.

Lyssnade igenom en massa gamla låtar idag (eller igår men whatever).
En massa Sofijah - låtar.
Lyssnade mycket på henne när jag var typ 11-12 år gammal och trodde jag var typ deprimerad VILKET JAG INTE VAR för nu i efterhand inser jag hur bra jag hade det.
Men alla minnen kom tillbaka.
Tankarna, minnena, låttexterna.
Kan fortfarande några texter, omg haha. Dom har faktiskt satt spår i mig.
Tiden då jag låtsasdeppade och trodde jag hade problem, medan mitt liv egentligen var typ perfekt.

Lyssnar jag på låtarna jag lyssnade på för bara ett år sen så strömmar minnen. Minnen som bara jag har. Minnen som ingen vet om, som jag delar med mig själv. Alla tankar jag tänkte, alla blickar jag kastade, minnen.
Minnen. Överallt. Jag vet inte om jag gillar dom eller ej.

"håll hårt i min hand när änglarna faller
säg ingenting bara håll mig i handen
du är det finaste jag vet, det finaste jag vet"

Tre år sen och en väldigt dramatisk jag.

Kollade igenom en massa gamla bilder tills morgondagens inlägg och hittade dom här från 2011.

VARFÖR ser jag inte ut så nu. Varför är jag inte så söt längre. Usch.  

Fast, samtidigt, kolla vilken cooling jag var.

Helt sjukt ju. Att folk inte var rädd för mig ;) (diggar redigeringen... eh)

Ett fint minne.

Åh, jag har så många fina minnen. På riktigt, jag vet inte vad jag ska ta.
Och jag har så många fina minnen från olika ställen, typ stallet, hemma, konfan, mina kompisar, skolan, osv, osv.
Men om jag måste välja något så får det nog bli ett Misty-minne. Vilket minne ska jag då ta? (finns för många att välja mellan)...

Jag skriver "lite kort" om två av dom. Båda av dom är från klubbtävlingar, som ingen fotade eller filmade, lite därför jag vill skriva ner det oxå... Glömmer det annars.

Den första var den 4/10-2010. Det var en maskeradhoppning i stora ridhuset på Röinge. Alla var nervösa, väl förberedda och utklädda. Så som det brukar vara på klubbtävlingar.
Jag var en cowboy. Jag hade min farfars skjorta, mina egna chaps (såna som täcker hela benet som en riktig cowboy), min farfars cowboy-hatt runt halsen och en skarf också om jag inte minns fel. Jag red Misty barbacka, det var vår lilla grej, det var det vi var bäst på. Jag hade ingenting på henne förutom ett träns (som bara hade bett, pannband och käkrem, så enkelt som det kunde bli. Jag hade tagit av resten från tränset för jag tyckte om det som bäst när det var så).
Jag minns när vi skulle rida fram och vi red ute i den största paddocken. Det var ganska mörkt, så vi såg inte jättemycket. Vi var ganska många som red, det var folk överallt. Allas hästar var supersmyckade med fjärdar och färg och allt man kan sätta på en häst, förutom Misty. Åh hon var så vacker.
Vid såna här sammanhang brukade Misty vara som jobbigast, hon brukade gå precis vart hon själv ville, och jag brukade vara sur på henne. Men denna gången skötte hon sig exemplariskt. Hon gick precis vart jag ville, och ovanligt fint dessutom. När jag galopperade fram galopperade jag längst med staketet på den stora paddocken och åh vad jag älskade livet just då.
Sen när jag hade ridit fram klart så gick jag och Emelie in i ridhuset för det var vår tur. Vi skulle hoppa 60 cm båda två, och hon skulle hoppa Mulle. Emelie hade klätt ut sig till en tjuv tror jag, och hon och Mulle såg helt underbara ut tillsammans när dom hoppade haha! Dom hoppade till låten So What, med Pink tror jag? Ni vet den "so so what, i am a rock star, na na na na na, and i dont need you..."? Den hoppade hon till! (vet inte varför jag minns det).
När det var min tur och hoppa så gav jag Misty galoppfattningen och smällde till med spöt några ggr haha då hon brukade vara riktigt sölig på att hoppa, men hon fick en rejäl fart och hoppade alla hindren i galopp, vilket är riktigt bra för att vara Misty! När jag satt på Misty så var jag oslagbar, jag satt som klistrad på hennes rygg. Vi flög över hindren och åh. Jag vill inte glömma denna klubbtävlingen, för även om den inte var så fantastisk, så var iaf Misty det.

Det andra fina minnet är också från en klubbtävling, men denna gången var det maskeraddressyr i Tyringe. Jag minns inte så mycket från själva tävlingen, minns bara hur jag mådde just då. Med andra ord ganska bra.
Detta var våren då vi flyttat till stallet, så det mesta var ganska nytt. Misty hade varit på semester hos sin ägare och kom bara några dagar innan maskeraddressyren. Med andra ord visste ingen elev vem Misty var (förutom dom från Röinge), och det var en underbar känsla. Folk bara tittade på henne och pekade och sa: åh vem är det? Vilken söt häst!
Och jag som då kände Misty sen länge innan, stod där och pratade och berättade för dom som om hon var min. Det låter egoistiskt, javet, men alla som någon gång har gått på ridskola och fått dela sin favorit med tjugo anda elever vet vad jag menar. Jag kände Misty bäst. Det var en sån härlig känsla. Det betydde också att ingen annan ville rida henne, det var bara jag. Åh.
Denna gången var jag utklädd till en ängel. Eller, inte ängel som i glitter och vingar och rosa, utan en diskret ängel. Jag hade en vit tunika, vita strumpbyxor, och min hjälm. Punkt. Det var det enda. Inga skor, ingen sadel, ingenting. Såklart hade jag träns, men inget mer. Det var så vackert. Hade dock tänkt att ha ett horn i hennes panna först, men det skakade hon av sig...
Och Misty gick jättefint den gången. Hon fattade galopp där hon skulle, svängde där hon skulle, stannade där hon skulle och åh jag var så stolt över henne. Hon var min lilla ängel. Hon var också på så bra humör denna gången, vilket hon inte alltid var. Och vädret var jättefint. Åh.
Det som har gjort mig mest ledsen efter detta är att ingen tog bilder när jag red. INGEN. Här red jag min älskade älsklingshäst på det som skulle bli våran sista och vackraste klubbtävling, och ingen fotade oss. Så många gånger jag har gråtit över detta. Så mycket jag gråter nu.

En bild togs på mig denna dagen. Jag ser ut som något fult, och Misty har fortfarande sitt missbildade horn i pannan haha, men det var typ så jag... Såg ut. Åh vad önskar att någon hade fotat oss.

(inlägg sen förra året)

Var i kyrkan igår och lyssnade en stund på Daniels band Malkut (?). (Daniel är en av våra coola präster, vi har bara coola präster).
Och då såg jag konfaledare, konfirmander och åh. Jag ville bara bli en av dom. Sitta där, 14 år, o-konfirmerad och skriva i min lilla gudstjänstlogg. Jag vill också på läger, träffa nya människor, se vackra ansikten, känna lycka, göra jättetöntiga namnlekar, titta på folk, sova för lite om nätterna, gå runt i mysiga kläder hela tiden. Även fast att jag var mitt i att hitta mig själv under min konfa-tid, så var det ändå något av det bästa och roligaste jag någonsin gjort. Jag vill på riktigt tillbaka. Framförallt till den dära kvällen, då vi hade psalmfestival. Tror det var näst sista kvällen. Eller sista. Jag satt längst ut till kanten och kollade på dom som "uppträdde". Och på en speciell människa. Och sen efter psalmfestivalen gick jag och la mig, och spelade upp alla underbara stunder om och om igen i mitt huvud. Ögonen. Armarna. Som jag också såg igår. Alltså ÅH. Jag vill tillbaka.

Usch nej. Jag vill vara konfirmandledare sen någon gång, vet dock inte om det blir något av det. Det hade varit jättekul. Åh vad jag vill tillbaka.

... Och här är ett utdrag från det. Tyckte det var bra, och det stämmer jättemycket nu.

"...Fast egentligen ska jag inte klaga. Jag har ett bra liv. Jag har två armar, två ben, fungerade lungor, ögon och öron. Jag har inte cancer och jag får gå i skolan. Jag måste inte ta en massa mediciner. Mina föräldrar är inte döda. Jag är älskad. Jag har vänner och är inte mobbad. Jag är inte överdrivet fattig. Jag mår relativt bra. Så varför klagar jag?
Jo för att jag kan klaga. 
Jag kan reta mig på småsaker för att jag har det bra.
Jag har det bra.
När jag intalar mig det kommer jag på en massa saker som inte är bra. Saker i hemmet, i stallet, med mina kompisar, att jag är forever alone. Men jag har det ganska bra.
Eller det beror på vad man jämför med?
Man jämför sig oftast med folk i Afrika (nu drar jag alla i Afrika över en kam och det är taskigt men ni fattar), och jämfört med dom har jag det bra.
Men har jag det dåligt jämfört med någon?
"Ja jämfört med kändisar! Mycket pengar blablabla"
Nej. Jag skulle inte vilja vara en kändis (om det inte var för att jag typ blev känd pga att jag var Niall Horans flickvän elr ngt sånt haha). 
Men annars skulle jag inte det. Tror jag inte. 
Jag har det bra. Och dåligt. Men det är jag själv som gör det dåligt, ingen annan. Det är jag som letar felen med mitt liv..."

Så. Läs och tänk. Nu ska jag göra läxa och äta. Fast jag åt nyss. Men ska äta lite till hehe.

Btw vaknade i morse på ett underbart sätt. Kände hur något rörde sig bredvid mig så jag vände mig om. Då hade Tilda lyft upp kära MeeShee i min säng. Åh. Jag vill vakna bredvid min kanin oftare <3

När man kollar på inlägg för typ ett år sen, och inser hur mycket jag har förändrats. Jag var nog inte riktigt mig själv för ett år sen. Jag försökte vara någon annan, jag försökte vara den person jag "ville" vara. Men man kan ju inte bara ändra på sig själv.
Jag menar, min blogg hette från första början denjagvillvara.bloggplatsen.se. Bara namnet "avslöjar" att jag inte var trygg i mig själv.
Nu är jag nog mer mig själv. Jag mår bättre. Fast att jag ofta når dåligt, så är det "naturligt" dåligt. Jag har hittat mig själv mer. Jag är jag. Försöker att inte påverkas av andra.

Stora bilder O.o
Första bilden är från början av åttan, den andra bilden är för ett år sen (O.o) den tredje i början av nian och den sista... Nyss typ ^^