Idag har varit en konstig dag. Det har varit för varmt för att vara ute, men det har inte funnits något att göra inne. Därför har jag haft väldigt tråkigt.
Allt började med att jag vaknade halv sex av att det åskade. Jag brukar inte vakna av sånt, men det mullrade något förfärligt. Var vaken i säkert en timme innan jag somnade om igen/innan åskan försvann. Tog denna bilden, bara en av alla blixtar.

Efter det så... tja, gjorde jag inte så mycket mer. Rensade garderoben, spelade lite elgitarr och satte mig i källaren och skrev lite.
Eller förresten, vid tre stack hela familjen till mormor och morfar för å fira morfar på födelsedagen. Det var mysigt, om än lite väl varmt.

Nu sitter jag och kollar på The Aristocats och min barndom går i repris. Sötaste filmen.

Min blogg är en ganska harmlös blogg. Den är mer som en dagbok faktiskt. Jag debatterar inte, skriver inte om politik och uttrycker ganska sällan mina åsikter. 

Fram tills nu. 

Jag ska inte förvandla min blogg till en debatt-blogg, jag tänker bara kläcka ur mig en sak som jag gått och undrat över och har så många frågor om. 

De senaste dagarna har jag sett, ja på nästan alla sociala medier, att Orlando Bloom och Justin Bieber började bråka på nån klubb i något fjärran land. Justin svor åt Orlando och Orlando slog till Justin. Vad jag vet hände inget mer för att livvakter gick emellan. Detta är i mina ögon inte något jättekonstigt då det inte är ovanligt att folk bråkar, men så klart förstoras detta upp då båda är väldigt kända. 

Men det förstoras inte upp på det sättet jag trodde, med andra ord på ett negativt sätt. Nej, istället förstoras det upp på det sjukaste sättet. Orlando är hyllad för att han slog till Justin. Internet älskar honom. Alla ser honom som någon hjälte. För att han tog sin knytnäve och kanske slog till Justin. 

Jag. Förstår. Inte. 

Redan som små bebisar får vi lära oss att inte slåss. Slår man någon skadar man någon och det är inte okej. Man får ofta också nån form av tillsägelse och i de flesta fall ångar man att man slog personen.
Men här slår en person en annan person och blir hyllad för det? Vad gick snett här egentligen och vad sänder vi ut för signaler från detta? Får man slå folk nu?

Jag skiter fullständigt i vad Orlando och Justin bråkade om, vad de sa till varandra eller vem som slog vem. Det är deras ensak. Men att vi, som "åskådare", tycker att den ena gör rätt, det är helt sjukt. Sen när blev det okej att slåss? Jag vet att en väldigt stor del av alla internetanvändare ogillar Justin (av någon anledning?) och ska jag vara ärlig är jag inget stort fan själv. Men det är pga att jag ogillar musiken. Jag kan inte ogilla honom, för jag känner inte honom och vet inte hur han är som person. Men är det okej att slå honom för det? För att man inte gillar honom? Hur många hade hyllat mig om jag hade slagit någon jag inte gillar? Jag hade blivit sedd som en mobbare. 

Världen är fan sne ibland. Här går vi runt och föraktar våld, krig och misshandel, men när det riktas mot någon folk ogillar blir det en bra sak?

Jag förstår inte. 

Jag måste bli bättre på sånt här.

Fick för mig igår att ja, jag går ut och fotar en sväng. Sen att det började regna så fort jag satt upp kameran och att myggorna åt upp mig som aldrig förr sket jag i. Jag överlevde i en halvtimme och fick med mig ett par djupa bilder hem. Ha ha ha ha.

Osså en helt underbar redigering för det är jag ju sååååå bra på HAHAH.

Sen fotade jag vår ena lilla råtta lite också.

Åh juste, ni ser säkert att jag ändrat layouten lite. Jag brukar inte göra sånt för jag tycker det är så jädra tradigt, men nu hade jag haft samma layout i nästan ett år så kände att... ja. Denna blev lite höstigare också, vad tycks? Är inte säker på allting än, kan blir att jag ändrar något de närmsta dagarna.

Jag var helt oförberedd denna gången. Som ett slag i magen kom den. Jag hade ingen chans att skydda mig, jag nockades omkull helt. Saknaden. Den är stark.

Dagen har varit helt okej, nästan lite bra. Gjorde lite ärenden i Kristianstad innan jag, pappa och faster åkte och badade i Åhus. 27 grader varmt i vattnet var det. Skönt.
Sen kom vi hem och kollade på Allsång och Morden i Midsomer. Helt okej det också.

Men nu, när jag ligger här i sängen, känner jag tomheten fylla mig igen. Tomheten som i flera dagar varit undangömd. Jag har mått förvånadsvärt bra. Bättre än vad jag trott.
Jag kan inte riktigt fatta än. Att du inte är här längre. Jag pratar med dig, iallafall lite varje dag. Igår hade jag ett långt samtal med dig, jag hoppas du lyssnade. Tyckte till och med jag såg dig bland molnen.

Jag kan fortfarande känna din päls, och se dig framför mig. Undra hur länge till jag kommer kunna göra det. Jag funderar även på att tatuera in ditt namn någonstans på min kropp. Jag funderar vart, har några idéer, men vet inget än.

Om ett år fyller jag 18 och då får jag tatuera mig. Då kommer jag ha varit utan dig i ett år.

En hel evighet utan dig. Hur ska det gå?

En dag utan mening.
Också en dag utan tårar.

Det blir lättare och lättare.

Elva veckor gammal valp.