Detta är det första inlägget denna månaden, och det sista inlägget på länge. Vet inte om jag någonsin gått såhär länge utan att blogga, och det beror på att jag nu i December dragit ner mycket på mitt mobilanvändande, och insett att det inte är värt att blogga. Jag gör det ju endast för min skull och för att jag vill kunna kolla tillbaka på minnen och sånt, men ändå stressar det mig. "Måste blogga, måste skriva nåt, måste uppdatera". Om jag nu bara gör det för min skull kan jag ju lika gärna skriva dagbok eller något, för jag är SÅ trött på att sitta framför en skärm. Jag orkar inte med det mer, det är så onödigt.

Så detta blir mitt sista inlägg på länge. Det kan hända att jag slänger in något inlägg om något stort händer, men annars får det vara.

Dock tänker jag sammanfatta året som gått i detta inlägget, för att själv reflektera över vad jag gjort och åstadkommit. Därför gör jag nu listan som jag annars gjort den 1 januari.

Vad hände 2015?
- jag invigde året bland fina vänner
- jag började på körskola och började plugga till körkortet
- jag sjöng på fyra bröllop och en begravning (inte riktigt, men en massa dop och tillställningar under våren och sommaren iallafall)
- jag var med på en fantastisk tema-och turnévecka med skolan med temat Hip Hop
- jag sökte typ 15 sommarjobb men fick inte ett enda
- jag började skriva och läsa berättelser på Wattpad
- jag var med på min nionde (tionde?) och sista dansshow i Showdansgruppen
- jag slutade tvåan
- jag fyllde 18
- jag tog körkort dagen efter
- jag hade en underbar midsommar
- jag blev officiellt pansexuell
- jag var med i en musikal som min fina vän höll i
- jag var i Stockholm med mamma
- jag gick med i Köpenhamns Prideparad med Alice
- jag började mitt tredje år på gymnasiet
- jag var på Lunds Humorfestival och såg Johan Glans, Jonas Gardell, Soran Ismail och William Spetz
- jag började dansa hos Dansstudio14
- jag var på Åkersberg och i Göteborg med kören
- jag blev för första gången på 8 år utan djur då Villemo dog, och två och en halv månad senare även Silje
- jag var med och anordnade en estetfest
- jag köpte mig en ny gitarr
- jag gjorde min första dansaudition
- jag såg Jonas Gardells föreställning Mitt Enda Liv med Rebecca
- jag började läsa Harry Potter-böckerna (bästa beslutet ever)
- jag var för första gången med om en nära släktings bortgång, min morfar
- jag var med i musikalen Annie där jag spelade Annie
- jag gick två luciatåg
- jag var med i en dansshow på vintern där jag dansade Hip Hop och Jazz
- jag hade en underbar jul

Gjorde du något i år (2015) som du aldrig gjort förut?
- vågade vara mig själv (löklök)
- dansade på dansaudition
- bytte dansförening
- spelade huvudrollen i en musikal
- var på stand-up
- tog körkort
(typ det jag skrivit där uppe)

Hur har ditt 2015 varit?
Helt fantastiskt. Många har sett detta som ett hemskt år, fyllt av hat och förtryck. Det är delvis sant. För världen har inte detta varit ett bra år. Men för mig, som individ, har detta året varit underbart.

Vilket datum från 2015 kommer du aldrig glömma?
Vet inte riktigt. Kanske den 16 juni, då jag tog mitt körkort. Det var ganska najs.

Vad är din största framgång 2015?
Tja, förutom hela "jag vågade vara mig själv"-grejen så får jag nog säga att jag kämpat som en gnu detta året. Har alltid haft något att göra, allt från körkort till sångjobb till skolan, och jag har tagit mig igenom allt förvånansvärt bra. Dock gick jag typ-ish in i väggen i våras, och efter det är jag inte lika stresstålig längre, men bortsett från det har det gått bra.

En annan framgång är att jag lärt mig säga "nej" till saker jag inte orkar med. Det fick jag som läxa efter våren, och det har gått helt okej faktiskt.

Bästa köpet?
Troligtvis min gitarr. Den är fantastisk. Kanske också vissa klädesplagg jag köpt i år som jag fullkomligt älskar.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mitt körkort och allt som hör till. Det är ju sjukt hur dyrt det är med körkortsutbildning. På plats nummer två kommer nog min gitarr som inte heller var superbillig.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ahhhh, livet.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2015?
För min egen del är det låtar med Ed Sheeran (han hänger med alla år hahah), Ylvis, The Ark, Matt Corby och Tom Odell. Sen har vi enskilda låtar som jag inte vill komma ihåg, och till sist såna som spelats på radio typ Sun is Shining, Waiting for Love och Shut Up and Dance with Me (eller vad de nu heter).

Vem har du umgåtts med mest?
Min familj, Astrid, Alice och mina klasskompisar.

Har du haft ett förhållande under 2015?
Nej

Vart reste du 2015?
Bortsett från Köpenhamn så var det bara Stockholm.

Är det något du saknar år 2015 och vill ha 2016?
Faktiskt inte. Lite mer mod kanske. Och lite mer tid.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Skrev skrev körteoriprovet, firade för att jag klarat det och blev nervös inför körningen dagen efter.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Ja. Vi hade inte behövt uppleva alla dödsfall som jag och mina nära och kära upplevde. 2015 har varit fylld med sjukt mycket död. För mycket.

Vem saknade du?
Gud. Nej haha, vet inte. Beror väl på.

De bästa nya människorna du träffade?
Öh. Har inte träffat så många nya människor. Har det bra som det är med mina nuvarande vänner.

Vad vill du säga till dig själv inför 2016?
KÖTTA. Du kan klara allt bara du vill det. Lägg undan mobilen, läs mycket, sticka, sjung, spela gitarr och satsa på det du älskar. Livet ligger framför dig, det är bara för dig att ta det. Kör hårt, du är bäst.

Såg Jonas Gardell i fredags med Rebecca. Det var underbart. Han är typ den bästa människan som finns.

Såg Bjärnums höstshow förra helgen också. Alltså den skolan är helt fantastisk.

Tydligen exakt fyra år sen jag fick reda på att Misty dog idag. Höll på att glömma. Lite sorgligt hur jag nästan glömmer något som en gång i tiden betydde så mycket för mig.

Jag orkar inte med min mobil längre. Vilket är skönt. Men det är segt när jag vill blogga, för då behöver jag den.

Nu är snart denna veckan slut och det har varit den underbaraste tema- och turnéveckan jag varit med om. Helt fantastisk. Har inte varit annat än glad.

Estet äger.

Ny gitarr. Finally.

Idag fick jag göra något jag länge velat.

Efter alla Facebookinlägg, nyhetsinslag och ryktensom spridits i detta land har min lust att göra detta ökat något enormt, och ibland har jag nästan gråtit i frustration över att jag inte gjort det. Efter allt jag skrivit, sagt, tyckt och tänkt, har jag bara väntat på denna dagen.

Idag fick jag nämnligen möjligheten att förändra. 

Det är inte så att den inte funnits där förut, det är bara det att den har varit ganska svår att göra något av. Ganska svår att komma igång med liksom.

Men idag fick jag äntligen, (och jag menar verkligen äntligen) åka till ett flyktingboende för att spendera åtta timmar där iförd en neon-gul reflexväst.

Det är inte så att jag gjorde en massa märkvärdiga saker, och de som jobbade där hade säkerligen klarat sig utmärkt utan min hjälp. Men jag bidrog ändå med något, om det så bara var med ett litet leende. 

För hjälp vad jag har lett mot folk. Jag har lett mot folk som flytt för sina liv, mot folk som lämnat sina nära och kära bakom sig, mot folk som gått igenom så fruktansvärt mycket skit att det borde vara en mänsklig rättighet att slippa det. Jag har lett mot barn, vuxna, gamla, handikappade, kvinnor, män, jag har lett mot så många.

Och det är inte så att jag gick runt som katten i Alice i Underlandet hela dagen, med mungiporna över ögonen och mina tänder gult lysande i solskenet. Nej, jag har avfyrat små leenden mot människorn jag mött, gått förbi eller pratat med. Varför då?

Jo, för att leendena jag fick tillbaka gjorde min dag. Varje gång ett litet barn log mot mig fylldes jag omedelbart med ny kraft, och jag blev så fruktansvärt glad. Varje gång jag mötte en vuxen persons blick och log lite grann, bara genom att höja mungiporna, fick jag tillbaka ett leende som kanske inte var särkilt stort, men det var så äkta. Varje gång jag lyckades hjälpa någon med något så enkelt som att ge dem en tandborste fick jag ett leende till tack tillbaka, och det var så fint.

Och det berör mig så mycket att dessa människor, som inte kan vara de lyckligaste i världen just nu, lyckas le så genuint och fint. De uppskattar liksom de små, små sakerna i världen och verkar uppskatta livet på ett helt annat sätt.

För fy, jag hade inte tyckt det varit lätt att le om jag varit i den situationen de är i just nu. Barackerna de bor i är överfulla och luktar inte alltid som rosor och lavendel om man ska uttrycka det milt, och ofta bor de trångt tillsammans med människor de inte känner, ibland till och med tillsammans med människor från andra länder än vad de själva kommer ifrån. De har rest långt och farligt, och säkerligen gått fruktansvärt mycket. De har typ hela sitt liv och allt de äger nedtryckt i ett par plastkassar som de själva bär runt på, och flera av dem har en massa barn att hålla reda på och ta hand om. De får ingen rätt att bestämma över vad de själva vill, utan slussas runt till olika ställen i världen som om de vore dockor man bara kan flytta på när det passar.

Ändå, så ler dem. Genuina, äkta leenden. Man behöver inte säga något, eller vilja något, man kan bara le, och man får ett leende tillbaka. Vilket är annat än vad man kan säga om oss svenskar. 

Och det är nu, efter min lilla 8-timmars-erfarenhet, som jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor. Jag får det svårare att förstå hur man kan hata dessa människor som flytt över halva världen, och som egentligen inte gör någon som helst skada i vårt samhälle. Jag får det svårare att förstå hur man kan klaga på dessa människor för att de klagar (när de faktiskt har en anledning att klaga), och bränna ner potentiella asylboenden vilket bara leder till att fler resurser får läggas på att hitta nya boenden. Jag får det svårare att förstå hur man kan nedvärdera dessa människor, tycka de är mindre värda, och se dem som vårt lands vårtor i samhället.

Däremot stärkte mitt lilla 8-timmars-besök på flyktingboendet min tro om att dessa människor är dem som kommer förgylla vårt samhälle. Jag tror att dessa människor kan lära oss så mycket om livet som vi skulle må bättre av att veta, och jag tror att vi kan få en förgylld vardag om vi bara så lite som ler mot dem. Nej, nu säger jag emot mig själv märker jag. 

Dessa människor är inte dem. De är vi. Vi är alla människor som lever, känner och har åsikter. I länderna de flydde ifrån var de invånare, precis som vi är invånare i Sverige. Därför är de inte flyktingar här längre, utan invånare. Så länge de bor här är de en del av Sverige och vi borde ta hand om den delen och göra den till oss. 

Och till alla människor som fortfarande är bittra över att de kommer hit och "snor våra jobb, bostäder, pengar och vill bara hit för att de kan få det bra här";

Dessa människor flyr inte för att de tycker det är kul, eller för att det är något de vill. De flyr inte från sina jobb för att sno våra. De flyr inte från sina hem för att bosätta sig i våra bostäder. De flyr inte ifrån sina hemländer där de har en fast inkomst för att leva på våra skattepengar.

Dessa människor flyr för att de måste, för att överleva. De vill troligtvis inte ens hit, men om man måste välja mellan pest eller kolera så väljer troligtvis de flesta att lämna allt de har, alla sina vänner och hela sitt liv för att fly till säkerheten, om det andra alternativet är att dö. 

Låt Sverige bli landet som gör dem lyckliga. Låt Sverige bli landet som ger dem en säker uppväxt. Låt Sverige bli landet som gör att de inte ångrar att de flydde hit. 

Låt Sverige bli landet som älskar alla sina invånare. 

Massa random facts 'bout moi tjoho.

- jag tar alltid balsam först, sen schampoo 

- jag sätter alltid på vänster sko först... eller är det höger?

- jag tål inte särskrivningar, men har på senare tid upptäckt att jag själv särskrev fruktansvärt mycket som typ 14-åring-ish

- jag har aldrig druckit energidricka

- jag avskyr att prata i telefon

- jag och Emma ska ha en välgörenhetskonsert i januari till förmån för flyktingbarn

- jag ska kanske köpa ny gitarr snart wohooo

- jag är kär i mellanspelet i Fix You av Coldplay

- jag äter glass just nu

- jag sover alltid iförd strumpor

- jag har ständigt kalla händer 

- jag är med i lottakåren

- jag tycker att ett glas apelsinjuice på morgonen är typ det godaste jag vet

- jag är sjukt duktig på att stalka folk på internet, men...

- ... har väldigt dålig koll på folk jag borde känna till i min närhet/ålder, typ mina kompisars pojkvänner osv

- jag lyssnar på musik minst en timme varje dag

- jag vet inte om jag någonsin har hållt i en cigarett

- jag älskar att kolla på behind the scenes-klipp till filmer som Harry Potter och Pirates of the Caribbean

- jag kollar inte på tv-serier, bortsett från Sherlock, Awkward och Faking It (de två sista är lite av guilty pleaures)

- jag tycker progg är ascoolt men klarar inte av att lyssna på det

- jag är kär i min jeansjacka som jag köpte på second hand i somras och som är typ fem storlekar för stor

- jag har min mobil inställd på engelska

- jag har ätit upp min glass nu och börjar tröttna på det här

Ha det.

Grattis kära blogg, fyra år tillsammans. Tycker om dig.

Party